Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Optant - Optativ - Optera - Optik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
299
Optativ—Optik
300
ternas sida, tills en överenskommelse 1907
träffades mellan Tyskland och Danmark, enl.
vilken optantbarnen skulle kunna bli
preussiska undersåtar vid ansökan härom. Enl.
Versaillestraktaten av 28 juni 1919 fingo de
invånare i de till Danmark efter
folkomröstning avträdda delarna av Sönderjylland, som
genom avträdelsen blivit danska medborgare,
rätt att senast 1922 optera för Tyskland. En
överenskommelse ingicks mellan Danmark och
Tyskland 10 april 1922, vartill kom dansk
lagstiftning 1920 och 1922. E. Ebg. (ö. U.)
Även i flera andra i fredstraktaterna efter
världskriget angivna fall stadgas om
optionsrätt. Starka meningsskiljaktigheter
föranledde den ungersk-rumänska optantfrågan
ang. vissa ersättningsanspråk från ungerska
o. i det till Rumänien avträdda Siebenbürgen
med anledning av expropriationer av
jordområden enl. den rumänska jordreformen.
Frågan behandlades först av den enl.
freds-traktaten inrättade ungersk-rumänska
skiljedomstolen i Paris, under ordförandeskap av
svensken Cedercrantz, men då ett preliminärt
beslut gick Rumänien emot, återkallade
rumänska regeringen sin representant i
domstolen och satte därmed denna ur funktion.
Därefter bragtes konflikten under
Nationernas förbund och var föremål för upprepade
förhandlingar i rådet utan resultat. Till slut
löstes den i princip genom stormakternas
be-medling under Haagkonferensen 1930 i
samband med de internationella
skadeståndsupp-görelser, som då träffades. — Även mellan
Tyska riket och Polen har optantfrågan lett
till skarpa konflikter. ö. U.
O’ptativ, gramm., se M o d u s 4.
Optera (lat. optäre), välja, genom val
besluta sig för; efter eget val ansluta sig
till (bibehålla sitt medborgarskap i) den
fä-dernestat, som avträtt ens land till en
segrande stat (se Optant; jfr Optionsrätt 2).
Optik (av grek, optiké, näml. theori’a,
läran om seendet), L j u s 1 ä r a, den gren av
fysiken, som behandlar läran om ljuset.
Forntidens lärde föreställde sig ljuset utgå
från ögat och träffa de sedda föremålen,
en uppfattning, som bibehöll sig långt in i
medeltiden. Forntidens grundligaste kännare
av ljusets egenskaper var astronomen
Ptole-maios i Alexandria (70—147 e. Kr.). Hans
o., som först i början av 1800-talet återfanns
i Oxford och Paris i latinska, från arabiskan
översatta manuskript, upptar teorien för
seendet, reflexionen, läran om plana och
konkava speglar samt ljusbrytningen. Efter
Pto-lemaios blir den optiska litt. ytterst
sparsam. Ända till mot slutet av 1500-talet har
denna vetenskap endast mycket få framsteg
att uppvisa. Från den arabiska vetenskapens
blomstringstid äger man ett arbete i o.,
författat av Alhazen, som levde i Spanien (d.
1038). Detta arbete bibehöll sig ända till
början av 1600-talet i mycket högt anseende.
Alhazen framhöll, att ljuset utgick ej från
ögat utan från de iakttagna föremålen.
Roger Bacon (omkr. 1214—94) bestämde först
brännpunkten för en sfärisk spegel och
upptäckte därvid den sfäriska aberrationen.
Uppfinningen av glasögon skedde mot slutet av
1200-talet. Vanl. antas en florentinsk
adelsman, Salvino degli Armati (d. 1317), vara
de
ras uppfinnare. Lionardo da Vinci (1452—
1519) observerade diffraktionen, försökte
(fast förgäves) mäta ljushastigheten, kände
bilden i camera obscura och grundade därpå
en teori för seendet. Därefter bli de
vetenskapliga framstegen mera synbara. F.
Mau-rolico (1575) i Messina ger en någorlunda
riktig förklaring av när- och långsyntheten.
Som grundläggare av den vetenskapliga läran
om brytningen, den s. k. dioptriken, kan
betraktas astronomen Kepler, vilken (1604)
framställer en i sina grunddrag riktig teori
för seendet och även anger den rätta
orsaken till när- och långsyntheten och varför
den förra fordrar konkava, den senare
kon-vexa glasögon. Var och av vem det första
teleskopet konstruerats, därom ha
meningarna varit mycket delade. Man synes
emellertid kunna med täml. stor visshet antaga,
att dylika instrument först förfärdigats i
Holland, och man vet bl. a., att en
glasögons-fabrikör i Middelburg, Lippershey (d. 1619),
sammansatt det första instrumentet av detta
slag, på vilket han sökte patent 2 okt. 1608.
Icke lång tid därefter (omkr. 1618) uppfanns
mikroskopet; dess uppfinnare känner man ej
med säkerhet. Efter denna tid bli de
vetenskapliga framstegen hastigare och den optiska
litteraturen rikligare. Francesco Grimaldi i
Bologna (1618—63) riktade o. med
upptäckten av böjningen (diffraktionen).
Holländaren Willibrord Snell (lat. Snellius), prof, i
matematik i Leiden (1591—1626), är känd
som upptäckare av brytningslagen, vilken
dock blev bekant först genom Cartesius
(1596—1650), som i förenklad form meddelar
den i »Dioptrique» (1639). Cavalieri, prof, i
matematik i Bologna, gav 1647 en fullständig
lösning av problemet att finna brännpunkten
för alla slags konvexa och konkava linser.
Mariotte ger (1681) en riktig förklaring av
halofenomenen och behandlar de fysiologiska
eller tillfälliga färgerna. Ett genomtänkt
förslag till konstruktion av ett verkligt
spegelteleskop (reflektor) framställdes först 1663
av den engelske astronomen James Gregory,
som dock ej lyckades genomföra sin plan.
Först 1723 konstruerades ett till
observationer brukbart spegelteleskop av John Hadley,
spegelsextantens uppfinnare. Flera
upptäckter inom o. böra tillskrivas den engelske
vetenskapsmannen R. Hooke (1635—1703). I
början av 1675 inlämnade Hooke till Royal
society en avh. över ljusets böjning, vari han
beskriver böjningsförsök, lika dem Grimaldi
förut verkställt, och av dessa försök drager han
samma slutsatser som denne, näml, att ljuset
består i en vågartad rörelse i ett över allt
utbrett medium, ljusetern. Kort därefter
infalla upptäckten av ljusets hastighet och
bestämningen av denna storhet (1676) genom
den danske astronomen Römer.
Med Newtons undersökning (1669) av det
prismatiska spektrum, som uppkommer
genom de olika färgernas olika brytbarhet,
börjar en ny epok i o:s historia. Genom dessa
undersökningar ådagalades, att de
prismatiska färgerna äro enkla (homogena) och
oföränderliga samt att det vita ljuset utgör
en sammansättning av dem. Senare studerade
Newton färgerna i tunna lameller samt i de
efter honom benämnda färgringarna, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
