Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Opera (musikverk) - Mera kända operor och operetter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
279
Opera
280
1650, och. nationella stilarter hade
uppkommit, så t. ex. i Frankrike genom L u 11 y och
R a m e a u, i England genom P u r c e 11 och
i Tyskland genom R. Keiser. Efter 1750
utbildades den nationella egenarten än vidare
genom den komiska o. Italienarnas opera
buffa utvecklades genom Log ro sc i no,
P i c c i n i och Cimarosa, den franska
opéra-comique genom Monsigny, P h i 1
i-d o r och G r é t r y, det tyska Singspiel genom
J. A. H i 11 e r, Dittersdorf, S c h e n k
och W e i g 1. Den stora o. reformerades
genom Gluck på 1760-talet, och på 1770-talet
uppstod en hetsig kamp mellan tysk och
italiensk stil i Paris omkring Gluck och
Pic-cini. Wertherriktningen inom litteraturen
med sentimentaliteten som yttre
verknings-medel fick sin återklang inom musiken med
opera semiseria (comédie larmoyante), där
Dalayrac i Frankrike och P a e s i e 11 o
i Italien blevo de främsta. Under 1780-talet
uppfördes M o z a r t s betydelsefulla operor,
som fördjupade redan utbildade konstarter.
Omkr. 1800 voro de ledande mästarna C h
e-rubini, Spontini och M é h u 1. Kort
därefter fick den romantiska o. sin stil bestämd
genom Rossini i Italien, Boieldieu
och I s o u a r d i Frankrike samt S p o h r,
W e b e r och Marschner i Tyskland.
Ef-terromantiken (1830—50), som dels utmärkte
sig genom större känslofullhet och mera
bravurmässig koloratursång, dels genom friskare
humor och kraftigare orkestrala
verknings-medel, representerades av L o r t z i n g, N
i-c o 1 a i och F 1 o t o w i Tyskland, B e 11 i n i
och Donizetti i Italien samt H é r o 1 d,
A u b e r och Adam i Frankrike. Den stora
o. fick en sceniskt verkningsfullare stil
genom den historiska o., vars ledande mästare
blevo Meyerbeer och H a 1 é v y. Efter
1850 ägde det stora genombrottet rum, då
stilen betydligt fördjupades och förädlades
genom R. W a g n e r, som i sceniskt hänseende
närmast byggde på den historiska o. men
musikaliskt skapade nya former genom att
lägga tyngdpunkten på recitativet och införa
ledmotivet som det psykologiska momentet. I
någon mån påverkade av honom blevo M a
s-se ne t, B o i to och Cornelius.
Oberoende av Wagners musikdrama skrevo V e r d i i
Italien, Gounod, Thomas, Bizet och
Saint-Saens i Frankrike. Genom
påverkan från den litterära realistiska genren
uppstod på 1890-talet »verismen» såsom en
reaktion mot Wagnerstilen. Till denna nya
riktning slöto sig Mascagni, Le o n c
a-vallo, Wolf- Ferrari och P u c c i n i.
En rakt motsatt riktning representeras av
Humperdinck med sagooperan, även
denna en reaktion mot den stora
psykologiska o. De mera betydande
operakompositörerna efter 1900 ha varit: i Frankrike V.
d’I n d y, Charpentier, D e b u s s y, R
a-baud; i Tyskland Schillings, P f i t
z-ner, Kienzl, Richard Strauss,
d’A Ibert, Korngold och Schreker; i
Italien Alfan o, Zandonai, R e sp i g h i
och P i z e 11 i. Nationella skolor ha uppstått
bl. a. med Glinka (på 1830-talet),
Tjaj-kovskij, Rubinstein, R i m s k i
j-K o r s a k o v och Musorgskij i
Ryssland, S m e t a n a och D v o r ä k i Böhmen.
I Skandinavien ha få inhemska nationella
o. uppstått, och endast sällan ha
kompositörer ägnat sig åt den dramatiska tonkonsten.
I Danmark verkade kort före och efter 1800
J. Hartmann, Kunzen och K u h 1 a u
för en egen dansk stil. Av de senare namnen
märkas: J. P. E. Hartmann, P. H e i s e,
Lange - Müll e r, Enna och C.
Nielsen. I Norge har o. endast undantagsvis
odlats av T h r a n e vid 1800-talets mitt, H a a
r-k 1 o u, Aspestrand och O 1 e O 1 s e n.
I Sverige skrevos o. på Gustav III:s tid
av Uttini, Naumann, Kraus, Hæ f
f-n e r och V o g 1 e r, av vilka ingen dock
var svenskfödd. Den romantiska o. saknar
nästan h. o. h. svenska representanter. Mera
markanta namn äro endast B r e n d 1 e r, A.
F. Lindblad och Fr. Berwald, men
ingen av dessa sökte skapa en genuin svensk
stil. Den ende, som i någon mån lyckats
ge åtm. en folklig sagoopera, är I.
Hallström. Nyromantiskt påverkade ha varit
A. H a 11 é n och V. Stenhammar. Ett
betydelsefullt försök i ny svensk anda har
gjorts av W. Peterson-Berger. Nyare
tonsättare för scenen ha varit K. A11 e
r-berg, N Berg och T. Rang ström.
Litt.. H. Kretzschmar, »Geschichte der Oper»
(1919); O. Bie, »Die Oper» (1913); H. Abert,
»Grundprobleme der Operngeschichte» (1926).
Speciella operalexikon äro bl. a. H.
Rie-mann, »Opernhandbuch» (1886—87; suppl.
1893), F. Clément och P. Larousse,
»Diction-naire des opéras» (utg. av A. Pougin 1897),
J. Towers, »Dictionary-catalogue of 28,015
operas and operettas» (1910). T. N.
Förteckning över mera kända operor och operetter.
(Kompositörens namn anges samt året för urpremiären; inom parentes premiär i Stockholm.)
Adils och Elisiv, Peterson-Berger,
1927.
Advokaten Pathelin, Foroni, 1858.
Afrikanskan, Meyerbeer, 1865
(1867).
Aida, Verdi, 1871 (1880).
Alceste, Gluck, 1767 (1781).
Alessandro Stradella, Flotow, 1844
(1847).
Alphyddan, Adam, 1834 (1837).
André Chénier, Giordano, 1896
(1909).
Ariadne på Naxos, R. Strauss,
epilog till »Bürger als Edelmann»,
1912, bearb. 1917 (1926).
Armide, Gluck, 1777 (1787).
Arnljot, Peterson-Berger, 1910.
Bajadären, Kålmån, 1921 (1922).
Barberaren i Sevilla, Rossini, 1816
(1825).
Bastien och Bastienne, Mozart,
1768 (1893).
Bellevilles mö, Millöcker, 1881
(1883).
(Den) Bergtagna, Hallström, 1874.
Boccaccio, Suppé, 1879 (1879).
Bohème, Puccini, 1896 (1901).
Boris Godunov, Musorgskij, 1874
(1911).
Brudköpet, Smetana, 1866 (1894).
Bäckahästen, Atterberg, 1925.
Cardillac, Hindemith, 1926.
Carmen, Bizet, 1875 (1878).
Cavalleria rusticana, se På
Sicilien.
Cirkusprinsessan, Kålmån, 1926
(1926).
Cora och Alonzo, Naumann, 1782.
Cornevilles klockor, Planquette,
1877 (1878).
Cosi fan tutte, Mozart, 1790
(Troheten på prov, 1830).
Czar das furstinnan, K ålm ån, 1916
(1916).
Damen i hermelin, Gilbert, 1919
(1921).
Daniel Hjort, S. Palmgren, 1910.
Diamantkorset, Saloman, 1847
(1886).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
