Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Paues, Erik Waldemar - Pauillac - 1. Paul I (Paulus, påve) - 2. Paul II (påve, Pietro Barbo) - 3. Paul III (påve, Alessandro Farnese) - 4. Paul IV (påve, Gian Pietro Caraffa) - 5. Paul V (påve, Camillo Borghese) - Paul I (rysk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
743
Pauillac—Paul I
744
holms stadsfullmäktige (sedan 1930 ordf, i
stadsfullmäktiges högergrupp).
Pauillac [påja’k], stad i fr. dep. Gironde,
på v. stranden av Garonnes estuarium,
ut-hamn till Bordeaux; 4.650 inv. (1926). Vid
P. ligga berömda vinodlingar (Chateau-Lafite
och Chateau-Latour).
Paul (Påu’lus). Fem påvar ha burit detta
namn.
1. P. I (påve 757—767) fortsatte
företrä-darens, Stefan II :s, frankiskvänliga politik
och fick hjälp av Pippin mot
langobardko-nungen Desiderius och den grekiske kejsaren.
2. P. II (1418—71), förut Pietro
Bar-b o, var kardinal, då han 1464 valdes till
påve. P. var mycket kulturintresserad och
praktälskande men rönte starkt motstånd av
sin tids humanister, då han sprängde den av
poeter och retorer bestående »romerska
akademien». I sin politik försummade han
kampen mot turkarna för småfejder i Italien.
3. P. III (1468—1549), förut Aless
an-d r o F a r n e s e, blev kardinal 1493,
valdes 41 år senare till påve 1534. P. ägde en
omfattande bildning men ägnade sig mest åt
politiken, varvid hans
nepotism spelade en
avgörande roll och’
kom honom att vackla
mellan Frans I i
Frankrike och kejsar
Karl. Därmed
hindrade han indirekt
kejsarens seger över
protestantismen i
Tyskland. Samtidigt
gynnade han de katolska
reformsträvandena,
utnämnde reformvänliga kardinaler, ss.
Contarini (se d. o.), sände legater till
reli-gionssamtalet i Regensburg 1541 och
inkallade 1545 Tridentinska mötet. 1540
stadfäste han jesuitorden, och genom den
beryktade bullan »Licet ab initio» återupprättade
han inkvisitionen. — Litt.: L. v. Pastor,
»Ge-schichte der Päpste», V (12:e uppl. 1928).
4. P. IV (1476—1559), hette förut G ian
Pietro C a r a f f a, en av de förnämsta
påvarna. Utgången från en gammal
nea-politansk adelsfamilj, förvärvade han en
omfattande och
djupgående bildning och
utövade redan före
sin påvetid ett stort
inflytande inom
kyrkan. Som biskop i
Ohieti 1504 och
nun-tie först i England,
sedan i Spanien
företrädde han närmast en
reformvänlig riktning
och medverkade efter
sin återkomst till Rom
1520 vid stiftandet av
teatinorden (se d. o.).
I Venezia, dit P. begivit sig efter Roms
plundring 1527, blev han snart den främste
representanten iför den inomkatolska
reaktionen. Denna yrkade på strängare
klosterregler, starkare disciplin inom klerus, kraftigare
betonande av kyrkans auktoritet, inkvisition
och bokcensur. Upphöjd till kardinal av Paul
III, valdes han 79-årig till påve 1555. Under
sitt pontifikat tillämpade han skoningslöst
sin ovan omtalade reaktionspolitik. Genom
den 1559 utfärdade bullan »Cum ex
apostola-tus officio» förklarade han varje kättare
för-lustig alla rättigheter. S. å. utgav han den
första uppl. av index över förbjudna böcker
(se Index librorum prohibitoru m).
I Italien satte han inkvisitionen i
verksamhet och skonade då ej ens kardinalerna.
Emellertid hindrades reformsträvandena av
hans utrikespolitik, där han leddes av
utpräglad nepotism och ett oförsonligt hat till
Spanien. Kort före sin död lämnade P.
politiken och ägnade sig helt åt sina kyrkliga
uppgifter. Han fördrev nepoterna, däribland
den beryktade kardinal Carlo Caraffa, som
förut varit hans förnämste politiske
rådgivare. — Litt.: L. Riess, »Die Politik Pauls
IV. und seiner Nepoten» (1909); L. v. Pastor,
»Geschichte der Päpste», VI (12 :e uppl. 1928).
5. P. V (1552—1621), hette förut C a m i 11 o
Borghese. Romare till börden, blev han
kardinal 1596 och valdes till påve 1605. P.
sökte tillämpa de medeltida påvarnas
herravälde över furstarna men led grundligt
nederlag i konflikten med republiken Venezia. När
han 1606 beläde republiken med interdikt
(sista gången detta skedde med ett helt land),
hade denna åtgärd ingen egentlig verkan.
Både i England (efter krutkonspirationen
1605) och i Frankrike (efter Henrik IV:s mord
1610) uppstod en antikatolsk reaktion.
Galli-kanismen (se Gallikanska kyrkan)
stärktes, och jesuiterna trängdes tillbaka. —
P. var en fint bildad humanist. Han lät
fullborda Peterskyrkan; Vatikanska biblioteket
utvidgades, och Rom förskönades. — Litt.:
L. v. Pastor, »Geschichte der Päpste», XII
(1927). HgPl.
Paul I (ry. Pavel Petrovitj), rysk kejsare
(1754—1801), son till Katarina II (se d. o.,
sp. 522). P. uppfostrades till en början av
kejsarinnan Elisabet; förhållandet mellan
honom och modern var
kyligt, ibland
fientligt, och detta
inverkade ogynnsamt på
P:s karaktär; han var
en degenererad natur
och blev mycket
misstänksam. Av modern
hölls han nästan
alldeles borta ’från
stats-styrelsen och var
sedan 1783 bosatt i
Ga-tjina, där han ägnade
sig åt soldatdrill.
Katarina hade planer på
att utestänga honom från tronföljden till
förmån för hans äldste son, Alexander, men
vid hennes död, nov. 1796, besteg P. tronen.
Till en början visade han goda ansatser,
rättrådighet och godmodighet. men förvandlades
snart till en nyckfull despot. Hans hat till
franska revolutionen kom honom att biträda
andra koalitionen mot Frankrike, införa
sträng census, importförbud på böcker och
franska moder m. m. samt ge Ludvig XVIII
en fristad i Ryssland. De ryska
hjälptruppernas missöden, vilka P. tillskrev sina
allie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
