Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - O’Rell, Max (Paul Blouet) - Orellana, Franzisco de - Orelli, Johann Kaspar von - Orellin - Oremus - Orenburg - Oreodoxa - Orera - Oresjek - Oresjön - Oresme, Nicole - Orestes (mytologi) - Orestes (fältherre) - Oreälven el. Oreån - Orfeus - Orficism (Orfism)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
335
Orellaiia—Orficism
336
Apollon renar Orestos från hans skuld. Attisk
vas-målning.
1883 spirituella skildringar av de angelsaxiska
folken; i sv. övers, föreligger »John Bull och
hans ö» (1884).
Orellana [årälja’na], Franzisco de,
spansk upptäcktsresande (d. 1549). Åtföljde
F. Pizarro till Peru och företog 1541 en sju
månaders färd på en flotte nedför floden
Napo och Amasonfloden, varigenom denna med
ens blev känd.
Orelli [år-], Johann Kaspar von,
schweizisk filolog (1787—1849), prof, i
klassisk litteratur vid univ. i Zürich. Han blev
berömd genom sina editioner av bl. a. Cicero
(8 bd, 1826—38), Horatius (2 bd, 1837—38;
flera uppl.), Platon (4 bd, 1839—-41) och
Ta-citus (2 bd, 1846—-48; flera uppl.). (E. St.)
Orellln, kem., se B i x a c e a e.
Orèmus, lat., »låtom oss bedja»,
inledningsord till de katolska kyrkobönerna.
Orenburg [arenbo’rk], stad i Ryssland,
Mellersta Volgaregionen, vid mell. Ural och
järnvägen till Taschkent; 123,284 inv. (1926), därav
omkr. 12 % tatarer. Kvarnindustri, garverier.
Var förr huvudstad i guv. Orenburg.
Oreodo’xa, bot., se Palmer.
Orera, hålla tal (jfr Oration); tala vitt
och brett.
Oresjek [arjä’Jok], ry., se N ö t e b o r g.
Oresjön, se Oreälven.
Oresme [årä’m], Nicole, fransk
matematiker (1323—82), biskop i Lisieux,
framstående teolog och humanist, som bl. a. översatte
Aristoteles’ skrifter till franska. Som
matematiker har han anteciperat flera av de
bärande idéerna inom den analytiska geometrien,
vilka först av Cartesius gjordes till föremål
för metodisk behandling. Hans viktigaste
arbeten äro »Algorismus proportionum» (utg.
1868), innehållande bl. a. räknelagarna för
brutna potenser, samt »Tractatus de
latitu-dinibus formarum». T. B.
Ore’stes, grek, myt., son till Agamemnon
och hans gemål, Klytaimestra, vilken vid
Agamemnons återkomst från Troja tills, m.
sin älskare Aigisthos dödade denne. O., som
då var ett barn, flydde men återvände senare
och hämnades sin fader. O:s myt innebär en
fruktansvärd pliktkollision mellan
blodshämndens urgamla, heliga plikt och pietetsplikten
mot modern. Apollon som representant för
den helgade ordningen drev O. att fullgöra
blodshämndens plikt, men därigenom bröt O.
mot en annan lika helgad ordning, den
sonliga pieteten. Han förföljdes därför av
eri-nyerna. Apollon renade O. och befriade
honom från hans skuld i Delfi. Ämnet
behandlades i olika versioner av Aischylos, Sofokles
och Euripides (se dessa ord och E r i n y e r)
i ännu bevarade tragedier. Euripides diktade
en fortsättning, »Ifigeneia i Tauroi», enl.
vilken en del av erinyerna alltjämt förföljde O.,
tills Apollon bjöd honom att hämta Artemis’
bild från Tauris (på Krim). Där fann han
sin syster Ifigeneia (se d. o.) och återvände
med henne och bilden, vilken åtskilliga
grekiska städer påstodo sig besitta. Därefter
tillträdde O. sin faders rike och äktade
Me-nelaos’ dotter Hermione, som han fråntog
Neoptolemos (se d. o.). M. Pn N-n.
Ore’stes, romersk fältherre, se R o m u 1 u s
Augustulus.
Oreälven el. O r e å n upprinner på
Härje-dals-Dalagränsen och flyter i s. ö.
huvudriktning till Oresjön (199 m ö. h., 29 m djup),
därefter i Siljanssilurens sänka i en båge mot
v. och s. v. genom sjön Skattungen (199 m
ö. h., 52,5 m djup) till Orsasjön (53 kvkm,
161 m ö. h., 97 m djup), som mottager Våmån
från n. och vid Mora avrinner till Siljan (se
karta vid Dalarna); flodområde (vid Mora)
3,340 kvkm, längd omkr. 235 km. I
Älvho-trakten vackert kanjonlopp. O:s biå från höger
Ämån bildar i kanjonlika klyftor Bössfallet,
Helvetesfallet, Mellanfallet och Storstupet.
Orféus [å’r-] (grek. Orphéu’s, lat. O’rphéus),
grek. myt. O. säges ha varit en i Trakien
hemmahörande sångare, vid vars sång och
citterspel djuren samlade sig omkring
honom och floderna stannade i sitt lopp. Då
hans maka, Eurydike, dött av ett ormbett,
nedsteg O. till underjorden och bevekte dess
härskare att låta honom föra Eurydike
tillbaka. O. skulle dock ej få betrakta henne,
förrän de kommo upp i dagsljuset. Då O. ej
förmådde avhålla sig därifrån, måste
Eurydike återvända till de dödas värld.
Skilsmässans ögonblick är framställt i en gripande
relief från Feidias’ tid. O. blev
söndersliten av trakiska menader vid Dionysos’ fest;
hans siande huvud fördes av vågorna till
Lesbos. O. gäller som stiftare av orficismen
(se d. o.); många dikter gingo under hans
namn. I katakomberna förekommer ofta
bilden av den bland djuren musicerande O.; de
kristna sågo säkerligen däri en bild av
fridsfursten. Se litt. vid Orficism. M. Pn N-n.
OrficFsm [år-] (även O r f i’s m), en efter
dess mytiske stiftare Orfeus (se d. o.)
benämnd religiös rörelse, som blomstrade i det
gamla Grekland, särskilt i Ättika, och i de
grekiska kolonierna i s. Italien under 500-talet
f. Kr. O. är en egendomlig förening av den
lagiska och den mystiska riktningen i
grekisk religiositet och är den första
bokreligionen. Dess i mytologisk form inklädda läror
började med världens uppkomst ur en första
princip, »Tiden, som aldrig åldras».
Medelpunkten var myten om hur barnet Dionysos
(Zagreus) dödades av titanerna, som slukade
dess lemmar och till straff brändes till aska
av Zeus’ blixt. Ur askan formades människan,
som således bär inom sig både den onda,
tita-niska naturen och något av den goda, gudom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
