Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Organoterapi - Organtvång - Organum - Orgel - Orgelbössa - Orgelharmonium (Kammarorgel, Harmonium)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Organoterapi—Orgelharmonium
339
Organoterapi, sjukdomsbehandling, varvid
som läkemedel nyttjas preparat av det
organ, vars normala funktionsduglighet är
nedsatt (t. ex. insulinbehandling vid
sockersjuka). E. L-g.
Organtvång innebär, att vid köttbesiktning
(se Köttkontroll) lungor, hjärta och
lever, för kor även juver, jämte till dessa
organ hörande lymfkörtlar skola åtfölja
köttet, organiskt förenade med detta. Kött av
svin och häst skall därjämte åtföljas av
huvud, kött av större nötkreatur än kalv
av underkäkar och tuggmuskler. E. T. N.
O’rganum, lat., se O r g a n o n.
Orgel (grek. o’rganon, verktyg),
musikinstrument, där tonen alstras genom luft,
som medelst bälgar inblåses i luftlådan,
varifrån den genom registerandragen och
tangentmekanismen får tillträde till piporna.
Man skiljer mellan tre huvuddelar: luftverk,
regerverk och pipverk. Luftverket
omfattar bälgarna, som frambringa
luftströmmen, och luftkanalerna, som leda luften till
luftlådan. Den enklaste formen av bälg är
faltbälgen, som förekommer i två typer:
enkel och drbbel; en annan är kubbälgen;
mest komplicerad är magasinbälgen, vilken
numera undanträngt de andra. Regerverket
överför genom mekanisk, pneumatisk el.
elektiisk ledning till o:s inre samtliga för
o:s behandling avsedda rörelser.
Regerver-kets huvudsakliga delar äro: spel- (ventil-)
regering (traktur), register-
(andrags-)rege-ring (registratur), koppel, kombinationer
(kollektiver) och svällmekanismer. När
tangenterna nedtryckas, öppnas spelventilerna, så
att luften pressas upp i kancellerna. Genom
registrens (»sleifernas») andragande går
luften sedan från kancellerna till piporna.
Spelventilerna stå i förbindelse med tangenterna
genom en utväxlingsmekanism (abstrakter,
veliar, pumpettrådar m. m.). Sleifen står
genom en särskild mekanism (registerstänger
m. m.) i förbindelse med andragsknappen,
som är anbragt vid klaviaturen. Till denna
senare höra manual (för händerna) och
pedal (för fotterna). Antalet manualer kan
växla (1—5; vanl. 2 el. 3 i medelstora o.).
Pipverket omfattar de delar, där tonen
direkt frambringas. Piporna indelas i
labial-pipor (även kallade flöjtverk; lat. labium, läpp)
och tungpipor (rörstämmor och tungstämmor).
En normal 8-fotsstämma (en sådan, vars
c-pipa mäter 8 fot) klingar så, som den
noteras, en 16-fotsstämma oktaven,
32-fotsstäm-man dubbeloktaven nedanför, en 4-fots
oktaven ovanför 2-fots dubbeloktaven. Jämte
oktavpipor finnas även mixturer, som ange
kvinten el. tersen (ibland septiman)
samtidigt. Genom olika konstruktion av piporna
få de olika klangfärg och efterbilda på så
sätt olika orkesterinstrument (klarinett, oboe,
violin, trumpet etc.). De viktigaste
labial-stämmorna äro principalerna. Upptill täckta
pipor (»gedackter») klinga en oktav lägre än
de öppna av samma längd. Piporna äro
antingen av trä (i fyrkantig form) el. av metall
(runda). Konsten att färgrikt och
omväxlande använda och blanda stämmorna kallas
registrering. Intonationen är konsten att ge
varje pipa den rätta klangkaraktären,
tonhöjden och tonansatsen. Genom koppel kun-
340
na manualer och pedaler förbindas med
varandra. Genom pneumatiska maskiner fås
olika kombinationer (»kollektiver») av hela
registergrupper samt crescendo och
diminu-endo (»registersvällare»), I elektrisk o. har
man genom elektricitet underlättat el.
avlägsnat de vidlyftiga
utväxlingsmekanismer-na. På elektrisk väg har man även förbundit
spelbordet med en altarorgel framme i
koret. Även kan en liknande o. anbringas på
kyrkans vind (fjärrverk, ekoverk). Dessa
kunna således spelas från stora o:s spelbord.
Orgeltramparen (»kalkanten») ersättes
numera i större orglar av motor.
O:s historia kan följas tillbaka till omkr.
150 f. Kr. Den pneumatiska o. (luftorgeln)
omtalas på 300-talet e. Kr. På 600- och
700-talet var Konstantinopel centrum för
orgel-byggnadskonsten. I Sverige omtalas o.
under 1300-talets förra hälft; till vår tid ha
bevarats två orglar (huvudsaki. fodralen, litet
av mekanismen) från Gotland (nu i Statens
hist. museum), den ena, från Sundre kyrka,
tyskt arbete, sign, och daterad 1370, den
andra, från Norrlanda kyrka, från ung. samma
tid. Mot slutet av medeltiden förbättrades
orgeltekniken, och 1700-talet åstadkom
sinnrika orglar; senare ha nya stora uppfinningar
utvecklat o. — Till de berömdaste o. höra: o.
i Breslaus Jahrhunderthalle (200 stämmor,
15,120 pipor), i S:t-Sulpice, Paris (100
stämmor, 7,000 pipor, 5 manualer), i Albert hall.
London (120 stämmor), i Trefaldighetskyrkan,
Libau (131 stämmor). De största o. i Sverige
äro: i Stockholms stadshus (1925; 107
stämmor, 4 manualer, fjärrverk), i Petrikyrkan,
Malmö (1914; 73 stämmor, 4 manualer,
fjärrverk och kororgel), i Konserthuset, Stockholm
(1927; 93 stämmor). — Jfr även
Orgelharmonium.
Litt.: A. G. Ritter, »Zur Geschichte des
Orgelspiels» (2 bd, 1884); O. Wangemann,
»Die Orgel, ihre Geschichte und ihr Bau» (3:e
uppl. 1887); Hamel, »Nouveau manuel complet
du facteur d’orgues» (ny uppl. av J. Guédon
1903); C. Locher, »Erklärung der
Orgelregister» (3:e uppl. 1904; sv. övers.,
»Orgelstämmorna och deras klangfärger», 1909); H.
La-hee, »The organ and its masters» (1911); C. F.
Hennerberg och N. P. Nordling, »Handbok om
orgeln» (2 bd, 1912; d. 2 i ny uppl. av C. F.
Hennerberg, »Orgelns byggnad och vård»,
1928); K. Lehr, »Die möderne Orgel» (1912);
A. Cellier, »L’orgue möderne» (1913); E. Rupp,
»Die Entwicklungsgeschichte der
Orgelbau-kunst» (1929). T. N.
Orgelbössa, krigsv., se Kulspruta, sp. 264.
Orgelharmonium (Kammarorgel,
Har-m o n i u m), tangentinstrument med fritungor
samt bälgar, trampade av den spelande själv,
närmast en utbildning av den kinesiska
munorgeln tscheng. O. uppfanns omkr. 1780. I
Sverige byggdes en mängd olika typer redan
före 1840; från 1860-talets slut blev o. ett
skolinstrument och erhöll snart allmän
spridning. I början användes tryckluftsystemet,
men sugluftsystemet har från 1861 i stor
utsträckning ersatt detta. De i Sverige
vanligaste registerbenämningarna äro principal,
salicional, eufon, dolce, vox humana, vox
celeste, eolsharpa. Skolor för o. utgåvos bl. a.
av Sachs och Mettenleiter. — Litt.: W. Riehm,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
