Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Palenque - Paleo- - Paleoasiatiska folk - Paleobiologi - Paleobotanik - Paleocen - Paleofytologi - Paleogen - Paleogeografi - Paleografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
521
Palenque—Paleografi
522
Palenque [palä’rjkä], det moderna namnet
på en ruinstad i n. Chiapas, Mexiko. P. är en
av de äldsta, största och mest bekanta av de
mayanska ruinstäderna från Gamla riket
(jfr May a). I början av 600-talet övergavs
staden, begravdes i urskogen och var okänd
för spanjorerna till 1750. I P. finnas
ut-mätkta exempel på mayas stadsplanering,
konst och arkitektur. Få av mayas
ruinstäder ha beskrivits och studerats i så hög grad
som P., men stora delar äro ännu ej
undersökta, och mexikanska regeringen ämnar
hösten 1931 noggrant genomforska och
restaurera ruinerna. — Litt.: Marshall H. Saville,
»Bibliographic notes on Palenque, Chiapas»
(»Indian notes and monographs», VI, n:r
5, 1928). S.L-é.
Paleo- (av grek. paläio’s, forntida), om
forntida förhållanden, i sammansättningar.
Paleoasiatiska folk, se Asien, sp. 273.
Paleobiologl, se Abel, O.
Paleobotanlk, se Paleontologi.
Paleocén, se Tertiärsystemet.
Paleofytologl, se Paleontologi.
Paleogèn, se Tertiärsystemet.
Paleogeografl, den gren av geologien, som
behandlar de geografiska förhållandena under
gångna jordperioder. P. rekonstruerar
sålunda dels dessas utveckling tiderna igenom,
dels deras ställning — fördelningen av land och
hav, växters och djurs utbredning, klimatiska
förhållanden etc. — vid en bestämd tidpunkt
av jordens historia. K. A. G.
Paleografi (av grek. palaio’s, forntida, och
gra/fein, skriva), vetenskapen om äldre
skriftarters beskaffenhet och historia, i huvudsak
gällande medeltida handskrifter av
antika författare; få äro äldre, och behandlingen
av de på papyrus skrivna antika fragmenten
har utbildat sig till en särskild vetenskap,
papyrologi (se Papyrus). I vidsträcktare
mening gäller p. alla äldre på pergament,
papyrus el. papper skrivna urkunder. P.
behandlar bokstavsformerna, förkortningar,
ligaturer, skrivmaterial o. s. v.; man kan med hjälp
därav bestämma handskrifternas tid och
proveniens. Dess bruk måste framför allt läras
praktiskt genom vidsträckt kännedom om
handskrifter. M. Pn N-n.
Medeltidspaleografien har utvecklat sig som
en del av d i p 1 o m a t i k e n (se d. o.). Under
1800-talet framträdde p. som en egen
hjälp-vetenskap till historien och arkivväsendet,
studerad vid särskilda institutioner: École
des chartes i Paris (sedan 1821), Institut
für österreichische Geschichtsforschung i Wien
(sedan 1854) m. fl.
Utvecklingen av de västeuropeiska folkens
skrift är genom modern p. i allt väsentligt
klarlagd (se pl. I och II). Den går tillbaka
till den romerska kapitälskriften (bild
1), som bestod av s. k. m a j u s k 1 e r, i regel
lika höga, skarpt formade stora bokstäver,
skrivna i ett sammanhang utan skillnad
mellan orden. Ganska snart framträdde vid sidan
av kapitälskriften uncialskriften (bild
2) med mera rundade staplar och vissa
egendomliga bokstavsformer, som närmade sig en
senare tids små bokstäver el. m i n u s k 1 e r.
Dessutom förekom hos romarna en
kursiv-skrift (bild 4) med bokstäverna på
fler-faldigt sätt ändrade och sinsemellan förenade
genom sammanbindningslinjer. En senare
utvecklingsform av uncialen kallas h a 1 v u
n-c i a 1 (bild 3) och består av en blandning av
majuskler och minuskler. Hos vissa,
företrädesvis germanska folk, langobarder,
västgöter, irer, angelsaxer (se bild 5) och franker,
utvecklade sig egna nationalskrifter.
På Irland och i det angelsaxiska England
funnos skrivarskolor, som vinnläde sig om en
rikt utsmyckad skönskrift, och från dem
stammande handskrifter spriddes i mängd
över Europas fastland. Den franko-galliska
el. merovingiska skriften åter (bild 6)
förblev en mycket svårläst kursivskrift. En
epokgörande skriftreform genomfördes mot
slutet av 700-talet i karolingiska
skrivarskolor, särskilt den i Tours, som förestods av
A 1 k u i n (se d. o.). Här utbildades den
karolingiska minus kel n, som småningom
blev bestämmande för hela Västerlandet.
Denna minuskel utvecklades sedan till allt
större regelbundenhet fram till 1100-talet (bild
7—10). Därefter började skriften förändras, i
det att bokstäverna antogo mera spetsiga
former och skriften i sin helhet blev mera
hoptryckt. Man brukar kalla denna den senare
medeltidens skrift för gotisk skrift
(bild 11). (Några prov på svensk
medeltids-skrift finnas återgivna i art. Handskrift
och Landskapslagar.) Humanisterna
alltifrån 1400-talet återgingo (se bild 12) till
den vackra runda minuskeln från
800—1100-talet. Denna s. k. humanistskrift blev
förebilden för senare tiders latinska skrift
både i handskrifter och boktryck. Den
gotiska skriften åter blev förebilden för
frakturtyperna i boktryck. Med
boktryckarkonstens införande förlorar p. en stor del av sitt
intresse. — Den grekiska skriften fick ej
samma rika utveckling som den latinska,
men även där framträder efter hand vid sidan
om el. i st. f. kapitälskriften en
minuskel-skrift (se bild 14—16).
I Sverige utgåvos 1891 med förord av M.
Weibull »Handskrift-prof 1500—1800» (ny
uppl. 1905) och 1894—1900 i 2 h.
»Svenska skriftprof från Erik den heliges tid till
Gustaf III» (h. 1 av A. Börtzell, E.
Hilde-brand och H. Wieselgren, h. 2 av E.
Hilde-brand). I Danmark utgavs »Palæografisk
atlas» (2 bd, 1903—05; ny serie 1907). — I
England, Frankrike och Tyskland finnes en
mängd stora paleografiska
reproduktions-verk, som i noggranna avbildningar återge
urkunder och handskrifter i och för studium
och jämförelse. Berömda äro bl. a.
Paleo-graphical societys publikationer (London),
Monumenta Palæographica (München),
Petzet-Glauning, »Deutsche Schrifttafeln» (Leipzig)
m. fl. Bland litteraturen märkas W.
Watten-bach, »Das Schriftwesen im Mittelalter» (3:e
uppl. 1898), W. Schubart, »Griechische
Paläo-graphie» (1925), och B. Bretholz, »Lateinische
Paläographie» (3:e uppl. s. å.). Viktiga
hjälpredor äro även M. Prou, »Manuel de
paléo-graphie» (4:e uppl. 1924), F. Steffens,
»Lateinische Paläographie» (2:a uppl. 1909), och A.
de Boüard, »Manuel de diplomatique franqaise
et pontificale» (1929). Jfr A. Nelson,
»Medeltidens latinska bok och skrift» (i S. Dahls
»Bibliotekshandbok», sv. uppl. utg. av S. E.
Bring, d. 1, 1924; med bibliogr.). Ehd.*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
