Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Okapi - Okawango (Kubango) - Okayama - Okbenen, Okbågen - Okeanos - Okeechobee - Okefenokee swamp - Okeghem (Ockenheim), Jean de - Oken, Lorenz - Okinawa - Okiöarna - Okkodai - Okkonen, Onni - Okla. - Oklahoma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
Okawango—Oklahoma
188
ning mellan de nutida girafferna och utdöda,
miocena former. T. P.
Okawa’ngo, i övre loppet kallad Kubango,
flod i s. v. Afrika, upprinner i Angola,
delvis bildande gräns mot britt, område. O.
upplöser sig i flera, i sumptrakter utmynnande
armar, av vilka en vid högvatten når Ngami
(jfr d. o.). Längd omkr. 1,800 km.
Okayama [åkajama], huvudstad i jap. kenet
O. (7,018 kvkm, 1,238,447 inv.), på s. v. Hondo;
124,521 inv. (1925). Mattfläterier.
Textilvaror. boskap, fisk m. m. utföras.
Okbenen, Okbågen, anat-, se Huvudskål,
sp. 173 och 174 samt bild 1.
Okeanos med de tre världsdelarna (Asia, Europa och
Libya). Antik bronsrelief i British museum.
Oke’anos (grek. Okeano’s, lat. Oce’anus),
enl. forngrekisk föreställning en ström, som
omger jorden och från vilken flodernas och
källornas vatten kommer. Ur O. stiga solen
och morgon rodnaden upp, och i den dyka
stjärnorna ned. Herodotos betraktade O. som
det yttre havet. Sedan jordens klotform
upptäckts, ansågs O. allmänt som världshavet
kring kontinenterna. — I mytologien
personifierades O. Homeros kallar O. gudarnas
ursprung, enl. Hesiodos är O. son till Uranos
och Gaia, gemål till Thetys och fader till
oceaniderna (havsnymferna) och
floderna. I konsten framställdes O. som en
äldre man med böljande skägg. M. Pn N-n.
Okeechobee [Æukit/äuTI], grund sjö i
Florida (se d. o. och karta).
Okefenokee swamp [äu’klfinäu’ki swå’mp],
sumptrakt i Georgia (se d. o. och karta).
Okeghem [åTel^am] (Ockenheim), Jean
de, nederländsk tonsättare (omkr. 1434—96).
Anställdes 1452 i hovkapellet i Paris och blev
1461 hovkapellmästare. O. stod högt i gunst
hos Ludvig XI och blev skattmästare vid
S:t Martinskyrkan i Tours. Han anses som
främsta namnet inom »andra nederländska
skolan», vilken särskilt utbildade
kanonsatsen och den polyfona stämflätningen. Av O.
finnas bevarade bl. a. 15 mässor och 19
chan-soner. O:s samtliga arbeten ha börjat utges
genom Deutsche Musik-Gesellschaft (1927 ff.).
Litt.: M. Brenet, »Musique et musiciens de la
vieille France» (1911). Jfr Nederländska
s k o 1 a n 1. T. N.
Oken [ä’kon], L o r e n z, tysk zoolog och
naturfilosof (1779—1851), prof, i Jena 1807—
19, därefter i München och 1832—51 i Zürich.
I sin stora »Lehrbuch der Naturphilosophie»
(3 bd, 1809—11) framställer han, utgående
från Schelling, en groteskt fantastisk teori
om livets upphov och utveckling, vari dock
enstaka uttalanden förebåda idéer, som
framtiden skulle godkänna. En värdefullare
insats gjorde O. med tidskriften Isis (1817—43)
och »Naturgeschichte für alle Stände» (13 bd,
1833—41) samt genom att anordna allmänna
naturforskarmöten. Led. av sv. Vet.-akad.
(1832). E-k N-d.
Okinawa [å-], se R i u k i u ö a r n a.
Okiöarna [åki-], japansk ögrupp i Japanska
havet, v. om Hondo, mellan 36° och 38° n. br.;
350 kvkm, omkr. 63,000 inv. Huvudort: Saigo
på ön Dogo.
Okkodai, se Mongolerna, sp. 244.
Okkonen [å’kå-], O n ni, finländsk
konsthistoriker (f. 1886). Blev 1916 docent och 1927
prof, i konsthistoria vid Helsingfors univ.
Han har bl. a. utgivit »Melozzo da Forli und
seine Schule» (1910) samt finskspråkiga
arbeten om renässansmåleriet (»Renessansin
maalaus», 1912) och konstens ursprung
(»Tai-teen alku», 1916). H. E. P.
Okla., förk. för Oklahoma.
Oklahoma [åukl»håu’m9], stat i U. S. A.,
mellan 941/2° och 103° v. Igd samt 37° och 33V20
n. br. Gränsen i n. följer parallellen 37°, i
s. till stor del Red river men v. om
meridianen 100° parallellen 361/2°, så att O. här blott
intar en smal remsa om 55 km bredd. 181,440
kvkm, därav 665 kvkm vatten. Folkmängd
1890 258,657, 1900 790,391, 1920 2,028,283 och
1930 2,396,040 (18,1 % ökning senaste
årtiondet). 1907 upptogs O., förenat ined
Indianterritoriet (se d. o.), som stat i unionen. O. har en
större indianbefolkning än någon annan stat i
U. S. A. (1925 funnos omkr. 120,000
indianer i O.). Den utlandsfödda vita
befolkningen var 1920 2 %, negrerna 149,408 (7,4 %).
Stadsbefolkningen var 26,6 %. O. tillhör längst
i n. ö. Ozarks högland, i s. v. Wichitabergens
veckberg men till största delen prärierna och
Great plains. I södra O. höja sig över slätten
Arbuckle- och Wichitabergen, längst i n. v.
till 1,500 m. Ozarkområdets jordmån vilar
på kalksten, Wichitabergens mest på
sandstenar och skiffrar, och terrängen är
kuperad; Arkansasflodens och dess biflödens samt
Red rivers dalbottnar äro täckta av god
allu-vial, humusrik jord; de ö. prärierna utgöras
av en utomordentligt bördig svart jord, en
vittringsjord med rikt mylltäcke. I v. ha
floderna sönderdelat platån, som består av
sandsten och skiffrar. Nederbörden sjunker
i v. under 50 cm men når i ö. över 100 cm.
Huvudstaden, Oklahoma city, har en
årsnederbörd av 792 mm. Medeltemp. i jan. är
—2,2°, i juli 27,2° C.
O. är en av U. S. A:s viktigaste
jord-bruksstater. 1925 funnos 197.218 farmer.
Bomull odlades 1929 på 18,000 kvkm och
överträffades blott av odlingen i Texas, vete
på något mindre yta (tredje vetestat i
ordningen). majs på 12,000 kvkm. Bomullsviveln
har svårt härjat bomullsfälten senare år.
Nötboskapsstocken omfattar 1,7 mill. djur.
Skördens värde utgör 300—600 mill. doll. årl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
