Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oxenstierna (af Södermöre), Axel Gustafsson - Oxenstierna (af Eka och Lindö), Bengt Bengtsson (Resare-Bengt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
471
Oxenstierna, B. B.
472
utnämnd till legat över svenska armén i
Rhenländerna, hävdade han efter konungens
avmarsch även militäriskt med framgång sin
ställning; sommaren 1632 tillförde han
Gustav Adolf, som då stod vid Nürnberg,
betydande förstärkningar. Konungens död ställde
O., den svenska statskonstens främste
målsman, inför utomordentliga uppgifter. I
verkligheten blev det nu hans strävan att
förbereda ett lösgörande av Sveriges krafter ur
det tyska kriget, vars börda såvitt möjligt
borde välvas över på bundsförvanterna men
med den sammanhållande ledningen i det
fortsatta kriget bevarad i Sveriges hand. Det
förbundssystem, för vilket O. var verksam,
skilde sig genom sina mer begränsade,
tids-betingade och av svenska riksintressen
tydligare färgade syften från Gustav Adolfs
cor-pus evangelicorum. Dennes inflytande över
de tyska riksständerna kunde O. heller aldrig
uppnå, ehuru han i sin egenskap av »Sveriges
fullmyndige legat i Tyskland» (fullmakt av
jan. 1633) uppträdde som en suverän furste,
omgiven av ett hov. På konventet i
Heil-bronn våren 1633 lyckades han samla de
evangeliska i övre Tyskland till ett förbund,
till vars »direktor» han själv utsågs;
sammanhållningen stördes emellertid av
åtskilliga slitningar, och organisationen visade sig
ej vuxen följderna av nederlaget vid
Nörd-lingen 1634. Under en resa till Frankrike
våren 1635, med syftet att framkalla ett
klarare ställningstagande av denna makt,
skördade O. mera hedersbevisning än politisk
framgång, och hans återstående tid i
Tyskland kom att åtföljas av nästan övermäktiga
svårigheter. Med alla till buds stående
medel sökte han en anständig fred; det
defensiva draget i hans politik förde jämväl till
konflikter med tidens snillrikaste svenske
härförare, Johan Banér. Då O. önskat spara
Sveriges krafter för uppgörelsen med Polen,
erfor han med desto större bitterhet de
oförmånliga villkor, på vilka de svenska
underhandlarna förlängt stilleståndet (1635). I
juli 1636 återvände han till Sverige för att
mobilisera alla fosterlandets tillgångar och
värna det i dess hotade ställning.
Kristinas förmyndarstyrelse framstår i sin
helhet som en O:s regeringstid. Från
Tyskland ingrep han genom hemsända memorialer
på mångfaldigt sätt i den inre styrelsen, och
1634 års R. F. var hans verk. Med fast hand
förstod han efter sin hemkomst att tygla den
framväxande ständeroppositionen; hans
närvaro i landet återgav riksstyrelsen dess fulla
auktoritet, och hans metodiska,
programmässiga arbetssätt kom att sätta sin prägel på
den rika reformverksamhet, som utmärker
denna tid. Samtidigt stod han som den
svenska utrikespolitikens oinskränkte ledare.
Segern över Danmark i kriget 1643—45 var
ett led i hans strävan. Av honom bestämdes
Sveriges hållning på den westfaliska
fredskongressen. Sedan Kristina personligen
övertagit regeringen, hade emellertid hans
inflytande börjat dala; under senare delen av
1640-talet rådde mellan drottningen och
rikskanslern ett tillstånd av öppen personlig
brytning. Senare mildrades Kristinas avoghet.
Fåfängt sökte O. avvärja hennes beslut att
nedlägga sin krona. Oro för rikets framtid
fördy strade hans sista levnadsår. Han ligger
begraven i den av honom förskönade Jäders
kyrka i närheten av fädernegodset, Fiholm.
Med sin maka, Anna Bååt, hade O. bl. a.
sönerna Johan och Erik; en dotter var g. m.
Gustaf Horn. O. blev 1614 frih. till Kimito
och 1645 greve av Södermöre. 1646 antog
han kansleriatet för Uppsala univ. — Med
ett ståtligt, vördnadsbjudande yttre förenade
O. i sitt framträdande en rik fond av
välvilja, ehuru begränsad av både personliga
och politiska antipatier, samt gladlynthet och
tillgänglighet. Hans sinneslugn är vordet till
ett ordspråk. Storartad var hans
hjälpsamhet; många av kyrkans och de lärda
yrkenas män kunde betraktas som hans klienter.
Ett sällsynt levande bildningsintresse ter sig
som ett av hans mest karakteristiska drag.
Patriarkalisk fromhet värmde hans enskilda
levnad, medan ett starkt utpräglat
aristokratiskt ståndsmedvetande genomsyrade hela
hans offentliga personlighet. O. framstår som
den främste organisatören av 1600-talets
riddarhus och som den ypperste ledaren av
stormaktstidens svenska adel. I de sociala
brytningar, som började träda i dagen i landet,
var i enlighet därmed hans plats given som
bekämpare av de mot aristokratien fientliga
strömningarna. Eljest hemföll O. sällan åt
doktrinarism. Knappast någon svensk
statsman torde ha ägt en rikare överblick av sin
samtids förhållanden, grundad på personlig
erfarenhet. Som diplomat är han tvivelsutan
en av alla tiders främsta.
Otaliga statshandlingar ha flutit ur O:s
penna. Hans skriftliga kvarlåtenskap och
mycket betydande korrespondens äro i sina
huvudsakliga delar bevarade och tillhöra
sedan 1848 Riksarkivet; jfr P. Sondéns
förteckningar i Meddelanden ’ från Svenska
Riksarkivet, bd 3: 13—14 (1889—90), och ibid., Ny
följd, 2: 2 (1907). Sedan 1888 är under
utgivande den stora källpublikationen
»Rikskansleren Axel O:s skrifter och brevväxling»
i två avd., den förra omfattande O:s
skrifter samt brev i tidsföljd (hittills 7 dir utg.;
breven t. o. m. 1632) och den senare brev till
O., ordnade efter brevskrivare (hittills 12 dir).
Skrivelser från O. ha f. ö. tryckts i
åtskilliga äldre och yngre saml. Någon biogr. över
O. existerar icke. Jfr N. Ahnlund,
»Rikskanslerns släkt och ungdom» (i
»Storhetstidens gryning», 1918). — O:s porträtt
återges på vidstående plansch. N. A.
Oxenstierna (af Eka och Lindö), Bengt
Bengtsson, kallad Resare-Bengt,
frih., diplomat, ämbetsman (1591—1643),
halvbror till G. B. O.; jfr släktövers. Efter
grundliga
universitetsstudier i Tyskland
gjorde O. mångåriga
vidsträckta resor i
Europa, Palestina,
Egypten och Persien,
varunder han skaffade
sig mycket
omfattande språkkunskaper.
Efter hemkomsten till
Sverige 1620 inträdde
han i Gustav II Adolfs
tjänst och blev 1626
guvernör i Elbing.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
