Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oxenstierna (af Croneborg), Gabriel Turesson - Oxenstierna (af Croneborg), Gustaf Gabrielsson - Oxenstierna (af Södermöre), Johan Axelsson - Oxenstierna (af Korsholm och Wasa), Johan Gabriel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
477
Oxenstierna, G. G.—Oxenstierna, J. G.
478
till England och Portugal, fick 1671 kansliråds
fullmakt och var 1671—73 sändebud i
Danmark. I danska kriget hade han befälet över
en eskader vid Göteborg våren 1676. Efter
dess slut och sedan hans frände Bengt O.
kommit till makten, skickades han 1681 till
kejsaren att varsamt bana väg för ett
närmare förbund och var med avbrott verksam
som sändebud i Wien till 1697. Under 1686
års riksdag uppträdde O. som en mycket
bestämd, ehuru aldrig häftig ledare av
oppositionen. 1688 sändes han till Haag och
London med uppdrag till hertigens av Holstein
förmån. 1699 tillträdde han posten som
guvernör i Zweibrücken. P. S.*
Oxenstierna (af C r o n e b o r g), Gustaf
Gabrielsson (frih., upphöjd 1651, efter
sin död, till greve), riksråd (1613—48), son
till frih. Gabriel Gustafsson O. Blev 1639
landshövding i Västmanland och var 1642—45
guvernör i Reval och över Estland samt blev
1645 riks- och kansliråd. Om hans maka,
Maria Sofia O. (f. De la Gardie), se
nedan. (B. H-d.)
Oxenstierna (af Södermöre), Johan
Axelsson, greve, statsman (1611 24/0—57
5/i2), son till Axel O. och bror till Erik O.
Erhöll en omsorgsfull, för kommande
stats-mannavärv beräknad
uppfostran, gjorde
sedan krigstjänst i
Tyskland och
avancerade vid unga år
(1632) till överste.
Under faderns inseende
började O. tidigt
användas i politiska
uppdrag, förestod 1634
en beskickning till
Holland och England
och skickades s. å. till
Sverige för att
avlägga redogörelse för
ställningen i Tyskland. Han var 1635 en av
förhandlarna med Polen och ådrog sig genom
sin medverkan till fördraget i Stuhmsdorf
faderns starka ogillande; han blev
kammarråd s. å., riksråd 1639. O:s viktigaste insats
sammanhänger med westfaliska
fredskongressen, på vilken han från 1641 till fredsslutet
1648 tills, m. Adler Salvius företrädde
Sverige. Samarbetet mellan den bördsstolte unge
aristokraten och den i erfarenhet överlägsne
men för intriger ej främmande diplomaten
urartade i missämja, och drottningens
partitagande gav tvisten en för Oxenstiernorna
kränkande vändning. Efter att några år
(1650—52) ha verkat som Pommerns
styresman hemkallades O. och hugnades nu med
flera nådebevis. Han utnämndes efter Karl
X Gustavs tronbestigning till Sveriges
fullmäktige legat i Tyskland samt president i
Wismarska tribunalet (1655). Han avled i
Wis-mar. O. framstår som kunnig och drivande
men ansågs väl starkt medveten om de
företräden, som följde av börd och yttre
värdigheter. N. A.
Oxenstierna (a f K o r s h o 1 m o c h W a s a),
Johan Gabriel, greve, kanslipresident,
riksmarskalk, skald (1750 19/7—18 1 8 29/7),
sonsons son till Gabriel Gabrielsson O.; jfr
släktövers. Föddes på Skenäs vid Kolsna-
ren, Södermanland, som systerson till
skalden G. F. Gyllenborg, som övervakade hans
uppfostran; 1764 vart Olof Bergklint hans
informator, 1767 tog han kansliexamen i
Uppsala, ingick 1768
i Kabinettet för
utrikes brevväxlingen,
invaldes 1769 i Utile
Dulci, var 1770—74
kommissionssekr. i
Wien, hemkallades för
att tjänstgöra vid
hovet, där han slutligen
vart riksmarskalk, och
ämbetsverken. 1786
utnämndes O. till
riksråd och
förordnades att jämte
Emanuel De Geer förestå
kanslipresidentämbetet. De Geer avgick 1787;
O. kvarstod men hade intet inflytande på
ärendenas behandling och var ofta okunnig
om Gustav III:s planer och beslut. Efter
Gustav III:s död råkade O. i onåd och fick
permission från sitt ämbete, återfick det
1796 men tog avsked 1801. Han hade alltid
varit fattig och skuldsatt, de sista åren levde
han i ren misär.
O. var en vek och känslofull natur men
ägde också en kritisk blick, kvickhet och
skarp iakttagelse. Han användes efter sin
hemkomst 1774 av Gustav III i stor
utsträckning som hovpoet, skrev baletter,
operor, divertissemanger o. s. v., städse villig,
med lätt hand och fin smak; hans epigram
voro roliga och vasst satiriska. Emellertid
vantrevs han i Stockholm och vid hovet med
dess etikett, längtade tillbaka till Skenäs
och önskade intet högre än att få hänge sig
åt naturstämningar och poesi. I Utile
Dul-cis Vitterhetsnöjen hade han debuterat med
dikter (1770 och 1772), av vilka »Natten»,
naturskildringar i mytologisk ram, och »De
fem sinnena», en svärmisk, erotisk dikt, väl
äro de mest betydande. I Wien skrev han
den aldrig tryckta, första avfattningen av
»iSkördarne», där han med Saint-Lamberts
»Les saisons» som förebild skildrade
Ving-åkersnaturen och allmogens liv, sett från
herrgårdstrappan, en samling idyller i
arkadisk stil, och »Oskuldens religion», som hyllar
en natur- och känsloreligiositet, »Ode till
Camilla», där Swedenborgska intryck
skönjas, m. m. 1780 torde han ha författat »Disa»,
en liten elegant berättad historia på vers
med ironiska reflexioner. 1785 hade han
fullbordat »Dagens stunder», vari »Natten»
ingick omarbetad; i denna nya, fördjupade
gestaltning är den en storslagen förromantisk
dikt. 1787—94 omarbetade han »Skördarne»
(utg. 1796), som utvidgades från tre sånger
till nio och vars rokokokaraktär till stor del
försvann i en lärdare, antikiserande
formning. Dikten är betydelsefull såsom den
första stora landskapsdikten i Sverige.
Medan hans förebild Saint-Lambert skildrat ett
landskap i allmänhet, återgav O.
kärleksfullt det verkliga folklivet i sin
barndoms-trakt, icke bara nöjena, änkleken och
långdansen, spelet på nyckelharpan o. s. v., utan
även arbetslivet, sådd, slåtter och plöjning;
innehållet, men icke formen, är
verklighets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
