Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ohlson, Alfred - Ohlson, sir Erik - Ohlson, Märtha - Ohlsson, August Edwin - Ohm - Ohm, Georg Simon - Ohnet, Georges - Ohrt, Ferdinand Christian Peter - Ohs - Ohtere - Oidemia - Oidipus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183
Ohlson—Oidipus
184
Ohlson, Alfred, skulptör (f. 1868 13/a)•
Var en tid lärling hos en träbildhuggare och
utförde figurer i sandsten för Skara
domkyrkas portal 1904. O. kopierade 1912
mästerligt den stora S:t Göransgruppen i
Storkyrkan i Stockholm — kopian göts i brons och
uppställdes vid Köpmanbrinken i Stockholm
— samt har i granit utfört Karl XIV Johans
staty i Örebro, avtäckt 1919. Han har även
utfört ryttarbilden »Smålandsryttaren»
(Eksjö 1929) samt statyetter i elfenben
(Nationalmuseum). G-g N.
Ohlson, sir E r i k, svensk-engelsk
affärs-och kommunalman (f. 1873 19/7). Född i
Fel-lingsbro, Örebro län, öppnade O. 1902 i Hull
en kolexport-, trävaruimport- och rederiaffär
(Ohlson & co.), 1909 ändrad till a.-b. med O.
som verkst. dir. Han var 1913—15 sheriff i
Hull, verkade under världskriget energiskt
först som ordf, i rekryteringskommissionen
i Hull, sedan i flera krigstidskommissioner,
adlades 1915 och blev baronet 1920. V. S-g.
Ohlson, M ä r t h a, pianist (f. 1876 27/7), elev
av Hilda Thegerström och L. Lundberg i
Stockholm samt av R. Pugno i Paris. Hon är
skicklig ackompanjatris för sång och mycket
anlitad ensemblespelerska i kammarmusik,
där hennes mjuka, välutbildade teknik och
fina uppfattning gjort sig förträffligt
gällande. Hon är även mycket verksam som
pianolärarinna. T. N.
Ohlsson, August Edwin, industriman
(f. 1866 «/s). Bildade 1897 Tingstads
trävaru-a.-b. i Göteborg, var verkst. dir. i a.-b.
Rämen-Liljendahl 1906—12 samt är styrelseordf. i
a.-b. Nol-Tingstad. O. har under senare år
ägnat sig åt att i s. och mell. Sverige,
särskilt i Småland. Halland och Bohuslän,
uppmuntra skogsodling av kalmarker, göra
för-sumpade marker skogsdugliga och genom
rationell skötsel sätta vanvårdad skogsmark i
gott stånd. I detta syfte har han tagit
initiativet till Skogssällskapet. Han är ordf, i
dess styrelses verkst. utskott och har genom
frikostiga donationer säkerställt
Skogssäll-skapets verksamhet. V. S-g.
Ohm [äm], den praktiska enheten för det
elektriska ledningsmotståndet (se
Elektriska enheter och Elektriskt
motstånd).
Ohm [äm], Georg Simon, tysk fysiker
(1789—1854), blev 1817 överlärare i
matematik och fysik vid gymnasiet i Köln men tog
avsked 1828 för att i Berlin fullfölja redan
påbörjade
undersökningar inom
elektri-citetsläran, blev 1833
prof, vid
polytekni-ska skolan i
Nürnberg, kallades 1849
till München som
konservator vid bayerska
vet.-akad:s
matema-tisk-fysikaliska samlingar och referent för
telegraf förvaltningens
fysiko-tekniska
ärenden, med skyldighet
att därjämte föreläsa
vid därvarande högskola. 1852 bands han vid
denna som ord. prof, i experimentalfysik. O.
uppställde en av fysikens viktigaste satser,
den s. k. Ohms lag (se Galvaniska
element, sp. 350), vilken han först fann på
empirisk väg och senare även härledde
teoretiskt. O. fann först den för förklaringen
av den musikaliska klangen grundläggande
teorien om övertoner. Till O:s ära har ett
av de viktigaste måtten inom
elektricitets-läran erhållit namnet ohm (se d. o.). S. A-s.*
Ohnet [ånä’], Georges, fransk författare
(1848—1918). O., som tog arvet efter
Feuil-let, drev den falskt subtila psykologien och
den hjärtnupna sentimentaliteten i andra
kejsardömets s. k. idealistiska roman till sin
spets och stod länge högt i gunst hos den
kolportagehungriga dampubliken. Bland hans
otaliga arbeten, de flesta övers, till sv., må
nämnas »Serge Panine» (1881; »Lifvets
strider», s. å.), »Le maltre de forges» (1882; »Herr
Derblays giftermål», s. å.; i dramatisk form
uppf. i Sthlm 1884), »La comtesse Sarah»
(1883; sv. övers, s. å.; uppf. 1893) och »La
grande marnière» (1885; »Det stora
kalkbrottet», s. å.). Efter sekelskiftet, då O. utsattes
för häftiga angrepp av bl. a. Lemaltre och
Anatole France, upphörde väsentligen hans
alstring. Kj. S-g.
Ohrt [ört], Ferdinand Christian
Peter, dansk folklorist (f. 1873). Blev teol.
kand. 1898, fil. dr 1922 och var 1902—14
adjunkt vid Sorö akad. O. har utgivit bl. a.
»Kale-vala» (bd I, övers., 1907; bd II, på finska,
litteraturhistorisk behandling, 1909),
»Danmarks trylleformler» (2 bd, 1917—21),
»Trylle-ord» (1922) och »De danske besværgelser mod
vrid og blod» (s. å.; doktorsavh.). P. E-t.
Ohs, bruk, se Os.
Ohtere, se O 11 a r.
Oidémia, zool., se Svärta.
Oi’dipus (grek. Oidi’pus, lat. Oe’dipus), grek,
myt., konung i Tebe, son till Laios och sonson
till Labdakos, efter vilken ätten kallas
Lab-dakider. Den homeriska sagan förtäljer helt
kort, att O. slog
ihjäl sin fader och
äktade sin moder,
Epikaste, utan att
känna någondera.
När gudarna snart
uppenbarat
förhållandet, hängde sig
Epikaste, men O.
fortfor att härska
över Tebe, plågad
av olyckor, och
stupade i ett krig.
Hans öden
behandlades i ett
förlorat epos och
i åtskilliga
trage
dier. Främst bland dem stå Sofokles’ båda
sorgespel »Konung O.» och »O. på Kolonos»,
där sagan betydligt utvidgats. Sofokles kallar
Epikaste för lokaste. Med henne hade O.
sönerna Eteokles (se d. o.) och Polyneikes samt
döttrarna Antigone och Ismene. Den
förbannelse, som vilade över Labdakidernas hus,
fortsatte i brödratvisten mellan O:s söner och
hans dotter Antigones (se d. o.) olycksöde.
Dessa sagor äro behandlade av Sofokles i
sorgespelet »Antigone», av Aischylos i »De
sju mot Tebe» och av Euripides i »Foinissai».
Oidipus och sfinxen. Attisk
vasmälning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
