Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Optik - Optiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
301
Optiker
302
emedan han hyllade emissionsteorien, måste
han för att förklara dessa färgföreteelser,
som tillhöra interferensfenomenen, uppställa
en allt annat än enkel och naturlig hypotes.
På äldre dagar författade han ett arbete,
»Optics» (1704), vilket verk under ett helt
sekel betraktades som en kodex för denna
gren av fysiken. Samtidigt med Newton i
England verkade Huygens (1629—95) i
Holland. Genom studium av den av dansken R.
Bartholin (1625—94) hos isländsk kalkspat
upptäckta dubbelbrytningen kom Huygens
till övertygelsen därom, att ljuset består i
vibrationer i etern, och lyckades, genom att
utgå från denna föreställning, förklara icke
blott ljusets reflexion och brytning utan även
dubbelbrytningsfenomenet. Men detta oaktat
kunde hans uppfattning av ljuset som
vibrationer ej komma till sin rätt emot den av
Newton uppställda och av denne allt
framgent upprätthållna emissionsteorien. Under
hela 1700-talet härskade Newtons
emissions-teori med nästan oinskränkt välde, ty av
mera bekanta vetenskapsmän var det blott
Euler, som sökte göra gällande den
Huygens-ska uppfattningen. Först med början av
1800-talet framdrogs den nästan bortglömda
vibrationsteorien ur mörkret av en engelsk
läkare och fysiker, Th. Young, som (omkr.
1801—03) nogare undersökte
böjningsfenome-nen och genom uppställande av
interferens-principen gav ett viktigt stöd åt
vibrationsteorien. A. J. Fresnel utförde 1815—27
omfattande undersökningar inom o:s viktigaste
delar på vibrationsteoriens basis, uppställde
lagarna för diffraktionen och övriga
inter-ferensfenomen, upptäckte polarisationens
verkliga natur och beskaffenhet och
studerade det polariserade ljusets interferens. som
med nödvändighet fordrar, att
ljusvibrationerna äro transversella. I sina skrifter
redogör han för sin uppfattning av
vibtntions-rörelsen i etern, bestämmer på teoretisk väg
ljusets intensitet vid reflexion och brytning
samt förklarar dubbelbrytningen med denna
åtföljande fenomen, även polarisationsplanets
vridning i kvartskristaller m. fl. Av andra
framstående fysiker under detta årh., som
arbetat inom o., böra nämnas Fresnels mångårige
medarbetare astronomen F. Arago (1786—
1853), H. L. Fizeau o. J. B. L. Foucault. Under
början av 1800-talets senare hälft voro
strävandena inom o. riktade förnämligast på
utbildandet av den (1861) av Kirchhoff och
Bunsen skapade spektralanalysen (se d. o.).
Bland de utförda spektralundersökningarna
intaga de av A. J. Ångström i Uppsala
utförda (1868 publicerade) bestämningarna av
linjerna i solspektrum ett framstående rum.
Även R. Thalén i Uppsala och B. Hasselberg
i Stockholm ha utfört en mängd
undersökningar på det spektralanalytiska området. —
Olika delar av o. ha under 1800-talet varit
underkastade speciell matematisk
behandling, undulationsteorien och dispersionen
förnämligast av Cauchy, Beer, Briot m. fl.,
ljusbrytningen i kristaller av F. Neumann,
Ångström och sir William R. Hamilton. Chr.
Christiansens undersökningar av den
anoma-la dispersionen (1871) föranledde teoretiska
arbeten inom samma områden avH. von
Helm-holtz (1875), E. Ketteler (1878), E. Lommel
(s. å.) och W. Voigt (1883). På den av Clerk
Maxwell genom hans elektromagnetiska
ljusteori lagda grunden har byggts vidare av
H. A. Lorentz och P. Drude. Hit hör även
lord Rayleighs teori över himmelens blå färg.
Brytningsindexens variation med tätheten
har undersökts av bl. a. H. A. Lorentz i
Lei-den och L. L. Lorenz i Köpenhamn i
teoretiskt avseende samt av H. H. Landolt och
J. W. Brühl i experimentellt. Långa vågor
(reststrålar) ha blivit isolerade genom
upprepad reflexion av E. F. Nichols samt av H.
Rubens (1899). De korta vågorna
(ultravioletta) ha undersökts av E. F. Nichols.
Mikroskopets teori har utvecklats av E. Abbe.
Metallernas optiska egenskaper ha utforskats
av Kundt, P. Drude (1900) m. fl.
Strålnings-trycket har av S. Arrhenius använts vid
förklaringen av vissa kosmiska fenomen.
Upptäckterna av Kerreffekten 1877 och
Zee-maneffekten 1896 ha föranlett en mängd nya
undersökningar. D. S-t.*
Under 1900-talet ha vissa fundamentala
problem inom o. med stor framgång
bearbetats av en rad forskare. Max Planck (se
Kvantumteorien) har studerat de
kvantitativa lagarna vid ljusets emission och
absorption. Spektra ha systematiserats
genom arbeten av H. A. Deslandres, T.
Heur-linger, Paschen m. fl. Den ultravioletta
delen av spektrum har utsträckts ända ned till
så korta våglängder, att man direkt kommer
över till röntgenstrålarnas område.
Experimentella arbeten ha härvid utförts av
Millikan och Siegbahn. Två viktiga nya optiska
effekter ha upptäckts, näml. Starkeffekten
(1913), som framträder i form av en
uppdelning av vissa spektrallinjer, när ljuskällan
påverkas av ett elektriskt fält, och
Raman-effekten (1928), som visar sig i en
fluore-scensliknande strålning från gaser, vätskor
el. vissa kristaller, som belysas av
monokro-matiskt ljus. Den senare effekten ger oss
kunskap om vissa egenskaper hos
molekylerna, bl. a. sådana optiska data, som även
komma till uttryck i deras långvågiga
(in-fraröda), experimentellt mycket
svårtillgängliga spektra. — Teoretiska undersökningar
över ljusets natur ha utförts av L. de
Brog-lie, W. Heisenberg och E. Schrödinger och
bl. a. lett till utarbetande av den s. k. v å
g-mekaniken (se d. o.). — Den nyaste
utvecklingen av o. är intimt knuten samman
med framstegen inom atomfysiken,
elektrici-tetsläran och astrofysiken, varigenom o.
kommit att utgöra ett vittomfattande
föreningsband mellan formellt skilda delar av
vetenskapen. — Jfr även Absorption,
Akromatism, Brytningslagen,
Diffraktion, Dioptri, Fotografi,
Fotografiska objektiv,
Fotometer, Fysik, Färg, Kaustika,
Kikare, Kristalloptik, Lins, Ljus,
Mikroskop, Spegel och Spektrum.
Litt.: P. Drude, »Lehrbuch der O.» (3:e uppl.
1912); E. C. C. Baly, »Spectroscopy» (3:e uppl.,
4 bd, 1924 ff.); O. Klein, »Vad vi veta om
ljuset» (1925); A. Beckman, »Synligt och
osynligt ljus» (1926); K. Försterling, »Lehrbuch der
O.» (1928). Jfr även litt. till art. Fysik. J.T.
O’ptiker, tillverkare av synglas, kikare
o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
