Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Orlovras - Orlovssedel - Orlunda - Orm, Edvard - Ormar - Ormbett - Ormbunkar el. Ormbunksväxter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
357
Orlovras—Ormbunkar
358
Orlovras [arlå’f-], se Hästen, bild 11,
och O r 1 o v.
Orlovssedel, se Betyg, sp. 166.
Orlunda, socken i Östergötlands län, Aska
härad, på slätten mellan Vadstena och
Skän-ninge; 13,os kvkm, 494 inv. (1931). 1,110 har
åker; egentlig skog saknas. Egendom:
Stavlösa. Ingår i Hagebyhöga, Fivelstads och O.
pastorat i Linköpings stift, Aska kontrakt.
Orm, Edvard, målare (1670—1734), mest
verksam i Småland, på Öland och i
Västergötland. Utförde kyrkmålningar (så i
Kris-tinakyrkan i Jönköping 1719—20 och i
Hak-arps kyrka 1729) och porträtt. — Litt.:
Uppsats av M. Hofrén i »Konstvetenskapliga
essayer och studier. Tillägnade August Hahr
på 60-årsdagen» (1928). E. L-k.
Ormar, Ophi’dia, ordn. av
ryggradsdjurklassen kräldjur, stundom sammanförd med
ordn. ödlor till en gemensam grupp,
fjäll-reptilier. I likhet med många ödlor
sakna ormarna h. o. h. lemmar och även
skulder-och bäckengördel. Hos några jätteormar
finnas dock små rudiment av bakre lemmar,
tydande på härstamning från
extremitetför-sedda kräldjur. Huvudet är litet, ej skarpt
avsatt från den långa bålen, som omärkligt
övergår i en svans av växlande längd. Huden
är klädd med fjäll (se d. o. 2), som på buken
ha formen av tvärställda plåtar, vilka genom
särskilda muskler kunna ställas på kant för
att göra erforderligt motstånd mot
underlaget vid ställförflyttningen. Hornlagret
växlas i ett stycke och kränges då ut och in.
Skelettet består utom av skallens ben endast
av kotor (intill 430), framtill försedda med
ledhåla, baktill med ledknapp, och revben. I
kraniet äro de flesta ansiktsben mer el.
mindre stavlika och rörligt förenade med
varandra, varigenom munöppningen kan
utvidgas avsevärt. Tänderna äro i allm.
bakåt-böjda och spetsiga och belägna på käk-,
gom-och vingbenen. De användas endast till att
fasthålla bytet under sväljningen, vilken
tillgår så, att ormen växelvis rör de tandbärande
ansiktsbenen. Hos o. med giftkörtlar utbildas
särskilda gifttänder, vilka antingen endast på
sin främre sida bära en längsgående ränna el.
också äro ihåliga och innesluta en kanal, som
mynnar med en springlik öppning ovanför
tandens spets. Gifttänderna skilja sig vanl.
genom sin storlek från de övriga. Hos
gift-snokarna (se d. o.) är överkäksbenet, där
gifttänderna sitta, starkt förkortat och försett
med en ledförbindelse, varigenom det kan
fällas upp el. ned. Inälvorna äro långsträckta,
och hos många o. finnes endast en lunga (den
högra), vars bakre del stundom är utbildad
till en säckformig luftbehållare (huggormar).
Urinblåsa saknas alltid. Hjärnan är liten
och överträffas i volym av ryggmärgen. Bland
sinnesorganen spelar den långa, i spetsen
kluvna, lättrörliga tungan en framträdande
roll; den kan utsträckas genom en
utskärning i överkäken, även då munnen är sluten.
Sannolikt står den i luktsinnets tjänst såsom
hjälporgan till det Jacobsonska organet (se
Luktorgan). Ögonen täckas av
genomskinlig bud, vilket förlänar dem en glasartad
glans. Detta hudpartis yttre skikt (eg. de
sammanvuxna ögonlocken) ömsas med det
övriga hornlagret. De korta hörselgångarna
ligga helt dolda under huden. De flesta o.
äro ovipara, men hos vissa arter sker
utvecklingen helt el. delvis redan i äggledaren, och
ungarna lämna äggen antingen inom
moderdjuret el. omedelbart efter äggläggningen.
Artantalet är störst i de varma delarna av
jorden, minst i Gamla världens n. områden.
O. indelas vanl. i nio fam., av vilka de
viktigaste äro huggormar, snokar,
jätteormar (se dessa ord) och blindormar
(se Maskormar). Utvecklingshistoriskt
utgöra o. en ung djurgrupp. Med full
säkerhet bestämbara fossil ha anträffats först i
tertiära lager. T. P.
Ormbett, se O r m g i f t.
Ormbunkar i vidsträcktaste bemärkelse el.
Ormbunksväxter (Pteridophyta)
benämnas de högsta kryptogamerna (se d. o.).
De kallas även kärlkryptogamer,
emedan de i stammen ha kärlsträngar, delvis
lika med fanerogamernas. O. indelas i 1 u
m-merväxter (Lycopodiales, se d. o., el.
Ly-copodinae), b r a x e n g r ä s (se d. o.,
Isoeta-les el. Isoètinae), f r ä k e n v ä x t e r (se d. o.,
Equisetales el. Equisetinae) samt
egentliga ormbunkar el. bräkenväxter
(Filicales el. Filicinae). De sistnämnda, varav
mellan 3,000 och 4,000 arter äro beskrivna, äro
nu långt talrikare än de övriga grupperna,
vilka däremot under forna perioder av
jordens historia voro långt formrikare än nu.
De nu levande lummer- och fräkenväxterna
äro endast de kvarlevande, spridda resterna
av fordom rentav skogbildande växttyper. De
egentliga o. förekomma över nästan hela
jorden, talrikast dock i de fuktvarma tropikerna,
t. ex. i Västindien och på Sundaöarna. Flera
o., såsom örnbräken (Pteris aquilina),
äro verkliga kosmopoliter. Ett gemensamt
drag för alla o. är deras generationsväxling,
varvid den ena generationen, den s. k. k ö n
s-generationen (gamofyte n), här även
kallad p r o t a 11 i u m, är bålartad och
alstrar könsorganen. De hanliga kallas a n t e r
i-dier (se Anteridium), och i deras inre
bildas spiralvridna, med talrika flimmerhår
(c i lie r) försedda sädeskroppar,
spermato-zo id er. De honliga kallas arkegon (se
d. o.). Efter befruktningen delar sig
äggcellen och utvecklas till ett i arkegonet och
pro-talliet kvarliggande embryo. Detta bryter
förr el. senare fram ur det snart bortdöende
protalliet och utvecklas till en ny, med stam
och blad försedd ormbunksplanta (s p o r
o-f y t), som förökar sig utan någon
befrukt-ningsakt medelst sporer, vilka bildas i
sporangier el. sporgömmen, som
ofta alstras i en tät gyttring (sorus) antingen
på ormbunkens samtliga blad el. ock på
särskilda blad, s. k. sporofyll (så t. ex. hos
kambräken, Blechnum, se bild vid d. o.).
Sporangiesamlingarna äro ofta täckta av hos
olika släkten till formen mycket växlande
fjäll el. av en s. k. slöja (indusium). Varje
sporangium består vanl. av ett skaft och en
klotformig del, i vars inre de talrika sporerna
uppstå genom en s. k. tetraddelning, d. v. s. i
grupper om fyra ur var modercell. Sporerna
gro till ett nytt protallium, och
utvecklings-cykeln är så fullbordad.
De egentliga o. el. bräkenväxterna
indelas-i två underklasser:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
