Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oxenstierna (af Korsholm och Wasa), Johan Gabriel - Oxenstierna (af Croneborg), Johan Turesson - Oxenstierna, Jöns Bengtsson - Oxenstierna (af Croneborg), Maria Sofia, f. De la Gardie - Oxenstierna, Nils Jönsson - Oxenstierna, Sten Kristiernsson - Oxford
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
479
Oxenstierna, J. T.—Oxford
480
troget. Diktens tendens är fysiokratisk;
viktigare är, att O. även gett den ett
patrio-tiskt-götiskt drag, som i mer än ett
avseende förebådar Geijers och Tegnérs götiska
diktning. Med göticismen förbands en
romantisk och sentimental naturstämning, för
vilken ortens fornlämningar och fornsägner
spelade en roll; i O:s dyrkan av
fädernehemmet och barndomsminnena ligger hans
viktigaste insats. Tyvärr ägde han ej nog
självständighet att följa sitt lynnes och
begåvnings art utan begärde och böjde sig för
Leopolds kritik. Mot nyromantiken ställde
han sig dock välvillig och översatte som
åldring två romantiska diktverk, Miltons »Det
förlorade paradiset» (1815) och Tassos »Det
befriade Jerusalem» (1826).
O. skrev även äreminnen och tal, utgav
Gustav III:s skrifter och sina egna (4 bd,
1805—15; bd 5 1826). Partier av O:s
dagböcker äro utg. av G. Stjernström (1881) och
H. Schück; brev från O. till N. Ph.
Gylden-stolpe äro tr. i A. Lewenhaupt,
»Lewenhaupt-ska arkivet på Sjöholm», 1 (1919), till Fr.
Sparre i Personhist. Tidskr. 1921. Monogr. av
M. Lamm (1911). R-nB.
Oxenstierna (af Croneborg), Johan
T u r e s s o n, greve, författare (1666—1733),
halvbror till Gabriel Turesson O., sonson till
Gabriel Gustafsson O.; jfr släktövers. Blev
student 1672 i Uppsala och begav sig 1682
på den övliga utrikesresan. Han stannade
utomlands i 41 år, flackade från land till
land, slösade bort sitt kapital och drog sig
sedan fram under bekymmer och umbäranden.
Efter återkomsten till Sverige sysslade han
med studier och författarskap, hulpen till ett
knappt bröd av vänner. O:s »Recueil de
pen-sées du comte J. O.» (5 h., 1720—22, tr. i
Frankfurt a. M.) och »Bouquet de diverses
fleurs» (sammantryckt med »Recueil» 1736
o. s. v.) ha utgivits i en mängd uppl. på olika
språk. Han tillägnade 1731 Ulrika Eleonora
»Johan Oxenstiernas betrachtelser i
enslighet». — O:s »Pensées» innehålla moraliska
betraktelser, aforismer, iakttagelser,
karakteristiker o. dyl., ledigt skrivna men utan djup
eller originalitet. F. U. Wrangel utgav O:s
»Sedo-Lexor» i urval (2:a uppl. 1916) och »J.
O:s tankar i urval» (1919). R-nB.
Oxenstierna, Jöns Bengtsson,
ärkebiskop, riksföreståndare (omkr. 1417—67), son
till B. J. O. Blev magister artium i Leipzig
1437, var trol. domprost i Uppsala 1439 och
blev ärkebiskop där 1448. Han blev ledaren för
det inhemska motståndet mot den i kyrkliga
frågor självrådige konung Karl Knutsson, och
hans missnöje med konungen resulterade 1457
i öppet uppror, som tvang Karl att fly till
Danzig. Jämte Erik Axelsson (Tott) var nu
Jöns Bengtsson riksföreståndare, tills den av
honom inkallade Kristian I i juli 1457
hyllades som svensk konung. Missnöjet med
Kristian I:s skattepolitik drabbade snart
även ärkebiskopen, men stämningen slog om,
då denne på grund av en efterlåtenhet i fråga
om skatten emot de upproriska
Upplandsbönderna bortfördes i dansk fångenskap. Den
resning, för vilken hans frände biskop Kettil
Karlsson nu ställde sig i spetsen, kom
visserligen att medföra konung Karls återkallande
men även, genom privata underhandlingar,
ärkebiskopens frigivning. Denne blev efter sin
återkomst till Sverige på nytt unionspartiets
ledare och styrde, sedan Karl Knutsson 1465
tvingats att avgå, jämte biskop Kettil och
efter dennes död (s. å.) ensam landet. Snart
måste dock den egenmäktige Jöns
Bengtsson vika för rådets nye riksföreståndare, Erik
Axelsson. Då Karl Knutsson tredje gången
blev konung, 1467, flydde Jöns Bengtsson till
Öland, där han dog s. å. Han var en
ärelysten, högt begåvad man. Titeln Sveciae
primas, som han från 1457 tilläde sig, ger
ett uttryck för hans kyrkliga och världsliga
maktsträvanden. Jämte sin brännande
politiska lidelse ägde han lärda och
konstnärliga intressen. Kj. K-n.
Oxenstierna (af Croneborg), Maria
Sofia, f. De la Gardie (1627—94), gift
1643 med Gustaf Gabrielsson O. (se d. o.) och
dotter till J. P. De la Gardie (se d. o.).
Hon var en praktisk och ekonomiskt
företagsam dam. Hon hörde till dem, som
passade på att förvärva gods i det svenskblivna
Skåne. Så köpte hon 1667 bl. a. Krapperup
samt stenkolsbrott i närheten och började
där en rationell gruvdrift. På sitt gods
Tyresö idkade hon stor industriell verksamhet,
levererade kläde till armén, hade vantmakeri,
mässingsbruk, oljeslageri m. m. Hennes
verksamhet led av reduktionen, och hon förlorade
sin förmögenhet. Jfr Ellen Fries, »Svenska
kvinnor» (utg. av S. Björklund, 1920). (B.H-d.)
Oxenstierna, Nils Jönsson,
riksföreståndare (d. 1450), bror till B. J. O.; jfr
släktövers. Han tillhörde 1434—41 den
unionsvän-liga svenska partigruppen och styrde under
Kristofers av Bayern regering 1441—48 flera
gånger som riksföreståndare landet i
konungens frånvaro. Vid Kristofers död jan. 1448
blevo han och hans bror Bengt Jönsson
riksföreståndare. Under Karl Knutssons i juni s. å.
begynnande regering var Nils Jönsson en av
de mot kungamakten fronderande herrarna;
hans förrädiska uppträdande kom till skarpt
uttryck på Halmstadmötet 1450. Kj. K-n.
Oxenstierna, Sten Kristierns son,
riksråd (d. 1516); jfr släktövers. 1483 omtalas,
att han dräpt en Stockholmsborgare, vilket
gav anledning till upplopp. Han blev
riddare 1497 och är känd för ständigt
växlande politiska ståndpunkter. 1501 började
han på egen hand ett uppror mot kung Hans,
vilket sammansmälte med det allmänna. Han
blev s. å. riksråd och var från 1500
hövits-man på Nyköpings slott. Riksföreståndaren
Svante Nilsson gav honom flera viktiga
uppdrag, men 1511 bröt Sten Kristiernsson även
med honom. 1512 var herr Sten en av dem,
som valde Erik Trolle till riksföreståndare,
men övergav honom snart för Sten Sture d. y.
Med Gustaf Trolle gjorde han 1516 ett
förhastat uppror, miste sin förläning och dog i
fängelse. (B. H-d.)
Oxford [å’ksfod]. 1. Oxfordshire (Oxon),
grevskap i s. England, n. v. om London, i s.
begränsat av floden Thames; 1,939 kvkm,
209,599 inv. (1931). Ett vågigt slättland, i
n. v. avbrutet av Edgehill och i s. ö. av
Chil-tern hills med dess bifloder till Thames, ss.
Cherwell, Thame m. fl. Högt uppdrivet
jordbruk (7/8 av arealen uppodlade), betydande
boskapsuppfödning; fåravel. Kalkindustri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
