Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Offenbach, Jacques - Offenbachiad - Offenburg - Offensiv - Offensivallians - Offentlighet - Offentlig rätt - Offer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
Offenbachiad—Offer
168
»Storhertiginnan af Gerolstein», s. å.;, »La
princesse de Trebizonde» (1869; »Prinsessan
af Trebizonde», 1871), »La fille du
Tambour-major» (1879; »Tamburmajorens dotter»,
1880), »Belle Lurette» (1880; »Vackra
tvät-terskan», 1881). O:s operetter äro över 100;
omkr. 20 av dem uppföras ännu. — Biogr.
av P. Bekker (1909), E. Rieger (1920), A.
Henseler (1930) m. fl. — O:s porträtt återges
på vidstående plansch. T. N.
Offenbachiäd, verk (operett) i Offenbachs
stil.
Offenburg [åTanbork], stad i Baden, vid
floden Kinzig; 16,883 inv. (1925). Stor
vinhandel. Under trettioåriga kriget intogs O.
1632 av svenskarna under G. Horn.
Offensiv (av lat. offc’ndere, stöta till någon,
förolämpa), angrepp, anfall; angripande,
anfalls-; i militär terminologi anfall i stort,
således i strategisk bemärkelse. M. B-dt.
Offenslvallia’ns (jfr Offensiv),
anfallsförbund. — Offensiv- och
defensivallians (ofta förk. till o f f- och
defensiv allians), anfalls- och
försvarsförbund.
Offentlighet, jur. Offentlighetsprincipen i
rättegångsväsendet innebär, att allmänheten
skall ha tillträde till de rättskipande
myndigheternas förhandlingar. O. har betydelse
såsom ett medel att kontrollera domsrättens
utövning och upprätthålla det allmänna
förtroendet för rättskipningens oväld. Vid
de svenska underrätterna har o. av gammalt
härskat (se därom förordn. 22 april 1881,
ändrad genom lag 9 maj 1913). Genom ett
flertal bestämmelser i nyare lagstiftning har
o. i särskilda fall uteslutits. I svenska
överrätter är på grund av rättegångens
skriftliga karaktär förhandlingen i allm. icke
offentlig. Å. H.
Offentlig rätt, se Rättsvetenskap.
Offer (av lat. offe’rre, erbjuda, frambära
som gåva). 1 I vidsträcktare betydelse
överlämnande el. tillspillogivande av ett föremål
el. ett levande väsen för att åstadkomma
övernaturliga kraftverkningar. Då t. ex. i
Väst-afrika en man dödades och nedgrävdes på
den nyplöjda åkern el. då i Beotien den torra
åkerjorden bestänktes med blod, gjordes detta
blott för att tillföra jorden fruktbarhetskraft.
Särskilt är blodet fyllt av hemlighetsfull
kraft, såväl främjande som avvärjande. Så
utestänges t. ex. mordängeln av offerlammets
blod på dörrträet. I egentlig mening är dock
o. en religiös handling, genom vilken ett
objekt inviges el. överlämnas åt övernaturliga
makter för att inleda, bekräfta el. återställa
gemenskap och gott förhållande mellan den
offrande och makterna.
Som o:s huvudformer kunna anges följ.
1) O. stiftar gemenskap med
gudo m e n. Offerdjuret, som slaktas och
för-täres, kan självt vara det gudomliga väsen,
vars kraft övergår till deltagarna. Björnen,
som ainofolket föder upp och förtär vid en
högtidlig fest, är en gudomlig varelse, liksom
tjuren, som sönderslites och förtäres vid de
grekiska Dionysosmysterierna, är guden själv
el. hans representant. I de mera utvecklade
offerkulterna får offergåvan sin helighet
genom särskild invigning, och även den
offrande föres därvid in i det heligas sfär. Ett
band knytes mellan guden och människan,
och bandet stärkes ytterligare genom den
gemensamma offermåltiden, där gudomen får
sin andel och den offrande sin. — 2) O. som
gåva. O., som stiftar gemenskap, kan
samtidigt tänkas som en gåva, som den offrande
skänker sin gud. Den primitiva människans
benägenhet att i allt, som möter henne, se
personliga krafter gör, att hon ofta inför det,
som väcker fruktan el. undran, spontant
tillgriper givandets bevekande gest. Offergåvan
ges ofta med naiv själviskhet för att vinna
bestämda syften. Offrandet blir ett slags
byteshandel enl. principen do ut des, jag
giver, för att du må giva igen. Stundom
menar man, att guden är verkligt beroende av
gåvan, och offerprästen spekulerar som i
Indien över allmakten hos offret, som betvingar
gudarna och styr världen. Även rena
tackoffer utan självisk beräkning förekomma.
Svårligen ha de primitiva föreställt sig, att
gudarna verkligen förtärde offret. Vanl.
försäkras uttryckligt, att de endast
tillgodogöra sig den andliga kraftsubstansen, själen
el. makten i det offrade. Offergåvorna
utgöras av djur, framför allt tamdjur, av bröd,
frukter, säd. av drycker (vin, mjölk, olja,
vatten) el. av rökelse. Om drickoffer
(dryckesoffer) se L ib a tion; de
förekomma dels som led i brännoffret, dels som
självständigt o. vid måltiden i hemmet.
Dyrbara föremål givas särskilt som tackoffer el.
på grund av löfte för att som votivgåvor
förvaras på den heliga platsen.
Människooffer ha varit vanligare i de högre
primitivkulturerna och bland halvciviliserade folk
än på de lägsta stadierna och tillgripas
stundom som en yttersta resurs i tider av svår
nöd. Svearna offrade under hungersnöd först
oxar, sedan människor och slutligen konungen
själv. Genom att tillgripa det dyrbaraste
man äger, sitt eget barn, visar man den
djupaste underkastelse under den vredgade
gudomen (Mika 6: 7), men man kan även
bringa guden i upphetsning genom den
uppskakande handlingen, så då konung Mesa
offrade sin son (2 Kon. 3: 27). Urspr.
betraktas offergåvans värde huvudsaki. ur
synpunkten av dess direkta betydelse för mottagaren.
Gudarna älska den söta offerlukten och
känna sig förpliktade till tacksamhet mot
den offrande. I de högre religionerna
kommer tonvikten alltmer att läggas vid den
uppoffring, som gåvan betyder för givaren.
Den har sitt värde blott som bevis på hans
underkastelse, tacksamhet och tillgivenhet. —
3) O. som renings- och
sonings-medel. Svåra förbrytelser och rituell
orenhet avtvås genom o. Den offrandes skuld och
orenhet överföres på offerdjuret, vilket sedan
liksom syndabocken i Israel drives bort el.
dödas. För att blidka makternas vrede över
missgärningar el. oavsiktliga försyndelser
tillgripas soningsoffer, som i regel h. o. h.
tillfalla guden. — 4) Dödsoffer. Gåvor
och utrustning, som nedläggas i graven,
förutsätta tanken, att den döde på något sätt
lever under samma villkor som i livet.
Slavar och husdjur dödas och sändas på så sätt
med den bortgångne till dödsriket, hans
hustru el. favoritslavinna får göra honom
sällskap, vapen, redskap, föda etc. nedläggas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
