Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pantlånerörelse - Pantning, Självpantning - Pantograf - Pantomim - Pantomimik - Pantopoda - Panträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
615
Pantning—Panträtt
616
f»antlånerörelse till ändamål, behöver (jämlikt
ag av 22 juni 1911) för att vinna registrering
K. m:ts stadfästelse på sin bolagsordning och
får icke driva bankmässig inlåning från
allmänheten. Även kommun må (i socialt syfte)
idka p. Föreståndaren för kommunal
pant-låneinrättning har emellertid att rätta sig
efter ovannämnda föreskrifter för p. Jfr
Assistansinrättningen. C. G. Bj.
Pantning, Självpantning, jur., kallas
det förfarande av enskild person, att han, för
att skaffa sig själv rätt, egenmäktigt
fråntager annan lösören. Enl. en uppgift i
öst-götalagen skall pantning (att »næma») ha
såsom allmän rättslig form för indrivning
av fordringar avskaffats »i Knuts konungs
dagom» (Knut Eriksson, d. 1195 el. 1196). I
Sveriges allmänna strafflag (10: 20) läses
alltjämt en regel om straff för den, som »pantar
något till sig eller . .. eljest själv tager sig
rätt». I undantagsfall är dock p. lovlig, så
när det gäller att fråntaga den, som gripes
på bar gärning i åverkan, olovlig jakt el.
olovligt fiske, hans redskap (bössa, jakthund,
båt m. m., »avtäkt»). Dylik p. ger upphov till
än panträtt, än blott retentionsrätt, enl. de
något skiftande, ej fullt otvetydiga
lagstad-gandena. Även »intäkt» (se d. o.) av annans
kreatur är p. Jfr Besittning. C. G. Bj.
Pantogräf (av grek, pan, gen. panto’s, allt,
och gra’fein, skriva), instrument, medelst
vilket man återger ritningar, kartor, porträtt,
mönster o. dyl. i förstorad el. förminskad
skala. Den princip, på vilken en grupp av de
vanligare p. grundar sig, framställd av
Schei-ner 1631, framgår av bilden här nedan. Fyra
sinsemellan rörligt förenade stänger bilda en
parallellogram ABCD. På förlängningen av
två sidor AB och AD fästas två stift Y och Z,
och på den tredje sidan CD är stödjepunkten
X för hela apparaten så anbragt, att X, Y
och Z städse låta inställa sig i en rät linje.
Föres nu stiftet Y utefter en given plan figur,
så alstrar stiftet Z en kopia, vars sidor
förhålla sig till originalfigurens såsom stycket
XZ till XY. P. H-s.*
Pantomim (av grek. panto’mimos,
allhär-mare), scenisk framställning med dans och
stumt spel såsom enda uttrycksmedel. P.
framträdde i det antika Grekland, kom
därifrån till Rom och blev där under kejsartiden
ytterst populär. Dess karaktär var
övervägande omoralisk. Den dansades av en
skådespelare i mask, medan kören föredrog
sammanbindande text. Berömda romerska
pantomimskådespelare voro tragikern Pylades och
komikern Batyllos. P. återuppstod i
renässansens Italien med den improviserande
teaterns stående typer (seCommedia del T
arte). Den framställdes då av flera
skådespelare och var till omkr. 1750 i denna form
varmt omhuldad även i det övriga Europa
men sjönk så småningom till folknöje av
tarvligaste slag. Utmärkta konstnärer ha
senare sporadiskt höjt p. till verklig konst.
Bland dessa märkas under det tidigare
1800-talet Gaspard Deburau (se d. o.), kring dess
mitt Legrand och mot dess slut Séverin och
Charlotte Wiehe, alla i Paris, där Théatre
libre under 1890-talet med framgång sökte
återuppliva p. Bland senare försök märkes
särskilt Max Reinhardts (se d. o.) även i
Stockholm framförda iscensättning av
»Miraklet». P. kallades också under 1600- och
1700-talet en i mask dansad mytologisk balett,
och alltsedan operans framträdande ingår p.
i balettens konst. — Litt.: R. J. Broadbent,
»A history of pantomime» (1901). G. K-g.
Pantomimlk, åtbördsspelets, det stumma
spelets konst. Se Pantomim.
Panto’poda, zool., se Havsspindlar.
Panträtt, jur., rätt att — till säkerhet för
en fordran el. eljest — tillgodogöra sig ett
föremåls värde intill visst belopp. Historiskt
härledd ur villkorlig äganderättsöverlåtelse,
har p. efter hand utbildats (naturligtvis något
olika i olika rättssystem) till särskilt
rättsinstitut och har vid sidan av
borgensförbindelsen länge utgjort det viktigaste
säkerhets-medel, som en rättsordning ställer till
kreditgivares förfogande. Jämte p. förekommer en
svagare säkerhetsrätt,
retentionsrät-ten (se d. o.). Även förmånsrätten
(se d. o.) tjänar till vederbörande borgenärs
tryggande men verkar i och för sig icke
längre, än gäldenären behåller förmånsrättens
föremål i sin ägo. (P. påverkas däremot ej
av att panten byter ägare.) Såväl lös som
fast egendom kan vara föremål för p.;
särskilda regler gälla för p. i den ena och den
andra. Huruvida sådana förmögenhetsobjekt
som fordringar o. a. rättigheter (nyttjande-,
avkomst-, patenträtt o. s. v.) kunna vara
föremål för p. i egentlig mening är omtvistat. Sv.
lag använder flerstädes uttryck, som
förutsätta, att frågan besvaras jakande. Enl. äldre
uppfattning skulle varje p. ovillkorligen tjäna
som säkerhet för utfående av viss fordran;
numera förekomma icke sällan p., som ej
sammanhänga med någon fordran utan helt
enkelt innebära befogenhet att ur panten
(genom dennas försäljning) uttaga visst belopp
i pengar. Fordom beredde p. icke sällan
pant-havaren likvid på så sätt, att han fick
panten till full ägo (efter värdering och ev.
återbetalning av övervärdet); numera förekommer
(åtm. i sv. rätt) knappast annan metod för
panthavarens gottgörande än pantens
försäljning. I vissa fall äger panthavaren själv
ombesörja denna försäljning; i andra fall (städse
då fast egendom är pant) måste offentlig
myndighet anlitas och försäljningen ske i
exekutiv väg. För uppkomst av p. i lös egendom
erfordras enl. sv. rätt i allm. pantens
överlämnande i panthavarens besittning (se
Handpant), ev. i tredje mans besittning för
panthavarens räkning. Undantagsvis må
inteckning el. införande i särskilt pantregister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
