Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Papebroek, Papebroch, van Papenbroeck, Daniel - Papeete - Papegoja - Papegojfiskar - Papegojor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Papebroek—Papegojor
619
Pa’pebroek [-brök], även Papebroch el.
van Papenbroeck, Daniel,
nederländsk jesuit, se Bollandister.
Papee’te, huvudstad och hamn på ön
Tahiti (jfr d. o.) bland Sällskapsöarna, säte för
franske guvernören; 4,601 inv. (1926), därav
2,126 fransmän.
Papego’ja, zool., se Papegojor.
Papegojfiskar, Sca’ridae, fam. av de
abborr-artade benfiskarna. Hithörande fiskar ha de
fjälliknande tänderna förenade till enhetliga
plattor, som till större delen täckas av
köttiga läppar. Alla äro praktfullt färgade och
finnas i varma hav. Födan utgöres av alger.
En art, havspapegojan, Scarus
creten-sis, förekommer i Medelhavet. Den blir 40
cm lång och ätes gärna, särskilt i den
grekiska arkipelagen. T. P.
Papego’jor, Psitta’cidae, en familj av ordn.
gökfåglar, Cuculiformes, och fåglarnas klass.
Genom sitt yttre och vissa anatomiska
olikheter skilja sig p. så mycket från fam. äkta
gökar, Cuculidae, att många forskare låta
dessa fågelgrupper bilda två självständiga
ordningar, Psittaci och Cuculi. En uppdelning
av Psittacidae i underfam. stöter på stora
svårigheter, men tydligast skilda äro
Stringo-pinae och Trichoglossinae. P. ha näbben
försedd med vaxhud, och den rörliga överkäken
är bågformigt böjd och försedd med en lång,
hakformigt nedböjd spets. De bakre
extre-miterna äro tjocka och korta. Tårna äro
grova, och den första och fjärde äro
bakåt-riktade. P. ha vanl. lysande färger, och
könen äro lika eller skilja sig föga från
varandra. På marken röra sig de flesta mindre
väl, men med hjälp av näbb och fötter klättra
de med stor färdighet. Stämman är stark,
ofta skrikande, hos några arter välljudande
och melodisk. Välbekant är deras förmåga
att härma människans röst och ord.
Släktena äro omkr. 70 och arterna omkr.
600. I Europa saknas p. Artrikedomen är
störst i Brasilien och Australien samt på Nya
Guinea. Vanl. leva p. i skogarna, men ett
flertal arter lever på stäpperna och uppe i
bergen. P. leva i strängt engifte. Nästan
alla arter lägga sina rent vita ägg i ihåliga
träd, klippspringor el. grävda jordhål.
Munkpapegojorna, Myopsittacus, bygga av
sammanflätade grenar, kvistar och gräs väldiga
boll-liknande bon i trädgrenspetsar, och
jordpapegojan, Pezoporus terrestris, som lever i
Australiens ofruktbara gräsmarker, lägger sina
ägg direkt på marken. Frukter, frön och
grönt äro p:s vanliga föda, men då
närings-upptagandet växlar, ha munverktygen starkt
specialiserats. Trichoglossinae ha penseltunga
för uppslickandet av nektar och ståndarmjöl,
och hos näskakaduorna, Licmetis, och
Enicog-nathus, som till stor del leva av rötter och
knölar, är näbben en utmärkt spade eller
griptång. Dvärgpapegojorna, Micropsittacus,
leva nästan uteslutande av trädtermiter.
Underfamiljerna Nestorinae, Loriinae och
Cyclopsittacinae (rundnäbbspapegojor), nära
släkt med varandra, sammanfattas av några
forskare i fam. Trichoglossidae, penseltungade
p., emedan tungan hos dem är pensellik
och besatt med fina borst, övriga underfam.
bilda då fam. egentliga p., Psittacidae.
Nestorpapegojor, Nestorinae, omfatta blott
620
släktet Nestor, av vars tre nu levande och två
utrotade arter på Nya Zeeland kaka, Nestor
meridionalis, och kea eller bergspapegoja,
Nestor notabilis, äro de bäst kända. Kean
har efter fårhjordarnas införande på öarna
frångått sin vegetabiliska diet och
specialiserat sig på lamm- och fårkött.
Loripapego-jorna, Loriinae, leva av honung (nektar) och
blöta frukter, som de suga upp med sin
tunga. Ärkelori, Domicella atricapilla, från
Moluckerna och mångfärgade lorin,
Tricho-glossus novae-hollandiae, från Australiens
gummiträdskogar hållas ofta som burfåglar.
De egentliga p. ha tungan aldrig pensellikt
uppslitsad i spetsen. Hackspettpapegojorna,
Nasiterninae, bebo Nya Guinea och
Söder-havsöarna. Kakaduorna, Cacatuinae, ha
upp-resbar fjäderhuva på huvudet. De 30 arterna
befolka Nya Guinea, Australien, Filippinerna
och Celebes. Flera av dessa p. hållas som
burfåglar. De älskvärdaste och läraktigaste äro
inkakakaduan, Cacatua leadbeateri, och
ro-senkakaduan, Cacatua roseicapilla, vilken
senare kan läras att slå kullerbyttor och en del
annan akrobatik. Kakapon, ugglepapegojan,
Stringops habroptilus, från Nya Zeeland,
liknar en stor uggla och för ett nattligt
levnadssätt; den är den enda arten i underfam.
Stringopinae. Plattstjärtpapegojorna,
Platy-cercinae, ha i allm. graderad stjärt och räkna
ett 80-tal arter, fördelade på 15 släkten. De
mest kända släktena äro jordpapegojan,
Pezoporus, bredstjärtpapegojor, Platycercus, med
den som burfågel ej ovanliga rosellan,
Platycercus eximius, och Calopsitta samt
Melopsit-tacus. Korellan, viggstjärtpapegojan,
nymfpapegojan, även kallad kakadua, Calopsitta
novae-hollandiae, bebor det inre Australien.
Den lilla australiska vattrade papegojan
eller sångpapegojan, Mclopsittacus undulatus,
fördes förr i tusental till Europa. Numera,
sedan all utförsel av fåglar från Australien
förbjudits, äro alla de sångpapegojor, som
saluföras, födda i bur eller voljär i Europa.
Undulaten, som sångpapegojan även kallas,
är en ytterst älsklig och förnöjsam burfågel;
12 färgvarieteter finnas numera. Den häckar
större delen av året med ett flertal kullar.
Ädelpapegojornas (underfam. Psittacinae),
minsta representant är den sparvstora
blåkronan, Loriculus galgulus, från Sundaöarna.
Fladdermuspapegojan kallas den även på
grund av sin förkärlek för att hänga som
fladdermöss (se färgpl.). Palaeornis torquata,
halsbandspapegojan el. Alexanderpapegojan,
är trol. den första papegoja, som fördes till
Europa. Alexander den stores fältherre
One-sikritos medförde den från det indiska
fälttåget. Den kan lära sig att tala och var förr
en vanlig burfågel men är föga omtyckt för
sitt skrik. Rosenpapegojan, Agapornis
rosei-collis, från s. v. Afrika är en täck
representant för de oskiljaktigas släkte, så kallat,
emedan makarna äro så fästa vid varandra,
:#tt den ena sällan överlever den andra.
Jakon, Psittacus erithacus, från Västafrika
är den papegoja, som bäst lär sig människans
tal. Släktet Amazona från Sydamerika
omfattar ett flertal stora, gröna arter, som alla
mer el. mindre lätt lära sig att eftersäga ord
och vissla melodier. Om den på färgpl.
avbildade arapapegojan se A r a.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
