Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ormgift - Ormgran - Ormhalsfåglar - Ormkaktus el. Paradisorm - Ormkarlen - Ormkult (Ofiolatri) - Ormkung - Ormonde, earl- och hertigtitel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
361
Ormgran—Ormonde
362
kallsvett, stark törst, svårighet att svälja och
tala angripa den sjuke, som kan bli
medvetslös i timtal. Pulsen är svag, t. o. m.
omärklig. Även lokal el. allmän kramp
förekommer. Döden inträder mest genom
förlamning av andningscentrum. I svåra fall, som
gå till hälsa, kan en del symtom kvarstå i
flera veckor. — Vid behandling av ormbett
brukar man i regel hårt ombinda den bitna
kroppsdelen för att försvåra giftets
spridning; bettsåret utsuges, varvid den sugande
måste ha hela läppar. Det har
rekommenderats att först skära upp bettstället. Vidare
har föreslagits bränning med hett järn el.
etsning med frätande syror, ammoniak o. dyl.
el. hellre insprutning med morfinspruta av
en lösning av övermangansyrat kali (1—5 %,
en el. annan kbcm) i bettsåret samt under
huden kring detta. Även en lösning av
klor-kalcium torde vara verksam. För
allmänbehandling har rekommenderats stark alkohol
(brännvin, konjak) till intagning i stora
doser. Meningarna om metodens värde äro dock
delade. En stor alkoholdos kan understödja
o:s förlamande verkan. Värdefullast är
insprutning under huden av o r m s e r u m (se
d. o.). — Ormarna själva äro okänsliga både
för sitt eget och för andra ormars gift. En
rätt hög grad av naturlig immunitet mot o.
företer igelkotten, måhända därigenom, att
den dödar och förtär ormar. C. G. S.
Ornigran, bot., se Gran.
Ormhalsfåglar, Anhinginae, underfam. av
skarvfåglarna, omfattande ett enda släkte,
Anhinga. Kroppen är långsträckt, huvudet
litet med lång, spetsig näbb, halsen mycket
lång och smal. O. förekomma i alla varma
världsdelar vid vattendrag, sjöar och träsk,
där träd finnas, och leva av fisk. Längden
uppgår till 80—90 cm. T\P.
Ormkaktus el. P a r a d i s o r m, Ce’réus
(Aporoca’ctus) flagellifo’rmis, bot., se A
m-pelväxter och K a k t u s v ä x t e r, med
bild på färgplansch.
Ormkarlen, astron., se Ophiuchus.
Ormkult (Ofiolatri), dyrkan av
verkliga el. mytiska ormar. Ormens till synes
mystiska egenskaper (hastig rörelse, dödande
bett, vistelseort i jorden, hudombyte) ha
ingivit den uppfattningen, att den är ett
gudomligt väsen, vars farliga inflytande måste
avvändas genom dyrkan och offer. Man har
också ansett ormen som det visaste av alla
djur (jfr den bibliska syndafallshistorien m.
m.) och trott, att man genom förtärande av
dess kött el. fett kunde vinna övernaturlig
kunskap, förmåga att ’förstå djurens språk
o. s. v. Man trodde, att de dödas andar
hade sitt hemvist i de under jorden boende
ormarna. Dessa förfäder i ormgestalt kommo
ofta att betraktas som husets skyddsandar,
bevakare av dolda skatter m. m. Även med
medicinen förband man ormen och tillskrev
den helande egenskaper. En läkedomsgud
som den grekiske Asklepios (se d. o.) står i
nära samband med o. Ur o. utbildades här
och var myter om en gigantisk orm, som
ringlar sig kring hela jorden (se M i d g å r d
s-ormen). Indien torde på grund av sin
rikedom på giftiga ormar vara det land, där o.
med dithörande myter är mest spridd. Tron
på »tomtormar», »lindormar» o. dyl. var tyd-
Ormhalsfågel, Anhinga.
ligen starkt spridd bland germaner och balter
i äldre tid; in på 1600-talet omtalas huru
litauer och letter höllo ormar som
skydds-gudar i sina hem. — Jfr »Encyclopædia of
religion and ethics», XI (1920), s. 399 ff.
(med litt.). J. Ch-r.
Ormkung, orm, som tros härska över de
andra ormarna inom ett visst område och
leda de sammankomster, »ormting», som
ormarna förmenas hålla åtm. en gång varje år.
Han anses vanl. besitta en undergörande
sten, orm sten (se d. o.), el. bära en
gyllene krona el. också en röd kam. På
åtskilliga håll säges o. vara vit (jfr L i n d o r m 1).
Jfr Ormkult. N. E. H.
Ormonde [ä’mand], earl- och hertigtitel inom
irländska adliga ätten B u 11 e r (se d. o.).
James Butler, 12:e earl och l:e hertig
av O. (1610—88), fick protestantisk
uppfostran och äktade arvtagerskan till huset
Des-monds stora jordagods. Han blev 1644
lordlöjtnant, var Karl I:s förtroendeman, blev
1642 markis och nödgades 1647 utrymma
Irland åt engelska parlamentets anhängare.
1648 blev O. kunglig befälhavare på Irland,
åvägabragte där försoning mellan de katolska
rebellerna och konungens anhängare samt
utropade 1649 Karl I till konung. O. måste i
dec. 1650 undan parlamentets här fly till
Frankrike, tillhörde sedermera Karl II :s
närmaste omgivning, tog 1659 verksam del i
förhandlingarna med Monck och belönades efter
restaurationen med höga ämbeten. Bl. a. blev
han 1661 irländsk hertig och som
lordlöjtnant ånyo Irlands regent, avlägsnades 1669
från denna post men innehade den ånyo 1677
—82 samt 1684. Han upphöjdes 1683 till
engelsk hertig. — O:s sonson J ames
Butler, hertig av O. (1665—1745), ärvde 1688
farfaderns hertigtitel, gav 1690 Vilhelm III
stödet av sitt stora inflytande på Irland, tog
1702 verksam del i erövringen av spanska
silverflottan i Vigos hamn samt var
lordlöjtnant på Irland 1703—05 och 1710—11. O.
blev april 1712 överbefälhavare över de
engelska trupperna i Nederländerna efter Mari-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
