Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olaus-Petristiftelsen - 1. Olav (norsk sjökonung i Dublin) - 2. Olav Sigtryggsson Kvåran (norsk konung i Dublin) - 1. Olav Haraldsson Digerbein (norsk konung) - 2. Olav Trygveson (norsk konung) - 3. Olav Haraldsson (norsk konung) - 4. Olav Haraldsson Kyrre (norsk konung) - 5. Olav Magnusson (norsk konung) - 6. Olav Håkonsson (norsk och dansk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
201
Olav
202
ningsserier vid univ. i religiösa ämnen av
framstående svenska och utländska forskare,
dels såsom resestipendier. Donationen 1921
avser att gynna »företrädesvis det med
föreläsningsserien över Kyrkans Enhet avsedda
syftet». Föreläsningarna pläga utges på
svenska, innan de utkomma på annat språk.
Stiftelsens nuv. (1931) kapital utgör 199,500 kr.
Olav, norska konungar i Dublin.
1. O. (iriska Amhlaeibh), norsk sjökonung,
av vestfoldska Ynglingaätten, grundläde 853
ett konungarike i Dublin. O. drog senare till
Norge för att hjälpa sin fader, konung
Gud-röd av Vestfold, mot Harald Hår fager och
stupade, trol. vid Hafrsfjord. O:s rike i
Dublin ägde bestånd till 1170. — 2. O. S i
g-tryggsson Kvåran, konung i Dublin
under senare hälften av 900-talet, lär 937 ha
erövrat staden York. 943 lät han enl.
sägnen döpa sig. 980 lär han ha fördrivits och
dog antagl. 981. K. V. H.*
Olav, norska konungar.
1. O. Haralds son Digerbein, son
till Harald Hårfager, erhöll Viken, när
Harald delade riket mellan sina söner. O.
stupade 934 i strid mot sin broder Erik Blodyx.
2. O. Trygveson (omkr. 963—1000),
norsk konung 995—1000, sonson till föreg. Då
fadern, Trygve Olavsson, mördades av Erik
Blodyx’ söner, flydde hans moder till
Gårda-rike. Där växte O. upp och blev
framstående i manliga idrotter. Han drog tidigt
ut på vikingatåg, härjade på Östersjöns
kuster och senare i England, där han blev
kristen. 995 kom han till Norge, där
trön-derna just hade rest sig mot Håkon
Lade-jarl. Denne dräptes, och O. blev konung.
Som sådan verkade han särskilt med iver för
kristendomen, tvang folket att överge
asatron och låta döpa sig och fick på så sätt
hela Norges kustbefolkning kristen till
namnet. Däremot nådde hans verk icke det inre
av landet, där han ej synes ha haft någon
makt. O. stupade år 1000 i ett sjöslag vid
Svolder (platsens läge omstritt; se Norge,
sp. 1198, och Svolder). — Litt.: L.
Wei-bull, »Kritiska undersökningar i Nordens
historia omkr. år 1000» (1911). J. J-n.
3. O. Haraldsson, efter sin död
kallad den helige (omkr. 995—1030), norsk
konung 1015—30, son till småkonungen
Harald Grenske, som var sonsons son till Harald
Hårfager. Drog som ung på vikingatåg, bl. a.
till England, där han vanns för
kristendomen. O. kom till Norge 1014 som
tronpretendent i kraft av sin arvsrätt och blev tagen
till konung. Under Erik jarls frånvaro
tillfångatog O. dennes son Håkon och slog Sven
jarl 1016. Genom att därnäst göra slut på
de småkungadömen, som ännu funnos,
särskilt i Oplandene, fullföljde O. Norges
definitiva enande. Han upptog tillika Olav
Tryg-vesons kristningsverk, genomförde det över
hela landet och organiserade därefter den
nya norska kyrkan. Som regent kom han i
strid med de självrådiga stormännen, som
han sökte kuva. Några av dem sökte då
stöd hos Knut den store av Danmark. Tills,
m. sin svåger Anund Jakob kämpade O. med
framgång mot Knut i Skåne men fann vid
sin hemkomst 1028 Norge i uppror och flydde
till Gårdarike. Sommaren 1030 återvände
han över Jämtland med en här, men de
av-fälliga hövdingarna mötte honom med en
stor här i Verdal, och i slaget vid Stiklestad
29 juli 1030 stupade O. Han fick snart
helgonrykte. Berättelser om järtecken vid hans
lik utbredde sig; han blev förklarad för helig
(utan att dock kanoniseras av påven). Under
de följande århundradena var han Norges
na-tionalhelgon (jfr Norsk konst, bild 12,
20, 21), dyrkad även i Sverige och
Danmark. O:s dyrkan var företrädesvis knuten
till domkyrkan i Nidaros, där hans ben
förvarades (se Olavs skrinet och O 1
s-mässa), men var även eljest vitt utbredd.
I folksägnerna blev »S:t Olav» Asa-Tors
efterträdare som representant för nordisk
manlighet i kamp mot troll och styggelse. —
Litt.: L. Daae, »Norges helgener» (1879); J.
Schreiner, »Olav den hellige og Norges
samling» (1929); B. Lesch, »Olof den helige,
Gott-lands apostel» (i Hist. Tidskr. för Finland
1916); W. Anderson, »Helig Olof i Småland»
(1929); A. Schück, »S:t Olofskulten i Sverige»
(i Nord. Tidskr. 1930); N. Ahnlund, »Sankt
Olofsminnen i Norrland» (i Norsk Teol. Tidsskr.
1930); E. Bull i Hist. Tidskr. 1930. J. J-n.
4. O. Haraldsson K y r r e (»den
frid-sälle»), norsk konung 1067—93, son till
Harald Hårdråde, som han 1066 följde till
England. Efter Haralds död slöt O. fred och
blev sin äldre broder Magnus’ medkonung i
Norge. Efter dennes död (1069) var O. ensam
konung. Hans milda och fredliga regering
gjorde honom älskad. Landet förkovrades
denna tid materiellt och andligt. K. V. H.*
5. O. Magnusson (omkr. 1100—1115),
norsk konung 1103—15, följde sin fader,
Magnus Barfot, som konung jämte sina äldre bröder
öystein och Sigurd men dog ung. K. V. H.*
6. O. H å k o n s s o n, norsk och dansk
konung (1370—87), son till norske konungen
Håkon VI Magnusson och Margareta,
Valdemar Atterdags dotter. Efter sin morfars död
1375 valdes O. 1376 till konung i Danmark
under förmynderskap av sina föräldrar, och
efter faderns död (1380) blev han även
konung i Norge. Han blev myndig 1385 men
stod dock fortfarande under moderns
ledning. — Underrättelsen om hans plötsliga
död väckte stor misstro. 1402 uppträdde i
Danzig en äventyrare med anspråk på O:s
namn och herravälde (»den falske Olav»),
men han avslöjades och brändes s. å. (J. J-n.)
Olav, Norges kronprins (f. 1903 2/7 på
slottet Appleton house i England), ende son till
konung Håkon (Haakon) VII och drottning
Maud, erhöll i dopet namnen Alexander
Edvard Kristian
Fredrik men fick, då
hans fader 18 nov.
1905 valdes till
Norges konung, i stället
namnet Olav. Han
tog 1921
studentexamen, genomgick
därefter den treåriga
krigsskolekursen och
fick 1924
premiärlöjtnants och 1931
kaptens grad i infanteriet
samt i marinen. O.
reste okt. 1924 till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
