Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oxenstierna, släkt - Oxenstierna (af Södermöre), Axel Gustafsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
469
Oxenstierna, A. G.
470
även Krister och Gustaf Gabrielssons (se
ovan) brorson Bengt Bengtsson O.
(»Resare-Bengt»; se nedan). Resare-Bengts äldre
halvbror Gabriel Bengtsson O. (se nedan) blev
1651 greve O. a f K o r s h o 1 m och Wasa,
vilken gren ännu fortlever liksom den
friherr-liga ätten. Om hans söner grevarna Gabriel
och Bengt Gabrielsson O. se nedan; en annan
son, riksrådet och rikstygmästaren greve
Gustaf Gabrielsson O. (1626—93), var
lantmarskalk 1672 och ledde 1673—74 en
ambassad till Moskva. Om den nämnde greve
Gabriel Gabrielsson O:s sonsons son skalden
greve J. G. O. se nedan. B. H-d.
Oxenstierna (af S ö d e r m ö r e), Axel
Gustafsson, greve, rikskansler,
statsman (1583 16/b—1654 28/8), son till riksrådet
frih. Gustaf Gabrielsson O. (se släktövers.)
och Barbro Bielke. Efter studier vid tyska
univ., i synnerhet ägnade åt teologien (1599
—1603), fick O., tjuguårig, anställning i
hovtjänst och mottog i det följ, av Karl IX
flera offentliga uppdrag, ss. beskickningar
till Mecklenburg (1606) och Estland (1609).
Kallad till riksråd 1606, framträdde han inom
kort som en av de ledande männen inom den
på senare tid föga livaktiga rådskretsen. Han
var från början övertygad om
nödvändigheten att föra den yngre Vasagrenens sak till
seger men på samma gång i flera avseenden
kritiskt stämd mot Karl IX:s
regeringssystem. Vid dennes död senhösten 1611 var O.
närvarande och kom nu att på ett avgörande
sätt påverka händelserna, framför allt som
föreståndare för Kansliet under den i dec.
sammanträdande riksdagen i Nyköping. Han
tog där verksam del i avfattningen av de
framställningar från råd och ständer, varur
Gustav II Adolfs konungaförsäkran
framgick, och visade sig såväl härigenom som
genom sin medverkan i tillkomsten av 1612 års
adelsprivilegier som en framgångsrik
målsman för nya styrelseprinciper, åsyftande
konungamaktens bindande i konstitutionella
former och en stegring av adelns betydelse
som ledande samhällsklass. Verkningarna av
den faktiskt genomförda förändringen av
statsskicket skulle dock i det yttre mindre
framträda på grund av det redan vid nämnda
riksdag inledda förtroendefulla samarbetet
mellan O. och den nye konungen, grundvalen
för allt politiskt arbete i Sverige under de
följ, två årtiondena. Till rikskansler
utnämndes O. i jan. 1612; hans instruktion, ställd i
allmänna ordalag, innebar en vittgående
personlig fullmakt. Första frukten av den nya
ordning, som gjort O. till Kansliets chef, var
avskaffandet av det ofrälse
»sekreterareregemente», som under Karl IX hunnit utbilda sig.
Med häpnadsväckande arbetskraft och
knappast någonsin svikande rådighet förstod O.
att lösa vitt skilda uppgifter, omfattande
redan genom hans ämbetsställning och
yttermera ökade genom konungens tillit till hans
person. Svårt är i själva verket att särskilja
vad dessa två uträttat. Diplomatiska
förhandlingar, med åren alltmer förgrenade,
organisatoriska uppdrag, avseende
krigsväsendet, ofta av ytterst maktpåliggande art,
finanspolitiska utredningar och avgöranden i
tidslägen, som i detta hänseende i regel voro
bekymmersamma och stundom hotfulla
(Älvs
borgs lösen), en kyrkoministers sysslor i stort
och smått togo O. oavbrutet i anspråk. På
de mest olikartade områden spordes hans
administrativa förmåga, och mångfaldiga blevo
de initiativ, ej minst till näringslivets
förkovran i enlighet med tidevarvets ledande
idéer, som utströmmade från honom. På
riksdagarna spelade O. en utomordentligt viktig
roll, bl. a. genom sitt inflytande över adel
och prästerskap; riksdagsordningen 1617 kan
närmast betraktas som hans verk. Det råder
intet tvivel om att O. målmedvetet styrkte
konungen till den uppgörelse med den
territoriella arvfurstemakten, som icke undgick att
leda till konflikter. Under Gustav Adolfs
frånvaro på främmande krigsskådeplatser
intog han en ställning i riket, påminnande om
vicekonungens, och var den självskrivne
ledaren i den hemmavarande regering, som av
konungen tillförordnades vid anträdandet av
1621 års fälttåg. Upprenade gånger vistades
O. för kortare el. längre tid i Livland (1614,
1615, 1622, 1625), där efter Rigas erövring
viktiga uppgifter tillföllo honom för
tryggandet av stadens försvar och arméns underhåll
ävensom i samband med förhandlingarna med
Polen. O., som varit den främste av de
svenska kommissarierna vid fredsunderhandlingen
med Danmark kring årsskiftet 1612—13,
ledde senare de svenska ambassaderna vid
gränsmötena i Sjöryd 1619 och 1624; på det
sistnämnda framtvang han motpartens nära nog
fullständiga eftergift. Tidigt har han
eftersträvat ett slutgiltigt brytande av Danmarks
anspråk på nordisk hegemoni.
Med sommaren 1626 ingick i O:s historia
en tioårsperiod, varunder han utan avbrott
vistades utanför Sverige. Med en i Finland
samlad styrka förenade han sig i aug. s. å.
med konungen i Preussen och kvarstannade
vid dennes hemfärd i okt. som
generalguvernör med säte i Elbing. Härmed
underställdes honom den civila förvaltningen av de
svenska erövringarna i landet, samtidigt med
att kontrollen över militärförvaltningen och
ledningen av förhandlingen med Polen
anförtroddes honom. En väldig arbetsbörda, som
någon gång bragte honom att svikta, var
lagd på hans axlar. En tillfällig beskickning
till Stralsund och Danmark sensommaren
1628, varunder han under hand nådde
känning med de kejserliga, övertygade honom om
oundvikligheten av en ny och större
kraftmätning. Det hösten 1629 i Altmark
ingångna sexåriga stilleståndet med Polen var
väsentligen ett resultat av O:s diplomatiska
skicklighet, alltid kännetecknad av fast
uthållighet. Finansieringen av den svenska
expeditionen till Tyskland föll till mycket stor
del på hans lott, varvid särskilt de av honom
förkovrade preussiska tullintäkterna fingo
betydelse. Om den tyska expeditionen
rådförde sig Gustav Adolf allvarligt och
ingående med sin kansler; därvid förordade denne
urspr. defensiv krigföring mot kejsaren med
stöd av det med Sverige förbundna
Stralsund. Sedan konungen övergått till
Tyskland, fortsattes denna livliga korrespondens,
tills O. efter slaget vid Breitenfeld undfick
kallelse att inställa sig i det svenska
huvudkvarteret. I dec. 1631 skedde hans möte med
konungen i Frankfurt a. M. Kort därefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
