Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Odödlighet - Odör - Odört - Oechsli, Wilhelm - Oecolampadius, Johannes - Oedem - Oedenburg - Oeder, Georg Christian - Oedicneminae - Oedipus - Oedogonium - Oedomagena - Oehlenschläger (Oehlenschlæger), Adam Gottlob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
161
Odör—Oehlenschläger
162
visbar men dock måste antas som ett
praktiskt (d. v. s. moraliskt) postulat.
Empiriska skäl för o. kunna icke anföras, såvida
icke den spiritistiska tolkningen av vissa
pa-rapsykologiska fenomen skulle visa sig
rimlig. — O. tages även i andra betydelser.
Vissa filosofer (t. ex. Münsterberg) ‘betona
värdenas karaktär av o tid lig giltighet och
anse, att personligheten ur viss synpunkt kan
betraktas som ett värde och så tillvida i viss
mening sägas höja sig över tidstillvaron.
— Den individuella o. förnekas särskilt av
panteismen, som likväl antar en annan o.,
näml. Guds. Den individuella tillvaron
fattas då endast som en modifikation av Guds
eviga liv. — Oberoende av dylika synpunkter
talas även om en livets eller släktets eller,
ännu mer oegentligt, om en ryktets eller
namnets odödlighet. — Jfr E skatologi, sp.
1027—28 och 1030, samt E v i g h e t. G. O-a.
Odör (fr. odeur), lukt, doft.
Odört, Conium maculätum, en ända till
manshög, tvåårig umbellat med breda, dubbelt
el. tredubbelt parbladiga blad och vita
blommor i dubbel flock med både allmänt och
enskilt svepe. Den liknar den allmänna
hundkäxen men igenkännes lätt på att den glatta
stjälken och bladskaften äro försedda med
större el. mindre, brunröda fläckar. O.
förekommer i nästan hela Europa. I Sverige växer
den, täml. sällsynt, vid gårdar, på vägkanter
o. dyl. upp till s. Norrland. Hela örten har,
särskilt som torkad, en vidrig lukt och
innehåller en giftig alkaloid, k o n i i n. Förr
var den officinell. G. M-e.
Oechsli [ö’ksli], Wilhelm, schweizisk
historiker (1851—1919). Blev prof, i
schweizisk historia vid Polytechnicum i Zürich
1887 och vid Zürichs univ. 1894. Bland hans
skrifter märkas »Quellenbuch zur
Schweizer-geschichte» (2:a uppl. 1901) och »Geschichte
der Schweiz im 19. Jahrhundert» (2 bd, 1903
—13; går till 1830). V. S-g.
Oecolampädius [ök-], Johannes,
schweizisk kyrkoreformator (1482—1531). Var född
i Pfalz, kom i Stuttgart i beröring med
Reuchlin, biträdde i Basel Erasmus med
utgivningen av N. T. på grundspråket (1516)
och inträdde 1520 i birgittinklostret
Alt-münster. Eggad av Luthers skrifter,
återvände O. 1522 till Basel, där han genomförde
den redan förut begynta reformationen och
1529 blev kyrkoherde vid domkyrkan. I fråga
om nattvarden slöt han sig i huvudsak till
Zwingli mot Luther i en skrift, »De genuina
verborum Domini: hoc est corpus meum,
in-terpretatione» (1525). O. disputerade 1529 med
Luther vid religionssamtalet i Marburg. Jfr
E. Egli, »Schweizerische
Reformationsge-schichte» (1910); »Briefe und Akten zum
Le-ben Oekolampads» (1927 ff.). (G. A-n.)
Oedem [edè’m], med., se ödem.
Oedenburg [o’d-], se S o p r o n.
Oeder [ö’dør], Georg Christian, dansk
botanist och nationalekonom (1728—91).
Var född i Bayern, blev med. dr 1749 och
kom 1752 till Danmark, där han fick i
uppdrag att anlägga en botanisk trädgård och
utge praktverket »Flora danica» (se d. o.),
varav 10 h. utkommo 1761—71. I »Elementa
bo-tanicae» (2 bd, 1764—66) visar sig O. som
systematiker före sin tid. Efter hand blev
nationalekonomien hans huvudstudium, och
under Struensees period fick han stort
inflytande på statsstyrelsen. 1771 blev han
deputerad i finanskollegiet. Av betydelse blev
O:s skrift om bondens frigörelse 1769. Han
avskedades efter Struensees fall 1772 och blev
1773 landfogde i Oldenburg. P. E-t.
Oedicnemlnae [ed-], zool., se T j o c k
foti n g a r.
Oedipus [é’dipus], se Oidipus.
Oedogo’nium [ed-], bot., se Grönalger,
sp. 1176, samt bild vid art. C i 1 i e r.
Oedomagèna [ed-], zool., se Styngflugor.
Oehlenschläger [ÖT-] (Oehlenschlæger),
Adam Gottlob, dansk skald (1779 14/u—
1850 20/i). Fadern, Joachim Conrad O., var
organist, senare slottsförvaltare på
Frede-riksbergs slott; båda föräldrarna voro av tysk
härkomst. O. tillbragte ett par år som
skådespelare vid Det kongelige teater (1797—99),
vilka blott medförde missräkningar. Han
in-skrevs vid univ. 1800. O:s första poetiska
försök äro blott efterklang av
upplysningstidens och förrcmantikens poesi. Sjöslaget på
Köpenhamns redd 2 april 1801 gav honom en
nationell väckelse, och efter ett långt
samtal med romantikens hänförde förkunnare
H. Steffens skrev O. dikten »Guldhornene»
(1802), som betecknar hans poetiska
genombrott med de nya tankarna om bl. a.
naturens och andens enhet, om historien och om
geniet. »Guldhornene» publicerades i »Digte
1803» (tr. 1802), vars huvudstycke är det
lilla skådespelet »Sanct Hansaften-spil», där
skildringen av den köpenhamnska
sommardagen i det gröna bildar ramen för den
nya skolans litteratursatir och naturlyrik.
Sitt mest fullödiga uttryck finner O:s
romantik i »Poetiske skrifter» (1805), som spänner
över områden från burlesk komedi (»Freyas
alter») till religiös mystik (»Jesus i
naturen»), från Tusen och en natts äventyrsvärld
(»Aladdin») till den nordiska forntiden
(»Vau-lundurs saga») och som i lyriska dikter och
romanser (särskilt i diktcykeln
»Langelands-reise») kastar romantikens glans över natur
och historia. Hösten 1805 anträdde O. med
statsunderstöd en fyraårig utlandsresa. Han
vistades ett år i Tyskland, där han gjorde
bekantskap med Schleiermacher, Tieck och
Goethe, bodde 19 månader i Paris, var vintern
1808—09 gäst hos madame de Stael på Coppet
och sommaren 1809 i Italien. Bekantskapen
med de tyska romantikerna fjärmade honom
snart från romantiken. Han slöt sig till
Goethe-Schillers klassicism, och hans mål blev
objektiv och nationell poesi med front mot
romantikens subjektiva universalitet. O:s
nästa storverk, »Nordiske digte» (1807), blev
mönstret för 1800-talets poetiska uppfattning
av Nordens forntid. Med den i denna samling
ingående »Hakon Jarl» börjar raden av O:s
tragedier, i Paris fortsätter han med
»Palna-toke» och »Axel og Valborg», i Italien diktas
konstnärstragedien »Correggio». Bortsett från
»Helge» (1814), som genom sin komposition
(romanscykeln) blev förebildlig för Tegnérs
»Frilhiofs saga» och vars sista del, »Yrsa»,
är O:s djärvaste tragedi, äro de verk, som
bevara hans namn, skrivna, innan han fyllde
XV. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
