Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oeil de perdrix - Oekologi - Oelreich, von, släkt - Oelreich, Bernhard - Oelreich, Niclas von - Oels, Öls - Oenanthe - Oenothera - Oenotheraceae, Onagraceae - Oersted - Oestrus - Oetztal, Ötztal - Oetztalalperna, Ötztalalperna - Oeuf - Oeuvre - Œuvre, L’ - Oeynhausen, Bad - Ofanto - Ofeegh, Johannes (Hans) Nicolai - Ofelbarhet (Infallibilitet) - Ofen - Offa - Offaly - Offenbach - Offenbach, Jacques
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
Oetztalalperna—Offenbach
166
Oetztalalperna [ö’tstäl-],
ötztalalper-n a, alpgrupp i östalperna. Högsta topp:
Wildspitze, 3,774 m ö. h.
Oeuf [öf], plur. oeufs [ö], fr., ägg;
äggrätt (t. ex oeufs ä la Duse).
Oeuvre [övr] (plur. oeuvres), fr., verk (skrift
el. konstverk); en persons hela alstring.
OEuvre, L’ [lövr], radikalt dagblad i Paris,
gr. 1915 av G. Tery, fortfarande dess red.
Oeynhauscn [0’nhäuzon], Bad O., stad och
kurort i preuss. reg.-omr. Minden, Westfalen,
vid Werie; 6,169 inv. (1925). Termalsoolbad,
liknande Nauheims.
Ofa’nto, forntidens Au’fidus, flod i
Sydita-lien, Apuliens huvudflod, utmynnar n. v. om
Barletta i Adriatiska havet; 134 km lång.
Ofeegh [ofeg], Johannes (Hans) N
i-c o 1 a i, präst (d. 1574). Var kyrkoherde i
Stockholm (antagl. Olaus Petris efterträdare)
och ordinarius där (senast fr. o. m. febr. 1558),
d. v. s. stadens (förste och ende) biskop. O.
var konung Gustavs kaplan och själasörjare
och är sannolikt författare till den gripande
berättelsen om konungens sjukdom och död
(tr. i Hist. HandL, 20, 1905). 1563 blev han
biskop i Västerås. Jfr
Likvoriststri-d e n och N. J. Welinder i Personhist. Tidskr.
1921. E. Nwn.
Ofelbarhet (I n f a 11 i b i 1 i t é t),
ämbets-egenskap hos den romerske påven, i kraft av
vilken allt det, som han ex cathedra Petri
(»från Petrus’ stol»), d. v. s. i sin
ämbetsutövning, bestämmer och påbjuder rörande
tros- och sedeläran samt därmed besläktade
kyrkliga angelägenheter, har gudomlig
auktoritet och därför ovillkorligen bör tros och
Atlydas. Denna högsta läroauktoritet inom
kyrkan (suprema magisterii potestas) är en
sida av påvens primat, som Vatikankonsiliet
Landskapsbild från övre delen av Oetztal.
1869—70 i sin konstitution av 18 juli 1870
fastställde som kyrklig dogm (o f e 1 b a
r-hetsdogmen). Denna avser även alla
tidigare påvar. Den är en konsekvens av
pa-palsystemet, sådant detta redan under gamla
kyrkans tid började utveckla sig i strid mot
episkopalsystemet (se Episkopalism och
Gammalkatoliker). E. Nwn.
Ofen [å’fen], se Budapest.
Offa, angelsaxisk konung (d. 796), blev
konung av Mercia 757, förde på 770-talet en
rad erövringskrig mot konungarna av Kent,
Essex och Wessex, stred sedan mot
wale-sarna och behärskade mot slutet av sin
regering nästan hela England s. om Humber. O.
anses ha strävat att göra slut på
smårike-nas självständighet under egna furstar (jfr
Ethelbert 2). V. S-g.
Offaly [å’fali], lord, se Fitzgerald.
Offenbach [å’fanbal$], stad i ty. fristaten
Hessen, prov. Starkenburg, vid Main,
gränsande till Frankfurt a. M.; 78,780 inv. (1925).
Furstarnas av Isenburg slott (1500-talet). O.
är Hessens främsta industristad;
läderindustrien sysselsatte 1925 9,900,
metallförädlings- 4,900, maskin- 5,000, beklädnads- 4,200
och kemisk industri 3,000 arb. Märkligt
lädermuseum, gr. 1917.
Offenbach [ty. uttal å’fanba^, fr. åfänba’k],
Jacques, fransk (tyskfödd)
operettkompositör (1819 21/6—80 5)io). Föddes i Köln av
judiska föräldrar, utbildades i Paris, började
som violoncellist och inträdde i
Opéra-co-miques orkester. O. skrev på 1840-talet nägra
chansonetter, som parodierade La Fontaines
fabler, blev 1849 kapellmästare vid Théatre
frangais, framträdde 1855 som ledare av
ope-retteatern Bouffes-Parisiens och skrev för
denna flera verk, som vunno exempellös
framgång. Från 1866 ägnade han sig uteslutande
åt komponerande (utom 1872—75, då han ledde
Théatre de la Gaité). Sin största framgång
vann O. med de tre operetterna »Orphée aux
enfers» (1860; »Orfeus i underjorden», s. å.;
på Kungl. teatern i ny iscensättning 1922 och
1931), »La belle Hélène» (1864; »Den sköna
Helena», 1865) och »Les brigands» (1869;
»Fri-hetsbröderna», 1870). Efter 1875 sysslade han
med en opera, som skulle bli i klassisk stil:
»Les contes d’Hoffmann» (1881; »Hoffmanns
äfventyr», s. å.). Denna vann med rätta stort
erkännande som formrent verk med rik och
ädel melodik.
O:s operett är uttrycket för en konstepok i
franskt kulturliv, präglad av sorglöshet och
njutningslystnad. I flera av sina verk har
emellertid O. visat prov på att han stod över
sin tid. Många äro gediget utarbetade med!
en praktfull, stämningsmättad
grundkaraktär. Särskilt ha hans rent folkliga stycken
med försök till en ny tongivning i visans
anda under senaste år vunnit fullt
erkännande i Tyskland och Skandinavien. Hit höra
t. ex. »Le mariage aux lanternes» (1857;
»För-lofningen vid lyktsken», 1860) och »Lischen
und Fritzchen» (1864; »Fritz och Lisa»,
1880-talet). — Av O:s mera allmänt givna verk
må vidare nämnas: »Les deux aveugles»
(1855; »De bägge blinda», 1859), »Lä chanson
de Fortunio» (1861; »Fortunios visa», 1862),.
»Barbe bleu» (1866; »Biddar Blåskägg», 1867),.
»La grandduchesse de Gérolstein» (1867;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
