Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Péladan, Joséphin (Sâr Péladan) - Pelagianer - Pelagianism - Pelagisk - Pelagiska öarna - Pelagius - Pelagius I (påve) - Pelagius II (påve) - Pelagosa - Pelamis - Pelare - Pelargonium, Pelargonia - Pelarhelgon el. Styliter - Pelarkaktus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
789
Pelagianer—Pelarkaktus
790
manska Wagnerkult, som på 1880-talet spred
sig även till Västeuropa. Han bildade 1890
en religiös orden, Rose-Croix, som verkade
genom teaterföreställningar, konstsalonger
och ockulta seanser. P:s enormt omfångsrika
alstring — romaner, dramer, filosofiska och
estetiska essäer — har numera endast
tids-symtomatiskt intresse. Strindberg stod på
1890-talet under starkt inflytande av P:s
teatraliska personlighet och swedenborgska
förkunnelse. Kj. S-g.
Pelagianer, anhängare av pelagianismen.
Pelagianfsm, teol., av den gamla kyrkan
avvisad åskådning, uppkallad efter den
brittiske munken Pelagius (d. trol. kort efter
418). P. företräder en utpräglat moralistisk
kristendomsuppfattning med rötter i äldre
västerländsk moralism. Tonvikten ligger på
den mänskliga friheten i betydelse av
valfrihet. Människans frälsning beror på hur hon
handlar i de enskilda fallen; om sinnelaget
är det ej fråga. Synden fattas såsom de
enskilda viljeakter, i vilka människan
bestämmer sig mot det goda. Vanan att synda
gynnas av människans sinnliga natur. Guds
»nåd» betyder enl. p. endast att
människonaturen utrustats med frihet samt att
människan vid sidan av den »naturliga» lagen
undfått en »ny lag», som tagit gestalt främst
i Kristi lära och exempel. Huvudmannen för
oppositionen mot p. blev Augustinus (se d. o.),
som mot p. utvecklade sin lära om den
mänskliga ofriheten, arvsynden och
predestinatio-nen. Augustinus sökte hävda den gudomliga
nåden såsom frälsningens enda grund.
Till öppen konflikt kom det först, när
Pelagius och hans lärjunge Caelestius 411 foro
över till Afrika och den senare där med vida
större polemisk skärpa än Pelagius framförde
dennes tankar. Caelestius blev 412
exkommu-nicerad av afrikanerna. Ett kejserligt edikt
av 419 krävde, att alla biskopar skulle
förkasta Pelagius’ lära. Senare framträdde
Ju-lianus, biskop av Eclanum i Apulien, som p:s
främste förkämpe. Hos honom försvann nästan
fullständigt det asketiska drag, som funnits
hos Pelagius. Julianus blev snart förklarad
sitt stift förlustig. I östern slöto sig nu
pela-gianerna tillsammans med Nestorius (se d. o.)
och blevo med honom fördömda 431. P. var
dömd men därför icke övervunnen, i varje
fall icke av augustinismen. I Massilia sökte
man uppmjuka Augustinus’
predestinations-lära genom att fatta utkorelsen som
beroende på Guds förutvetande om människans
beskaffenhet. Johannes Cassianus sökte
åstadkomma en förmedling: å ena sidan lärde han,
i anslutning till Augustinus, att människorna
nödvändigt behövde nådens kraft för att
kunna handla rätt, men å andra sidan, att
den mänskliga viljan blott vore försvagad i
sin kraft och att därför den gudomliga nåden
skulle tänkas »samverka med vår vilja till
det goda» (s e m i p e 1 a g i a n i s m). För
augustinismen i något mildrad form kämpade
Prosper av Akvitanien, medan biskop Faustus
(se d. o.) av Reji hävdade en semipelagiansk
ståndpunkt. Slutligen nåddes ett avgörande
på synoden i Orange 529. Fulgentius av
Ruspe och Caesarius av Arles bidrogo där att
förhjälpa en modifierad augustinism till seger.
P. fördömdes, och även semipelagianismen ville
man avvisa, men Augustinus’ tankar om
nådens oemotståndlighet och det dubbla
nåda-valet blevo icke accepterade. Faktiskt blev
semipelagianismen alltjämt den härskande
åskådningen, i viss anslutning till den äldre
traditionen. G. A-n.
Pelägisk (av grek. pe’lagos, hav), som har
förbindelse med djuphavet, lever där (om
organismer) el. där avlagrats. Se D j u p h a v
s-bildningar. K. A. G.
Pelagiska öarna, ital. ögrupp i Medelhavet,
v. s. v. om Malta, 170—215 km från Sicilien.
P. äro delar av en gammal landförbindelse
mellan Sicilien och Nordafrika. De bestå av
öarna Lampedusa (se d. o.), förvisningsort,
den vulkaniska Linosa (jfr d. o.; 5,4 kvkm,
omkr. 140 inv.) och den obebodda Lampione.
P. lida brist på vatten och äro täml.
ofruktbara. Kring Lampedusa badsvampfiske.
Pela’gius, se Pelagianism.
Pela’gius. Två påvar ha burit detta namn.
P. I (påve 556—561) valdes 555 genom kejsar
lustinianus’ inflytande till påve men rönte
motstånd på grund av sin vacklande hållning
i religionspolitiken och kunde därför först
556 tillträda sitt ämbete. Som påve
förbättrade han romerska kyrkans hårt rubbade
finanser. — P. II (påve 579—590) upptogs
mest av striderna mot langobarderna. Under
hans pontifikat återförenades de flesta
norditalienska kyrkokretsarna med Rom. Hg Pl.
Pelagosa [-gå’-], ögrupp mitt i Adriatiska
havet; består av P. grande (0,3 kvkm, 87 m
ö. h.; fyrplats) m. fl. klippöar. Tillföll 1920
Italien.
Pèlamis, zool., se Havsormar.
Pelare (ty. Pfeiler), se Kolonn, sp. 991.
Pelargönium, P
e-I a r g ö n i a, släkte av
fam. Geraniaceae, står
nära Geranium, men
blommorna äro
ensymmetriska i flocklika
ställningar. Omkr. 230
arter, buskar el.
fleråriga örter, med få
undantag
sydafrikanska. För de vackra
blommornas skull
odlas en mängd arter
och hybrider i
boningsrum och
trädgårdar. I s. Frankrike
odlas P. roseum m. fl.
för framställning av
den vid
parfymtillverkning använda
ge-raniumoljan. G. M-e.
Pelarhelgon el. Styliter kallades de
kristna eremiter i Syrien och Palestina,
som för botövning tillbragte sitt liv på
toppen av höga pelare. Som upphovsman till
denna form av askes räknas S i m e o n s t
y-liten (av grek, stylos, pelare), vilken levde
omkr. 390—459, från omkr. 420 vistades på
en pelare i närheten av Antiokia och från
denna plats verkade som inflytelserik
botpredikant. Dylika p. funnos ända in på
1100-talet. — Litt.: H. Lietzmann, »Das Leben des
heiligen Symeon Stylites» (1908); H.
Dele-haye, »Les saints stylites» (1923). Hg Pl.
Pelarkaktus, bot., se Kaktusväxter.
Pelargönium zonale.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
