Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ormörn - Ornamentik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
365
Ornamentik
366
Den förekommer i mell. och s. Europa, v. och
s. Asien. Andra arter finnas i Afrika. 0.
lever av ormar, ödlor, grodor, smärre
varmblodiga djur samt insekter. T. P.
Ornamentik (av lat. ornäre, pryda), konsten
att medelst ristning, gravering, skulptering,
teckning, målning, material- och färgväxling
etc. pryda fält, bårder o. a. på olika slags
byggnads-, hantverks- och industrialster.
Sannolikt har ornamentet urspr. haft en
sym-bolisk-magisk uppgift (jfr Hakkor s). Detta
bekräftas därav, att hos nu levande naturfolk
o. på mattor, korgflätningsarbeten, keramik
etc. ofta äger symbolisk betydelse. Ett
ornament utgör vanl. en stiliserad upprepning av
ett och samma motiv; efter valet av detta
brukar man uppdela ornamenten i tre
huvudgrupper: geometriska ornament,
växtorna-ment och djurornament. Geometriska
ornament äro linjeornament men kunna stundom
härledas ur växt- el. djurornament;
geometriska äro även karvsnitten (se Karv snitt,
med bild). Redan hos den paleolitiska
konsten finnas sådana ur djur- (någon gång ur
växt-)motiv härledda ornament. Stenålderns
o. är i hög grad bunden till keramiken, där den
tidigast har formen av nagel- eller pinnintryck.
Under den neolitiska tiden utvecklas den
ke-ramiska o. i Europa, Nordafrika och Asien.
Den nordeuropeiska keramiken (Skandinavien
och Nordtyskland) uppnår en finess, som i
o:s såväl linjeföring som tekniska utförande
överglänser den samtida västeuropeiska.
Stenålderns europeiska o. är vanl. rätlinig.
Under stenålderns slut framträder i s. och s. ö.
Europa en på lerkärlen ofta målad spiral
-ornamentik, ur vilken meandern (se M e a
n-d e r 1) uppkommit.
Under bronsåldern blir det i olika
kombinationer varierade spiralornamentet
ledande motiv på sydösteuropeiskt område (Kreta
—Grekland, Sydtyskland, Ungern) och i
Norden. Ett lån från Hallstattkulturen (se Ha
11-s t a 11 i d e n) äro de fågelhuvuden, vilka
ibland bilda avslutning på den senare
bronsålderns spiralornament samt utgöra den
tidigaste järnålderns sparsamma ornament. På
kretensisk-mykenskt område förekomma
under bronsåldern både en jämförelsevis
naturalistisk och en mer stiliserad växt- och
djur-ornamentik (bläckfiskar, fjärilar etc.). — Ay
stor allmänbetydelse blir den sannolikt i
Egypten uppkomna ornamentala
användningen av lotusblomman, som tidigast i
naturalistisk form uppträder på några förhistoriska
keramikalster men sedan starkt stiliseras.
Därur anses palmetten ha uppkommit.
Efter den mykenska kulturens undergång
härskar på detta kulturområde (omkr. 1000
—650 f. Kr.) s. k. geometrisk stil (se d. o.).
I den grekiska konsten utbildas sannolikt
under 400-talet f. Kr. den på akantusbladet
(se A k a n t u s) byggande o., som vidare
utbildas på romerskt område. Den klassiska
konstens o. inspirerar särskilt kelterna (se
Keltisk arkeologi). Under de av
keltisk kultur starkt påverkade förkristna årh.
nå vissa enkla keltiska ornamentsmotiv (en
i en cirkel inskriven trekant, triskeln o. a.)
Norden. Omkr. 500 e. Kr. utvecklar sig på
klassisk grundval den germanska
djurorna-mentiken, som övar sitt inflytande även
utan
för germanskt område. Redan under
500-talet blir den en karakteristisk invecklad
flätornamentik, som får sin högsta
fulländning i Norden på 600-—700-talet (Vendelstil;
se Vendel). Langobarderna föra den
germanska djurornamentiken till Italien, där
de även införa bandflätningsornamentiken i
arkitekturen.
Med Karl den stores tid äger ett nytt
genombrott av de klassiska formerna rum, den
karolingiska renässansen.
Växt-ornament-et återvinner då sin dominerande
plats, om än efter vissa omdaningar (bild 10).
Under tiden stod inom Irland den s. k. i
r-ländska o. (bild 11) i sin högsta
utveckling. Vad engelsmännen kalla late celtic (en
omvandling av grekiska akantusrankan)
sam-manställes med den germanska o:s djur- och
bandmotiv, varur uppstår en i sitt slag
oöverträffad orneringskonst. Vid vikingatidens
början uppträder en ny o., som i rent nordisk
dräkt anses bygga på den karolingiska
konstens lejonbilder. Det märkligaste ex. på
denna stil med dess virrvarr av i varandra
flätade fyrfotadjur (gripdjursornamentik) ger
det norska Osebergsfyndet (se d. o.). Vid
sidan härom uppstår Jellingestilen, varur
utvecklar sig det allmänt kända runstensdjuret
(förr vanl. oriktigt kallat drakslinga,
se d. o.). En nordisk omvandling av
växt-ornamentiken är den s. k. Ringerikestilen.
Den kalligrafiska handskriftsornamentiken
fick stor betydelse för utsmyckningen av
såväl småföremål (se Irländsk konst och
Keltisk arkeologi) som romanska
portomfattningar etc.
På den karolingiska konsten följer på
kontinenten den romanska, vars rikt
utbildade o. efter antika traditioner och med
germanska tillsatser upptar såväl djur- som
växt- och geometriska motiv. Vid flera
tillfällen gör sig österländskt inflytande
gällande. — Med gotiken framträda
naturalistiska motiv, dock utan att helt undantränga
de antika, som nu ytterligare omdanas, och
detta gäller framför allt akantusbladet (bild
14). Fantastiska djurgestalter, t. ex. den
bevingade draken, och sammanställningar av
djur- och människogestalter förekomma ofta.
Renässansen (bild 15—18) upptog i stort
sett den antika o., ehuru renässansornamenten
förete stora avvikelser från sina förebilder.
1500-talets tyska »småmästare» (se
Klein-m e i s t e r) liksom senare franska
mönstertecknare och kopparstickare (J. Bérain, J. A.
Meissonnier, G. M. Oppenord) utarbetade och
spredo de nya formerna. Kartuschen (se d. o.),
som blev vanlig under renässansen, brukades
länge som ornamentsdetalj, särskilt under b
a-rocken (se bild 19—21). Under rokokon
förändrades i viss mån principerna för o.
Alltsedan den klassiska konstens blomstringstid
hade o. ofta följt arkitektoniska lagar.
Rokokon (se bild 22) följde andra
grundsatser, delvis under påverkan av den samtida
målningskonsten. Böjda linjer, snäckor och
voluter hopställas, huvudsaki. ur det
pittoreskas synpunkt. Mitt i all stilisering
förekommer också en viss naturalism.
Akantusbladet lånar sig villigt till
rokokokonstnärens fantastiska skapelser.
Nyklassicismen och empiresti-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
