Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ormonde, earl- och hertigtitel - Ormrot - Ormserum - Ormsjön - Ormskalle - Ormslå el. Kopparorm - Ormsländor - Ormspott - Ormsten - Ormstjärnor - Ormstorkar - Ormsö - Ormtjusare - Ormtunga - Ormulum - Ormus (Hormus) - Ormuzd - Ormvråk - Ormålar el. Ormfiskar - Ormödlor el. Grävödlor - Ormörn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
363
Ormrot—Ormörn
364
borough. Han förlorade 1714 under Georg I
sina ämbeten, flydde 1715 till Frankrike och
blev där de landsflyktiga Stuartarnas
minister. Bl. a. underhandlade han om Stuartarnas
restaurationsplaner med Alberoni och svenske
ministern i Paris, Sparre. Som politiker var
O. ytterligt obetydlig. V. S-g.
Ormrot, bot., se Polygonum.
Ormserum (fr. sérum antivenimeux) el. A
n-t i v e nin framställdes först av fransmannen
A. Calmette (se d. o.). Man insprutar
på hästar småningom stigande doser ormgift,
t. ex. från glasögonorm. I hästarnas blod
bildas därvid ett motgift (antitoxin) mot
ormgiftet. När hästarna fördraga stora doser
ormgift, tappas från dem blod, som befrias
från blodkroppar. Det härvid erhållna
serum innehåller då rikliga mängder antitoxin.
Insprutas sådant o. under huden på ormbitna,
nås ofta goda resultat, särskilt om
insprut-ningen sker snart efter bettet. Serum efter
insprutning av glasögonormens gift på hästar
är verksamt även mot bett av huggorm och
de flesta andra ormar. C. G. S.
Ormsjön, insjö i Dorotea socken, s.
Lappland (se karta vid d. o.); 24 kvkm, 263 m
ö. h. Avflyter till Fjällsjöälven.
Ormskalle, zool., se Armfotingar.
Ormslå el. Kopparorm, A’nguis
fra’gi-lis, ödla av fam. ormslår. Kroppen är
långsträckt, trind, huvudet litet, lemmar saknas.
Den långa stjärten brytes lätt av men kan
återbildas. O. blir 40 cm lång. Huden är
täckt av små fjäll, stödda av tunna benplåtar,
glänsande och vanl. gråbrun, ofta med en
mörk rand längs ryggen och en längs vardera
sidan. Buksidan är stålgrå. I skelettet
märkas lämningar av bröst- och bäckenben. O.
vistas helst i lövskog eller på buskmark och
lever av sniglar och mask. I Sverige
förekommer den upp till mell. Norrland, stundom
nordligare. Den är fullständigt ofarlig. T. P.
Ormsländor, fam. Raphidiidae, insekter av
ordn. nätvingar, Netiroptera, och särskilt
utmärkta av stort, platt huvud samt halsformigt
förlängd första mellankroppsled. Larverna
ävo långsträckta och platta med huvud och
mellankropp kraftigt utvecklade. De äro
liksom de fullbildade utpräglade rovdjur. Fam.
representeras i Sverige blott av ett fåtal
arter, bland vilka den allmännaste är den
omkr. 2 cm långa vanliga
ormslän-dan, Raphidia ophiopsis. O. A-g.
Ormspott, zool., se S t r i t a r.
Ormsten, en underbar sten, som
»ormkungen» (se d. o.) el. vissa ormar tros
inneha. Den, som kan skaffa sig denna sten,
vinner därmed en mäktig talisman. N. E. H.
Ormstjärnor, Ophiuroidéa, klass bland
tagg-hudingarna (se d. o.), utmärkt av skivlik
kropp, från vilken utgå skarpt avsatta
armar utan sugfötter och bihang från den blint
slutande magen. O. förflytta sig med
slingrande rörelser av armarna. Alla leva i
havet. På lerbotten vid Sveriges västkust
förekommer allmänt den rödbruna Amphiura
filiformis jämte andra Amphiura-arter och
på större djup Ophiura sarsi med halvstyva
armar. Hos Ophiotrix-nrterna äro armarna
besatta med taggar och hos de vanl. på stora
havsdjup levande euryaliderna upprepat
två-greniga. Vissa o. ha lysförmåga. T. P.
Ormstorkar, Dicholophtdae, fam. av ordn.
tranfåglar med blott två arter, båda i
Sydamerika. O. äro smärta, högbenta med täml.
kort, i spetsen hakformig näbb, vid vars rot
pannfjädrarna bilda en upprätt tofs. Den
största arten (s e r i e m a n, Dicholophus
cris-tatus) är 82 cm lång. O. vistas på grässlätter
och leva av insekter, ormar och ödlor, varför
de i Brasilien äro skyddade genom lag. T. P.
Ormsö, se Estlandssvenskar, sp. 1087.
Ormtjusare, se G 1 a s ö g o n o r m s 1 ä
k-t e t, sp. 748.
Ormtunga, bot., se Ophioglossaceae.
O’rmulum, medelengelsk dikt från början
av 1200-talet, författad av augustinmunken
Orm, trol. från n. ö. delen av mell. England.
Av dikten har blott en åttondel (mer än
10,000 vers) bevarats; den utgör en parafras
och utläggning av kyrkoårets evangelier.
Orms språk är rikt på nordiska lånord från
hans hembygd, Danelagen. Dikten har stor
språkhistorisk betydelse, särskilt på grund
av sitt strängt fonetiska stavsätt. E. B-n.*
Ormus (H o r m u s), persisk ö i O r m u
s-sundet (48—80 km brett), som förbinder
Persiska viken med Indiska oceanen. ön
erövrades 1515 av A. d’Albuquerque. Den av
portugiserna grundade rika handelsstaden O.
förstördes 1622 av engelsmän och perser.
Ormuzd, se P a r s i s m.
Ormvråk, zool., se Vråksläktet.
Ormålar el. O r m f i s k a r, Ophichthyidae,
fam. av de ålartade benfiskarna med många
arter i tropiska hav, särskilt i korallreven.
Deras rygg- och analfenor nå ej fram till
stjärtspetsen. T. P.
Ormödlor el. G r ä v ö d 1 o r, Scincidae,
mycket artrik ödlefamilj, utbredd i alla
världsdelar. Huvudet är klätt med regelbundna
plåtar, kroppen i övrigt med i sneda rader
ställda fjäll. Hos de flesta äro
extremite-terna mer el. mindre förkrympta. Så gott
som alla uppehålla sig på torra ställen och
gräva skickligt i jorden. T. P.
Ormörn, Circa’ètus ga’llicus, tillhör de
falk-artade dagrovfåglarnas fam. och liknar en
vråk. Färgen är brun, kroppslängden 70 cm.
Ormstjärnor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
