Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oxenstierna (af Eka och Lindö), Bengt Bengtsson (Resare-Bengt) - Oxenstierna (af Korsholm och Wasa), Bengt Gabrielsson - Oxenstierna, Bengt Jönsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
473
Oxenstierna, B. G.—Oxenstierna, B. J.
474
Han blev 1627 riksstallmästare
(överstestall-mästare) och fick flera viktiga diplomatiska
uppdrag, bl. a. som ambassadör 1631 till
generalstaterna. 1632—33 var 0. guvernör i
Augsburg och blev 1634 generalguvernör över
Livland och Ingermanland samt 1641 riksråd.
O. var en av sin tids lärdaste män och stod
högt i gunst hos Gustav II Adolf. Som
generalguvernör över de vidsträckta baltiska
provinserna nedlade han ett energiskt
reorgani-sationsarbete. — Litt.: S. Hedin,
»Resare-Bengt» (1921). B. E-r.
Oxenstierna (af Ko r sho 1m och
Wasa), Bengt Gabrielsson, greve,
kanslipresident, statsman (1623 10/7—1702 12/?),
son till Gabriel Bengtsson O. och bror till
Gabriel Gabrielsson O.
Tjänstgjorde 1648 vid
fredskongressen i
Osnabrück, förordnades
1650 till deputerad vid
den s. k.
exekutions-traktaten i Nürnberg
och utnämndes 1651
till »legatus
plenipo-tentiarius» i
Frankfurt a. M. Han sändes
1652 som svensk
ambassadör till Prag för
att söka utverka
in-vestitur på Sveriges
tyska provinser. Under tiden hade han
utnämnts till president i Wismarska tribunalet.
Knappt hade Karl X Gustav bestigit tronen,
förrän O. kallades till nya värv, och han
åtnjöt framgent konungens ständigt växande
förtroende. Redan 1654 inkallades han i
rådet, varjämte han blev kansliråd. Under
polska fälttåget åtföljde O. 1655 Karl Gustav
till Warschau, där han i slutet av 1655 och
början av 1656 blev guvernör över Stor-Polen
och Masuren. I okt. s. å. blev O.
guvernör över Kulmska palatinatet, Kujavien
oeh Masovien. När Karl Gustav 1657 tågade
till Danmark, lämnades O. kvar i Thorn, där
han med beundransvärd uthållighet
försvarade sig nära halvtannat år. Han blev 1659
även en av fredskommissarierna i Oliva och
hade väsentlig del i att underhandlingarna
fingo ett lyckligt slut. Efter freden 1660
återvände han hem men fann snart, att Per
Brahes och Magnus Gabriel De la Gardies
regering ej var förmånlig för Oxenstiernorna.
Han utnämndes ånyo till den då nästan
som en landsförvisning betraktade
presidentposten i Wismarska tribunalet, vilken han
dock ej ville mottaga. 1662-—66 var han
generalguvernör i Livland. I nov. 1665
kallades han ånyo till president i tribunalet i
Wismar, och denna gång mottog han
kallelsen, enär den tillika medförde uppdraget att
vara Sveriges legat i Tyskland, en utnämning,
som förnyades 1669. Efter att för någon tid ha
lämnat tribunalet blev O. 1673 för 4:e gången
utnämnd till dess president (och legat). 1674
sändes han i särskild mission till kejserliga
hovet för att söka förekomma det då hotande
krigets utbrott. Hans utnämning till en av
ambassadörerna på fredskongressen i
Nijme-gen (april 1676) ansågs som ett närmande
från Sveriges sida till Holland och Österrike.
1679 återvände O. hem. Några månader
senare, efter J. Gyllenstiernas död,
överlämnade konungen hela ledningen av utrikes
ärendena åt O. i egenskap av kanslipresident
med den enda föreskriften att upprätthålla
freden. Genom klokhet och försiktighet
lyckades han därmed nära tjugu år. Hans
ledande politiska principer voro alltjämt
vänskap med sjömakterna (Holland och England)
och kejsaren samt eh nära förbindelse med
holsteinska huset som stöd emot Danmark. I
okt. 1680 vann han i1 rådet den första av de
segrar, som avgjorde den nya riktningen av
Sveriges utrikespolitik; den hade till närmaste
följd avslutandet av det viktiga
garantifördraget i Haag 30 sept. 1681. O:s
maktställning var starkast Under 1680-talet. Nya
fördrag med Holland ocH Brandenburg 1686, ett
beslutsamt uppträdande mot Danmark i den
holsteinska tvisten (Altonafördraget 1689), en
hjälpsändning till Vilhelm av Oranien vid
dennes tåg till England 1688 ävensom till de
emot Frankrike stridande allierade makterna
voro frukter av O:s inflytande vid denna tid.
Med början av 1690-talet led detta ett visst
avbräck. Ett franskt ombud samlade åter ett
parti i Sverige. Flera bland dem, som ägde
Karl XI :s öra, främst Nils Bielke, voro
Frankrikes vänner. De allierades segrar mot slutet
av 1691 voro emellertid tillika O:s. Genom
nya framlagda bevis för deras stämplingar
med Frankrike slog han 1692 fullständigt sina
motståndare i Nils Bielkes person. Under
Karl XI :s sista år lyckades franska partiet
alltmer vinna terräng, men den uppflammande
dansk-holsteinska striden, i vilken konungen
var fullkomligt ense med O., räddade ånyo
dennes ställning. —■ Genom sitt testamente
hade Karl XI insatt O. bland förmyndarna
för Karl XII, men i denna nya regering
befann han sig ofta i minoritet. Icke ogärna
såg O därför Karl XII:s
myndighetsförklaring, i hopp att hos denne vinna större
inflytande. Däruti missräknade han sig
visserligen, men den gamle statsmannen lämnades
likväl i okvald utövning av sitt ämbete. Nya
förbund avslötos med sjömakterna och
kejsaren, medan O. berövade en med Frankrike
ingången allians all vådlig innebörd. Med
djupt bekymmer såg O. Karl XII:s politik i
det stora nordiska krigets första skede: han
varnade och rådde till fred åtminstone med
någon av fienderna (»Oxenstiernas memorial»
av 5 mars 1702; jfr A. Stille i Karol. Förbis
Årsbok 1914). — O. valdes 1681 till Abo univ:s
och 1686 till Uppsala univ:s kansler. Han
skildras som försiktig, saktmodig, seg och
arbetsam. Om O:s familj se S. Leijonhufvud,
»Ur svenska herrgårdsarkiv» (1902). P. S.*
Oxenstierna, Bengt Jönsson,
riksföreståndare (d. omkr. 1450), bror till N. J. O.;
jfr släktövers. Var lagman i Uppland sedan
1440, blev 1441 konung Kristofers hovmästare,
den förste svenske bäraren av denna titel.
Hans politiska ståndpunkt mot slutet av
1430-talet bestämdes bl. a. av hans nära
frändskap med Krister Nilsson (Vasa), som
på nyåret 1439 av Karl Knutsson utsattes
för en hänsynslös och skymfande behandling.
Bengt Jönsson var sannolikt en av de
svenskar, som ivrigast verkade för Kristofers
inkallande; under dennes korta regering 1441
—48 intog han en framskjuten politisk ställ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
