Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Penchant - Penck, Albrecht - Penck, Walter - Pencz, Georg - Penda - Pendang - Pendel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
799
Penchant—Pendel
800
Penchant [päjä’] fr., böjelse, förkärlek.
Penck, Albrecht, tysk geograf (f. 1858).
Ägnade sig främst åt glacialgeologi och fysisk
geografi, blev 1885 prof, i fysisk geografi vid
univ. i Wien och 1906 prof, i geografi vid
univ. i Berlin samt
dir. för geografiska
institutet och institutet
för havsforskning. —
Bland hans många
arbeten må nämnas
»Morphologie der
Erd-oberfläche» (1894) samt
det i förening med
E. Brückner (se d. o.)
utarbetade klassiska
verket »Die Alpen im
Eiszeitalter» (3 bd,
1901—08), som ger en
noggrann skildring av
nedisningarna i Alperna under jämförelse med
andra områdens nedisningar, särskilt den stora
nordeuropeiska. — P. har gjort studieresor i
många olika delar av jorden, föreläste 1907
—08 som »utbytesprofessor» vid
nordamerikanska univ., företog 1914 på inbjudan av
British association en studieresa till
Australien men blev efter världskrigets utbrott
kvar-hållen som krigsfånge (se därom P:s »Von
England festgehalten», 1915). — Led. av sv.
Vet.-akad. (1925). K. A. G.
Penck, Walter, tysk mineralog och
geolog (1888—1923), son till A. P. Var 1912—
14 verksam som geolog vid n. v. Argentinas
kartläggning, 1915—18 prof, i
Konstantin-opel, från 1919 docent i Leipzig. P. skrev
bl. a. »Die morphologische Analyse» (1924;
med biogr. utg. av A. Penck). K. A. G.
Pencz [pents], Georg, sydtysk målare,
grafiker (omkr. 1500—50). P:s äldre arbeten visa
inflytande av Dürer, thans yngre verk av
samtida italiensk konst (Raimondi o. a.). I
Nationalmuseum i Stockholm finnes ett fint
ut-penslat porträtt av kejsar Ferdinand I som
ung (sign, oeh dat. 1531), i Berlin två porträtt
av makarna Sehwetzer (1544, 1545); i
Karls-ruhe finns P:s bekanta bild av en guldsmed
(1545). Hans mytologiska och bibliska
kopparstick äro högt uppskattade. E. L-k.
Penda, konung, se England, sp. 848.
Pendang [paijdaTj], eg. något som hänger,
t. ex. örhänge, hängprydnad; motstycke,
konkret motsvarighet (till tavla el. annan sak).
Pendel (av lat. pendére, hänga ned), i
allmännaste bemärkelse varje kropp, som är
rörlig kring en fast punkt el. axel och
påverkas av krafter, som ge kroppen ett bestämt
jämviktsläge och som sträva att återföra den
dit, om den ev. rubbas därifrån.
1. Den enkla el. matematiska p.
utgöres av en tung
punkt a (bild 1) i
ena ändan av en
viktlös stav ac,
som är fritt
vridbar kring punkten
c under inverkan
av tyngdkraften.
Till följd härav är
a tvungen att
begränsa sina
rörelser till ytan av en
Bild 1. Matematisk pendel.
sfär med c till medelpunkt (p. säges vara
s f ä r i s k), under det att ac samtidigt
beskriver någon konisk yta (härav även
benämningen k o n i s k, varmed dock oftast avses
centrifugalpendeln, se nedan). Den
sfäriska p. har gjorts till föremål för ingående
matematiska studier av framför andra L.
Euler och A. M. Legendre samt i senare tid
av G. Kobb m. fl.
Relativt enkelt ställer sig förhållandet, om
ac under rörelsen alltid förblir i ett och
samma plan, svängnings planet, då
a:s rörelse kommer att äga rum utefter en
cirkelbåge. P. säges då vara plan. Då p.
befinner sig i vila, intar den det lodräta läget
ac (bild 1). Bringas den till läget bc och
släp-pes, drives den av tyngdkraften med
alltjämt växande hastighet tillbaka mot
jämviktsläget och fortsätter på grund av
trögheten rörelsen på andra sidan av ac, nu med
avtagande hastighet, enär tyngdkraften
verkar i motsatt riktning. I läget b’c blir
hastigheten noll; kraften vänder åter samma väg,
uppnår nätt och jämnt utgångsläget bc,
vänder där ånyo, och rörelsen upprepar sig så
oavbrutet. Den är periodisk. Vinkeln acb
kallas amplitud (även
elongations-el. u t s 1 a g s v i n k e 1). Rörelsen mellan
vändpunkterna b och b’ utgör en svängning
el. oscillation, den därtill erforderliga
tiden kallas svängningstid (mindre ofta
betecknar man härmed tiden för en s. k.
fullständig el. dubbel svängning = 2 enkla
svängningar, således från b till b’ och tillbaka till
b). Den matematiska behandlingen av p. ger
följ, lagar, gällande för små utslagsvinklar:
a) Svängningstiden är oberoende av
ampli-tudens storlek. P. är i s o k r o n.
b) Svängningstiden är direkt proportionell
mot kvadratroten ur pendellängden. (En
längre p. svänger saktare än en kortare.)
c) Svängningstiden är omvänt proportionell
mot kvadratroten ur tyngdkraftens
acceleration (g). Samma p. svänger hastigare på
orter, där tyngdkraften är större, sålunda
hastigare mot polerna och vid havsytan än mot
ekvatorn och på höga berg.
Ett viktigt specialfall av sfäriska p.
erhål-les, då masspunkten beskriver en cirkel, vars
plan är vinkelrätt mot lodlinjen. Man har då
centrifugalpendeln el. k o ni ska p.
Bild 2. Centrifugalpendel.
i inskränkt bemärkelse. På bild 2 utmärker
ac jämviktsläget. Man bringar masspunkten
till läget b och meddelar den en stöt i en
rikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
