Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Overton, Charles Ernest - Ovesholm - Ovibos - Ovidius, Publius Ovidius Naso - Ovidukt - Oviedo - Oviedo y Valdés, Gonzalo Fernandez de - Ovifakjärnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ovesholm—Ovifakjärnet
461
och oberoende av denne den s. k.
narkosteorien. C. G. S.
Ovesholm, gods i Träne socken,
Kristianstads län, 11 km v. s. v. om Kristianstad;
2,540 har, därav 1,237 har åker; tax.-värde
1,381,000 kr. (1929), med underlydande i Träne,
Vä, Färlövs, Strö, önnestads och Osby
socknar tax. till 2,516,000 kr. Slottet uppfördes
1792—1804 av landshövdingen frih. C. A.
Wrangel af Adinal och tillbyggdes 1857 av
greve A. H. R. Hamilton. Tillhörde på
1500-talet släkten Urup (Ugerup) och fick
namnet O. 1620 efter Ove Urup. Godset har sedan
ägts inom släkterna Ulfeld, Ridderschantz,
von Winterfeld, Wrangel af Adinal (1774—
1833) och efter en långvarig arvsprocess av
ätten Hamilton. — Litt.: P. Johnsson, »O.
Ur gårdshistorien och släktarkivet» (1924).
O’vibos, zool., se M y s k o x s 1 ä k t e t.
OvFdius, Publius O. Nas o, romersk
skald (43 f. Kr.—18 e. Kr.). Han var av
rid-darsläkt, beklädde som ung ett ringare
stats-ämbete men övergav den politiska banan för
den litterära. O. blev 8 e. Kr. av Augustus
förvisad från Rom och ålagd att taga sin
bostad i den gamla grekiska kolonien Tomis
s. om Donaumynningen (nu Constan^a). Hans
»relegation» synes ha föranletts av att han
varit invecklad i de händelser, som slutade
med förvisningen av lulia d. y., Augustus’
dotterdotter, vars avlägsnande från Rom
sannolikt berodde på bristerna i hennes vandel.
O:s böner om straffets efterskänkande el.
mildring lämnades av Augustus och hans
efterträdare obeaktade, och O. dog i
förvisningsortens ödslighet.
O. var av den augustinska tidens skalder
den produktivaste. Hans tidigare diktning
sysslar med erotiska ämnen. Hit höra hans
»Amores», som i elegiska distika, det av O.
mest använda versmåttet, behandla växlande
erotiska temata, vidare »Heroides», en
samling fingerade brev från sagans hjältinnor till
deras älskade, några beledsagade av
svarsbrev. Till de erotiska dikterna ansluta sig
ett par arbeten av didaktisk karaktär, näml.
»Ars amatoria» (Kärlekslära) i 3 böcker, utg.
2 e. Kr. ff., och »Remedia amoris»
(Kärleks-bot). Före sin förvisning utgav O. även
»Fasti», en poetisk kommentar till den
romerska festkalendern (ofullb.), samt
»Meta-morphoses» (Förvandlingarna), en
sagosamling i 15 böcker på hexameter. Efter
förvisningen skrev han »Tristia» (Sorgedikter) i 5
böcker, skildrande landsflyktens lidanden, och
de därmed likartade »Epistulae ex Ponto».
Härutöver äro några mindre dikter av O.
bevarade. Ett numera förlorat, i forntiden
berömt arbete var tragedien »Medea».
O. förfogade över grekiska mönster, men
i högre grad var han dock beroende av
föregångare inom romersk skaldekonst. Hans
produktion är av ojämnt värde. Dess bästa
egenskap är den förträffliga formen, som gör
den ofta mötande retoriska omständligheten
mindre tröttande. Men man saknar i O:s
diktning personlighetens tyngd och bestämda
prägling. Till innehållet verkar det mesta av
»Amores» tomt och livlöst; mer lyckad är
»Ars amatoria», över vars slippriga ton, en
icke oviktig orsak till kejsarens missnöje, han
sedermera uttalade sin ånger. »Tristia»
gri
462
per läsaren genom ett trovärdigt återgivande
av skaldens stämning i olyckans dagar. Högst
bland O:s dikter stå hans »Metamorphoses»,
ett lysande kraftprov, som haft stor betydelse
för renässansens diktare och konstnärer och
ännu vid latinstudiet brukar förmedla första
bekantskapen med romersk poesi, övers.: »O:s
metamorfoser» av Adlerbeth (ny uppl. 1862);
»Amores» (1897), »Ars amatoria» (1921—23)
och »Fasti» (1924 ff.) av E. Janzon. E. St.
Ovidu’kt, äggledare (se Livmoder).
Oviedo [åvje’öå]. 1. Prov, i n. Spanien,
omfattar landskapet Asturien (se d. o.); 10,895
kvkm, beräknad folkmängd 805,428 inv. (1930).
2. Huvudstad i prov. O., omkr. 30 km från
Gijön, vid Biscayabukten, på en av berg
omgiven, fruktbar högslätt; 76,048 inv. (1930).
Biskopssäte, säte för univ. (gr. 1604) med tre
fakulteter. Märkligaste byggnadsverket utom
univ. är den 1388 påbörjade gotiska
katedralen. I närheten, på berget Naranco, två
kyrkor från 800-talet, S:ta Maria de Naranco
och San Miguel de Lino. I f. d.
benediktin-klostret La Vega stor, staten tillhörig
vapenfabrik. O. är handelscentrum samt driver
textilindustri m. m. — O. var Asturiens
huvudstad 792—924.
Oviedo y Valdés [åvje’då i valde’s], G o
n-z a 1 o Fernandez de, spansk
historieskrivare (1478—1557). Hovman och soldat,
greps även han av tidens äventyrslust och
begav sig 1514 till Amerika, där han
vistades 34 år och beklädde viktiga poster. Av
kejsar Karl V utnämndes han till Amerikas
rikshistoriograf. I sitt huvudverk, »Historia
general y natural de las Indias» (i sin helhet
utg. i 4 bd först 1851—55; biogr. över O. i
bd 1), behandlar han Amerikas natur och
människor samt upptäckts- och
kolonisations-historien fram till omkr. 1540. Genom
direkta uppgifter av upptäckarna och
eröv-rarna, dokument, egna iakttagelser och
upplevelser utgör hans synnerligen omfattande
arbete den måhända värdefullaste källan till
Amerikas tidigaste historia och är även ur
etnografisk synpunkt av oskattbart värde.
Litt.: F. Weber, »Beiträge zur
Charakte-ristik der älteren Geschichtsschreiber über
Spanisch-Amerika» (1911). S. L-é.
Ovifakjärnet. Vid stranden vid Ovifak
(Blåfjäll), på s. sidan av ön Disko vid
Grönlands västkust, påträffade A. E. Nordenskiöld
(se d. o.) under sin expedition 1870 tre större
block och talrika mindre stycken av
nickelhal-tigt gediget järn. De stora blocken avhämtades
1871 från fyndplatsen av en särskild
expedition, två svenska kronans fartyg. Det största
blocket (beräknad vikt ung. 22 ton) finnes
uppställt utanför Riksmuseet i Stockholm.
Det näst största blocket (6,5 ton) förvaras i
Köpenhamn, och det tredje (4 ton), vilket vid
fördelningen tillföll Nordenskiöld personligen,
skänktes av honom till Helsingfors univ. O.
tolkades av Nordenskiöld som meteorjärn,
vid vilken åsikt han envist fasthöll, och den
uppfattningen torde ännu i våra dagar vara
mycket spridd i Sverige, att det grönländska
järnblocket vid Riksmuseet är en jättestor
järnmeteorit. Den fortsatta utredningen har
emellertid visat o. vara av jordiskt ursprung
och härröra ur basalten vid fyndstället (jfr
Grönland, sp. 1183). N. Zn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
