Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Paleontologi - a. Paleozoologi - b. Paleobotanik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
533 Paleontologi 534
annan mystisk kraft el. en »naturens lek»,
ibland tolkades de även som bortkastade
»modeller» från skapelsen. Särskilt’voro
bibelns skapelseberättelse och dess snäva
tidsmått länge ett hinder för en riktigare
uppfattning. Med renässansen följde en friare
utveckling av p. liksom av andra
vetenskaper. Lionardo da Vinci (1452—1519) tolkade
riktigt lämningar av havsdjur i lagrade
bergarter, men det dröjde ända till senare delen
av 1600-talet, innan fossilens verkliga natur
blev någorlunda allmänt erkänd, främst tack
vare dansken Nils Steno (1638—86). Ännu
långt in på 1800-talet ansågos fossilen ofta
vara rester av de organismer, som gått under
i syndafloden. Undersökningar genom en rad
framstående geologer och paleontologer, ss.
engelsmannen William Smith (se Geologi),
fransmännen Cuvier, Alexandre och Adolphe
Brongniart (se dessa ord), visade emellertid,
att fossilen härstamma från flera vitt skilda
perioder med olika faunor och floror och att
de följa efter varandra i bestämd ordning.
Härmed var grunden lagd till den
stratigra-fiska paleontologien (se Geologi, sp. 549).
Efter genombrottet av den aktualistiska
riktningen i geologien och utvecklingslärans
allmänna antagande genom Darwin blev det
tydligt, att de fossila organismerna äro led
i en naturlig utveckling av nya arter och
grupper, som fortgått under hela den
geologiska tiden. P. fick härigenom en ny
huvuduppgift: undersökningen av det faktiska
här-stamningsförloppet och släktskapen mellan
olika fossila och nutida grupper. Denna
uppgift ställde ökade krav på den systematiska
p., kännedomen om mångfalden av fossila
former, men därjämte framträdde starkare än
förr behovet av en undersökning av de
utdöda organismernas inre byggnad. Denna
sy-stematisk-anatomiska forskningsriktning har
under senare tid uppvisat de största
framstegen, och den har lagt den säkraste
grunden för fylogenien el. vetenskapen om den
organiska världens utvecklingshistoria.
P:s storartade utveckling i senare tid har
betingats dels av den noggrannare
undersökningen av förut kända faunor och floror samt
upptäckten av nya fossilförande avlagringar,
dels av undersökningsmetodernas fulländning.
Det fossila materialets bevaringssätt och
därmed undersökningsmetoderna äro i flera
avseenden olikartade inom paleozoologien och
paleobotaniken. Th. H-e.
a) Paleozoologi. Paleozoologiens
uppblomst-ring under de senare årtiondena står i
samband med att industri och byggen av
allehanda slag åstadkommit nya skärningar i
fossilförande avlagringar och att
samfärdselns mångdubblade omfattning möjliggjort
ett energiskt och målmedvetet
tillvaratagande av paleozoologiskt
undersökningsmaterial. En fackmässig utgrävnings- och
pre-parationsteknik har även utbildats.
Ehuru mjuka vävnader, ss. hud, fett, senor
och muskler, oftare, än man skulle tro, kunna
vara bevarade på även många millioner år
gamla djurlämningar, är det dock huvudsaki.
motståndskraftigare partier, ss. skal och
skelett, som bevarats och bli föremål för
forskning. En ingående undersökning av ett
skelett kan ge en mängd upplysningar även om
de försvunna mjukdelarna. Utbildningen av
t. ex. muskelfästena kan förråda den forna
muskelns storlek och styrka; en hjärnkapsel
kan upplysa om hjärnans utbildning och
blodkärlens banor. Tändernas byggnad och
anordning ange födans beskaffenhet och sättet
för tuggningen o. s. v. Den paleobiologiska
riktningen inom paleozoologien studerar de
nutida djurens anpassning till yttervärlden
för att sedan kunna tolka de utdöda djurens
sätt att reagera mot sin miljö. Denna
forskningsgren har lett fram till något till synes så
oåtkomligt som paleofysiologi.
Framstående företrädare för denna riktning äro
t. ex. L. D o 11 o i Bryssel och O. Abel i
Wien. Om Dollos lag se D o 11 o, L. Abel
har på paleobiologisk väg fått fram den
pale-ontologiska tröghetslagen, som säger, att om
en organism kommit in i en viss
utvecklings-riktning, så måste den följa denna el. gå
under.
På gränsområdet till den stratigrafiska
geologien ligger en annan ny riktning, som till
stor del arbetar efter paleozoologiska linjer,
näml, studiet av massdöd bland de nutida
djuren. Med stöd av dessa erfarenheter från
nutiden kan man tolka de utdöda djurens
konserverings- och förekomstsätt och
komma underfund med drag i deras levnadssätt.
Senckenberg am Meer i Wilhelmshafen är en
nybildad geobiologisk forskningsstation, som
ägnar sig åt likartade problem.
Ehuru i Sverige fossilförande bildningar
förekomma relativt mindre allmänt, intager
paleozoologien dock här en rangplats, i
samband dels med det inhemska materialets i
regel synnerligen goda bevaringstillstånd och
dels med de talrika vetenskapliga
expeditioner, som utgått från Sverige och haft
insamling av paleontologiskt material på sina
arbetsprogram. Vid Naturhistoriska riksmuseet
i Stockholm finnes en stor paleozoologisk
avd. Den nya paleontologiska institutionen i
Uppsala äger ett av de större paleozoologiska
museerna i Europa. Paleozoologisk forskning
drives även vid de geologiska institutionerna
i Lund och vid Stockholms högskola samt vid
Sveriges geol. undersökning. — Den svenska
fossila faunan liksom även fossila djur från
andra länder ha undersökts av bl. a. N. P.
Angelin, G. Lindström, G. Holm, G.
Linnars-son, S. A. Tullberg, J. Chr. Moberg, B.
Lundgren m. fl. En livlig paleozoologisk
forskning efter olika riktlinjer bedrives även f. n.
av många svenska forskare. C. Wiman.
b) Paleobotanik. De fossila flororna äro i
allm. av mindre betydelse för den
stratigrafiska geologien än faunorna; dock äro
växt-fossilen ett oumbärligt hjälpmedel vid
undersökningen av kontinentala avlagringar,
särskilt inom stenkolsfälten. Kännedomen om
jordens forntida klimat bygger till stor del
på växtfossilen; till de viktigaste resultaten
höra upptäckten och undersökningen av
polartrakternas yppiga växtvärld under äldre
perioder samt istidens arktisk-alpina
vegetation i Mellaneuropa och s. Skandinavien.
Den botaniska undersökningen av de
fossila växterna är framför allt beroende av
dessas bevaringssätt. Det vida övervägande
flertalet växtfossil utgöres blott av avtryck av
döda växtdelar, vilkas substans helt upplösts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
