Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oolit - Oologi - Oomyceter - Oorganiska (Mineraliska) - Op. - O. P. - Opak - Opal - Opalglas - Opalina - Opalisera - Opava - Opensten (Apensten, Oppensten) - Opera (arbete) - Opera (musikverk)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
277
Oologi—Opera
278
solit eller ärtsten. Oolitiska bergarter
förekomma rätt allmänt i jurasystemet, som
också kallats oolitsystemet. På s. Gotland
förekommer i de översiluriska lagren oolitisk
kalksten. K. A. G.
Ooiogl, läran om fåglarnas ägg.
Oomycèter, bot., se Fykomyceter.
Oorganiska, även Mineraliska,
kallades förr alla kemiska föreningar, som
före-kommo i den döda världen, t. ex. i bergarterna,
vattnet och luften. Till skillnad från dessa
kallades ämnen, som uppbyggde de levande
organismerna, för organiska. Numera
kallas varje kemiskt ämne, som innehåller kol,
för organiskt, de övriga för oorganiska. I. B.
Op., förk. av lat. o’pus (se d. o.),
musikverk; tonsättaren numrerar ofta sina verk
efter tillkomsten el. utgivningen.
O. P., populär förkortning av O. P.
Andersons akvavit, se Brännvin, sp. 131.
Opäk (lat. opäcus, skuggig, mörk),
ogenomskinlig även i mycket tunna skikt.
Opäl (lat. o’palus), mineral av amorf
kisel-syra (SiO2. nH20) med vanl. 3—13 % vatten.
Färglös el. på olika sätt färgad, klar el. svagt
mjölkig (opaliserande) till ogenomskinlig,
glas- el. fettglänsande, spröd med mussligt
brott och i friskt tillstånd hårdheten —6^2
(se Hårdhetsskal a) samt spec. v. 1,9—2,3.
O. uppträder som ådror el. hålrumsfyllnader
i ungvulkaniska bergarter, som
sinterbild-ningar vid heta källor (kiselsinter, se
d. o.) och som försteningsmedel för trä (t r
ä-o p a 1) och kan även bilda konkretioner i
sedimentära bergarter. Jämte chalcedon är
o. sålunda en beståndsdel i flinta (se d. o.).
Likaledes bestå de kiselskelett efter växter
och djur, som ingå i t. ex. bergmjöl, gyttja
och polerskiffer (se dessa ord), av
opalsub-stans. Bland o:s varieteter märkas f. ö.:
H y a 1 i t, glasliknande, färglös. E 1 d o p a 1,
hyacintröd till vingul, genomskinlig, starkt
glänsande. Ä d e 1 o p a 1, likaledes vackert
glänsande, bekant för sitt praktfulla färgspel
i grönt, blått, rött och gult. Detta har
hittills förmodats stå i samband med talrika
fina sprickor, men enl. nyare undersökningar
skulle det förorsakas av rester av
tvilling-lamellerad kalkspat i opalmassan. Vanlig
o., fettglänsande, genomlysande till
ogenomskinlig, på många olika sätt färgad. H y d r
o-f a n är en o., som förlorat en stor del av
sin vattenhalt samt blivit porös och
ogenomskinlig; om en sådan o. genomdränkes med
vatten, så att luften bortgår, blir stenen
åter genomskinlig, stundom med vackert
färgspel. — Ädelopalen är en högt uppskattad
ädelsten; som sådan brukas dock även
eld-opal, hydrofan m. fl. varieteter. N. Zn.
Opalglas, se Glas, sp. 733.
Opallna, zool., se Infusionsdjur.
Opalisèra? vara färgskimrande och
halvgenomskinlig som opal. Uttrycket begagnas
dels om lösningar, t. ex. spädd skummjölk,
dels om glassorter. P. T. C.*
O’pava, ty. Troppau (se d. o.), stad i
Tjeckoslovakien.
Opensten (Apensten, Oppensten),
slott, som låg på en hög moränkulle, nu
kallad Husberget, i Södra Äsarps socken, Kinds
härad, Västergötland. Det började byggas
1362—66, förmodligen av Valdemar Atterdags
trupper, överlämnades av danskarna 1383 till
Bo Jonsson och 1388 av dåv. hövitsmannen
Algot Magnusson (Sture) till drottning
Margareta. Under senare delen av Eriks av
Pommern regering var O. förlänat till greve Hans
av Eberstein. Vid Engelbrekts resning
uppgav dennes fogde O., som därpå brändes. Jfr
S. Welin, »O:s fäste i Kind» (i
Västergötlands Fornminnesfören:s Tidskr., bd 3, h.
5—6, 1913). B. H-d.
O’pera (plur. av opus-, se d. o.), lat.,
arbeten, verk, skrifter. — O. o’mnia, samlade
skrifter. — O. po’stuma, efterlämnade (efter
förf:s död utg.) skrifter.
Opera (it. o’pera, förk. av opera in musica,
musikverk; hette urspr. dramma per musica,
musikdrama; dramma lirico, lyriskt drama),
dramatiskt stycke i scenisk framställning
med sång och orkesterackompanjemang.
Jämte instrumentala partier (uvertyr, entreakter)
och dans (balett) innehåller operan sång,
varav de främsta delarna utgöras av aria och
recitativ (se dessa ord). Därjämte finnas
ensemblepartier med flera soli tillsammans och
slutligen körpartier. Man skiljer mellan
allvarlig o. och komisk o. Den förra kan
indelas i musikdrama (se d. o.), opera
s e r i a och opera s e m i s e r i a
(»halv-seriös» opera). Den komiska o. kan delas i
opera buffa, opéra-comique, Spieloper och
Sing-spiel m. m., ofta med folkligt inslag. Rent
folklig, av typiskt nationell egenart är bl. a.
Spaniens zarzuelas. Opéra-comique och
Sing-spiel ha även talad dialog. Till dessa sluta
sig talade skådespel med musikinlägg, ss.
vådevill (se d. o.) och Liederspiel. En
specialform av den komiska operan är operett
(se d. o.).
O. framgick ur 1500-talets försök att
nyskapa ett drama i antik anda. Musiken i
olika former hade redan på 1400-talet ofta
brukats i teaterstycken. Först med
utvecklingen av monodien (se d. o.) blev o. en
särskild musikalisk konstform. C a c c i n i och
P e r i blevo de första, som i Florens
upp-togo den nya musikstilen, och ett första prov
på denna var den senares »Däfne», som 1594
uppfördes hos Corsi i Florens. Peris
»Euri-dice» (1600) var den första opera, som gavs
offentligt. Den nya stilo rappresentativo
fick med Monteverdi en mera konstnärlig
gestaltning. 1637 invigdes i Venezia den
första operateatern för allmänheten.
Venezia blev därmed centralhärden för den
sceniska musiken. Cavalli och Cesti blevo
de ledande tonsättarna. Solosången blev
med dessa två mera utbildad, och
reci-tativet fick större dramatisk livfullhet.
Mot 1600-talets slut blev Neapel den
viktigaste medelpunkten. Där verkade A.
Scar-latti. Genom honom fick arian sin rika
melodiska gestaltning, och under 1700-talets
förra hälft fick o. genom neapolitanska
skolan en konsertartad prägel, där
koloratursången genom skickliga kastratsångare och
operasångerskor utvecklades till praktfull
bravursång. Den stora o. med sina dyrbara
sångkrafter fick från 1730-talet en
konkurrent i den lilla komiska o. (opera buffa),
vilken genom Pergolesis »La serva padrona»
(Neapel 1733) fick sitt första mera berömda
verk. — Utanför Italien hade o. odlats efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
