Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Oskar (Oscar) I (Josef Frans Oscar)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
399
Oskar
400
taga i ett krig mot Frankrike, påverkade O.
fadern i fredsvänlig riktning. — Särskilt
intresserad av de nya straffteorierna, tillämpade
O. dessa på Sverige i en till flera språk översatt
skrift, »Om straff och straff-anstalter» (1840).
Fylld av de bästa avsikter, besteg O.
tronen 8 mars 1844. Upphävandet av förbudet
mot umgänge med den avsatta dynastien
hälsades med bifall. O. ägnade sig åt
regeringsbestyren med en plikttrohet, som ej
försummade detaljerna. Men han ville också regera
själv och taga äran av initiativen. En
enhetlig ministär existerade ej, och vanl. utsåg
O. på egen hand statsrådsledamöterna. I
viktiga frågor rådgjorde han ofta med
utomstående el. med riksdagsutskottens
medlemmar; gunstlingar hade han icke, knappast
vänner. O. representerar i Sverige en vid
århundradets mitt inträdd
furstemaktsrenäs-sans i Europa. Vad denne kunskapsrike, för
landets bästa varmt intresserade konung
saknade var den beslutsamhet och starka vilja,
som trotsa motståndet.
Med en moderat-liberal ministär mötte O.
sin första riksdag. Till följd av ministäiens
neutralitet förkastades ett vilande
representationsförslag. Med större sympatier
omfattades strafflagsförslaget, men det kom aldrig
under behandling. Däremot genomdrev
konungen personligen lagen om lika arvsrätt
för son och dotter, O:s kanske viktigaste
reform. Indragningsmaktens upphävande
beslöts. Lindring i näringstvånget,
skråväsendets avskaffande och den första
fattigvårds-förordningen utmärkte de närmaste årens
hovsamma reformarbete. Vid 1847—48 års
riksdag fingo de flesta propositionerna falla.
Representationskommitténs förslag endast
överlämnades till ständernas kännedom.
Mars-oroligheterna 1848 i Stockholm föranledde O.
att nästan helt ombilda ministären, vars
huvuduppgift blev att utarbeta ett nytt
representationsförslag. Redan före riksdagen hade
O:s medlande politik avlägsnat både liberala
och konservativa. Han angreps av pressen och
yttrade, att han märkte, att de liberala ville
åt kungamakten. Förkastandet av det nya
förslaget blev en svår desillusion för honom.
De mera liberala statsråden ersattes snart av
strängt konservativa. Efter
representationsförslagets skrinläggande påbörjades
ekonomiska reformer. 1853—54 års riksdag bildar
epok i brännvinslagstiftningen och statens
järnvägspolitik. Efter riksdagen fick
ministären en mera moderat-liberal prägel.
Betydande steg i riktning mot frihandel togos
vid nästa riksdag, en proposition om ogift
kvinnas myndighet vid 25 års ålder antogs,
och konventikelplakatet upphävdes.
Utrikespolitiken ansåg O. som sitt
särskilda område, och han framstod som en mästare
i diplomatisk »Kleinkunst». O. sökte här
tillgodose de liberala önskemål han på andra fält
nödgats lämna. Skandinavismen omfattades
med sympati. När efter Fredrik VII:s
tron-bestigning uppror utbröt i Slesvig-Holstein,
som understöddes av Tyska förbundet och
Preussen, avslöt O. med Danmark en
konvention om hjälpsändning. En mindre
svensk-norsk styrka överfördes till Fyn, och Jylland
utrymdes snart av de tyska trupperna. Från
Malmö ledde O. personligen underhandlingar,
som förde till stillestånd. Kriget återupptogs
1849, men preliminärfred slöts 10 juli s. å.,
och under det nya stilleståndet hölls n.
Sles-vig besatt av svensk-norska trupper. Efter
freden deltog Sverige i de förhandlingar, som
avsågo bevarande av danska rikets integritet
och ordnande av dess tronföljd. Sveriges
förhållande till Ryssland ändrades väsentligt
under O:s regering. 1847 återupptogos
förhandlingarna i finnmarksfrågan men blevo
resultatlösa, och Ryssland spärrade 1852 sin
gräns för de norska lapparna. O:s i samråd
med Danmark 1853 avgivna
neutralitetsför-klaring (kalkerad på en P. M. av 1834) var
ovälkommen för Ryssland, och västmakternas
1854 påbörjade lockelser funno hos O. ett
villigt öra. Som villkor för sin anslutning
fordrade han, att kriget skulle vidgas till ett
europeiskt, Finland återförenas med Sverige
m. m. Underhandlingarna resulterade i
»novembertraktaten» (se d. o.) 1855. O. överraskades
emellertid av Rysslands antagande av
fredsvillkoren, och under fredsförhandlingarna
kunde hans önskningar endast tillgodoses
genom deklarationen, att Älandsöarna ej vidare
fingo befästas. — Under inflytande av det
spända förhållandet till Ryssland drevs O. in
på en mera skandinavisk politik. Hemliga
underhandlingar inleddes i Köpenhamn och
i Paris, varifrån man snart tyckte sig höra,
att västmakterna ej skulle motsätta sig en
skandinavisk union. Närmaste mål var ett
försvarsförbund, och O. tillställde 1857
Fredrik VII ett egenhändigt traktatutkast därom.
Denne förklarade sig ej kunna godkänna
förslaget, då Holstein ej vore inbegripet. Denna
snöpliga utgång av O:s följdriktigaste
utrikespolitiska initiativ sårade honom djupt.
Som främling för bägge rikena hade Karl
Johan varit en opartisk unionskonung. O.,
som fått rent svensk uppfostran, borde haft
svårare att tillmötesgå Norge. Trots svenskt
motstånd sanktionerade han emellertid lagar
om unionsvapen och -märke i de båda rikenas
örlogs- och handelsflaggor. Ny konsulsstadga
utkom 1858, och rikenas bidrag till
utrikes-budgeten och den fasta konsulsfonden
reglerades. Men förslagen att bestämma deras
bidrag till det gemensamma försvaret, ordna
deras inbördes handel och sjöfart m. m.
stannade på papperet el. förkastades i Norge.
O:s hälsa hade aldrig varit stark, och
redan tidigt hade hos honom märkts en
sällsam själsfrånvaro. Hösten 1852 förvärrades
hans sjukdom, så att den i riksakten
föreskrivna otympliga interimsregeringen två ggr
måste fungera. Fram på året 1853 kunde O.
med ökad iver ägna sig åt regeringsbestyren.
Men 1857 bröt sjukdomen åter ut och
övergick till fullständig paralysi. 25 sept. s. å.
övertogs regeringen av kronprinsen. Efter ett
långsamt avtynande avled O. i Stockholm. I
sitt äktenskap hade O. sönerna Karl (XV),
Gustav, Oskar (II) och August samt dottern
Eugénie.
Litt.: E. Hildebrands skildring av O.,
reviderad av C. Hallendorff, i »Sveriges
historia till våra dagar», bd 12 (1923); C.
Hallendorff, »Oscar I, Napoleon och Nikolaus» (1918)
och »Konung Oscar I:s politik under
Krim-kriget» (1930); E. Löfgren, »Sverige-Norge
och danska frågan 1848—49» (1921); C. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
