Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Oskar (Oscar) I (Josef Frans Oscar) - 2. Oskar II (Oscar Fredrik)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
401
Oskar
402
Palmstierna, »Sverige, Ryssland och England
1833—1855» (1931). H. W.; Ehd. (C. F. P-a.)
2. O. II (Oscar Fredrik; f. 1829 21/i
i Stockholm, d. där 1907 8/i2), son till O. I och
Josefina av Leuchtenberg. Han fick som
nyfödd av farfadern titeln hertig av
Östergötland. Som prinsens
lärare fungerade först
filosofen C. J.
Boström och norrmannen
O. G. Aubert,
sedermera (fr. o. m. 1837)
historikern F. F.
Carlson och norske
premiärlöjtnanten W.
Haffner; den
sistnämnde meddelade
undervisning i militära
ämnen. Redan tidigt
visade sig prinsens
intresse för sjövapnet.
Från 1839 deltog han i flera olika
sjöexpeditioner samt fick 1845 officersfullmakt i
såväl Sveriges som Norges här och flotta.
Han studerade vid Uppsala univ. tre
terminer, 1846, 1847 och 1849. I tvisten ang.
flottans reorganisation var han en anhängare av
»stora flottan» i motsats till
skärgårdsflottan. Han blev 1858 viceamiral och
generallöjtnant. 1856 anträdde prinsen en resa,
varunder han besökte Napoleon III och
drottning Viktoria. 8 okt. 1856 tillkännagavs
officiellt hans förlovning med prinsessan Sofia
av Nassau (1836—1913). Vigseln ägde rum i
Biebrich 6 juni 1857. Vid brodern Karls
tron-bestigning, 1859, blev prins O. närmaste
tronarvinge men stod under broderns hela
regeringstid endast föga i beröring med
regerings-ärenden. Han erhöll emellertid många
särskilda uppdrag, både militära och civila. I
de kommittéer, som beredde Sveriges och
Norges deltagande i världsutställningarna i
London 1862 och Paris 1867, var han ordf,
och ledde även förberedelserna för den
skandinaviska utställningen i Stockholm 1866.
Han var bl. a. förste hedersled, av Vet.-akad.
och 1864—72 preses i Mus. akad., i vars
läroverks ombildning till konservatorium han
kraftigt ingrep. Vid Lunds univ:s 200-årsfest
1868 promoverades han till fil. hedersdr. —
Vid unionsfesten i Kristiania 4 nov. 1864 var
han konungens representant liksom vid
Norges 1,000-årsfest i Haugesund 18 juli 1872.
Kort därpå hemkallades han för att under
konungens utländska resa föra riksstyrelsen.
Knappt hemkommen, avled konung Karl i
Malmö 18 sept. 1872. O. besteg tronen,
kröntes i Sverige 12 maj 1873 och i Norge 18
juli s. å.
Sveriges utrikespolitiska läge vid O:s
tron-bestigning var ingalunda gynnsamt.
Företrädarnas skandinaviska politik hade gjort
bankrutt. Förhållandet till Ryssland var
mindre gott, och till Tyska riket stod
Sverige i ett ytterst kyligt förhållande i
samband med de svenska sympatierna för
Frankrike under kriget 1870—71. O:s mål blev att
iaktta den strängaste utrikespolitiska
neutralitet.
Genom sitt valspråk, »Brödrafolkens väl»,
gav O. uttryck åt sitt unionsprogram, att
söka samla de båda folken kring unionsidén
och söka vinna dem för dess fördelar. Sökte
han att som unionskonung göra sin största
insats, blev han ock på detta område djupare
än eljest utsatt för besvikelse.
Ståthållar-frågan, som under Karl XV:s regering vållat
mycken strid, löstes genom eftergift för de
norska kraven. Om norska vänsterns krav
på statsrådens tillträde till stortingets
förhandlingar utbröto häftiga strider. De
utmynnade i att genom 1883—84 års händelser
den norska högerregeringen betvangs genom
riksrätten och slutligen en parlamentarisk
ministär under J. Sverdrup fick ledningen,
och därmed bröts den norska
konungamaktens ställning. Utgången av vetostriden blev
avgörande för unionens hela utveckling; de
följande striderna betydde blott en unionens
avveckling. Utan O:s mäklande, övertalande
statskonst förefaller det, som om unionen
tidigare skulle ha brutits. Under 1895 års
farliga kris torde O:s förmedlande statskonst
ha i hög grad bidragit till spänningens
avveckling. 1905 tyckes han ej ha fattat
styrkan av den antiunionella strömningen i Norge,
icke ens sedan stortinget 7 juni förklarat
honom satt ur funktion som norsk konung
och unionen sålunda faktiskt brutits. Sedan
O. genom proklamation 26 okt. 1905 erkänt
Norge som en från unionen med Sverige skild
suverän stat, ändrade han sitt valspråk till
»Sveriges väl». Se vidare Sverige-Norge.
Det inrikespolitiska läget i Sverige under
O:s regering betecknades genom striden
mellan de båda kamrarna. Striden om försvaret
och grundskatterna, senare om tullarna och
slutligen rösträttsstriderna togo under stora
perioder lejonparten av intresset från andra
viktiga samhällsspörsmål. Frågan om
härordning och grundskatter sammankopplades 1873
genom »kompromissen» (se d. o.), som länge
fullständigt omöjliggjorde alla försök till
försvarets utveckling. Först 1885 lyckades man
nå ett första resultat, som sedan fullföljdes
1892 och genom 1901 års härordning, vilken
ställde försvaret på fullkomligt ny grund. I
kampen om tullpolitiken vunno tullskyddets
män 1888 sin avgörande seger. I ett
diktamen av 12 okt. 1888 angav konung O., som
principiellt var en anhängare av frihandeln,
skyldigheten för statsmakterna att med stöd
av de nytillkomna statsinkomsterna söka
genom ålderdomsförsäkring bispringa de
kroppsarbetande klasserna. Uttalandet bar vittne
om hans uppfattning av nödvändigheten att
söka genomföra sociala reformer. O:s
ingripande 1906, då han vägrade statsminister
Staaff den upplösning av Andra kammaren,
som denne ansåg nödvändig, var det sista
mera betydande uttrycket för O:s personliga
regeringsverksamhet. Allt klarare framgick
ur O:s regering den principen, att statsrådet
borde på ett eller annat sätt ha ett verkligt
parlamentariskt underlag, varvid han dock
aldrig ville låta utvecklingen gå mot ren
andrakammarparlamentarism utan snarare
sökte problemets lösning på
tvåkammarparla-mentarismens väg. Under O:s regering
upplevde Sverige en storartad inre
blomstrings-period. Särskilt gav utställningen i
Stockholm 1897 en bild av den nya plats, som
Sverige intog på det industriella området.
Av epokgörande betydelse blev även järn vä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
