Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Penn, William - Penn. - Penna - Pennalism - Pennatula, Pennatulidae - Penni - Pennin - Penning - Penningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Penn.—Penningar
803
I Towern skrev han sitt berömda arbete
»No cross, no crown», vari han
försvarade kväkarnas läror och sedvänjor och
angrep prästerskapets dåliga vandel. Den
stränghet, varmed parlamentet uppträdde
mot kväkarna, ingav honom tanken att i
Amerika upprätta ett samhälle, grundat på
principen om fullständig tolerans för alla
kristna bekännelser. P., som ärvt en
betydande förmögenhet, hade redan 1675 genom
köp förvärvat jordagods i New Jersey, och
i mars 1681 erhöll han på begäran en stor
landsträcka längs floden Delawares högra
strand till ersättning för en fordran hos
kronan. Här grundade han kolonien
Pennsylvania (se d. o.), vars förste ägare och
guvernör han var, utrustad med rätt att
utnämna ämbetsmän, att benåda och att stifta
vissa lagar. Han skapade för kolonien en
demokratisk konstitution (1683). Kristendom
var det enda villkor P. fordrade för
medborgarrätt. Dödsstraff, utom för mord,
avskaffades, och juryinstitutionen fick rik
utbildning. Med indianerna trädde P. i de
vänskapligaste förbindelser. 1682 hade P. rest
ut till Amerika, men han återvände redan
1684 till England, där han under Jakob II
fick en inflytelserik ställning. Under
Vilhelm III anklagades han flera gånger för
jakobitiska stämplingar, miste för ett par år
sitt guvernörsämbete och gjorde stora
ekonomiska förluster. 1699—1701 besökte P. på
nytt sin koloni. Under drottning Anna
återfick han en del av sitt gamla inflytande. —
P:s samlade arbeten utgåvos 1726 (med biogr.
av J. Besse) och 1782 i 2 bd. Biogr. över P. av
W. H. Dixon (1851; ny uppl. 1903), Stoughton
(1883), S. G. Fisher (1900) och mrs Colqhoun
Grant (1907). (L-ts.)
Penn., förk. för Pennsylvania.
Penna (lat. pe’nna, fjäder), ving- el.
stjärtfjäder av fågel; sådan fjäder, nyttjad
som skrivredskap, t. ex. gåspenna;
skrivred-skap av annat ämne. Jfr Blyertspenna,
Fjäder och Stålpenna.
Pennali’sm (oriktigt Penali’sm),
pennal-väsen, kamratförtryck, urspr. det
systematiska förtryck, som nykomna studenter,
djäknar (ty. Pennalen, av lat. pcnnae, skrivdon),
voro underkastade från de äldres sida,
numera i allm. äldre kamraters förtryck mot
yngre. P. utvecklade sig omkr. 1600 vid de
tyska protestantiska univ. och övergick snart
till de svenska. Universitetspennalismen hade
sina glansdagar på 1600-talet, då pennalerna
h. o. h. måste stå till särskilt seniorernas
personliga tjänst. De måste utföra alla givna
befallningar, och den behandling de ofta rönte
vittnar om tidens råa seder. Först genom ett
k. br. av 1691 upphävdes p. i Sverige, vilket
ej hindrade, att den grundligt grasserade
långt in på 1800-talet vid svenska gymnasier
och krigsskolor, ja, ännu i dag ej är fullt
utrotad. Typiska skildringar av p. ges i bl. a.
S. ödmanns »Hågkomster från hembygden
och skolan» och E. G. Oxenstiernas
»Kadet-ten, eller Carlberg för nära trettio år sedan,
af en f. d. kadett» (1843). R. G.*
Pennätula, PennatuJidae, zool., se
Sjöpennor.
Penni, mynt, se Mark, sp. 902.
Pennin, miner., se K 1 o r i t.
801
Penning (fsv. pænninger), under medeltiden
dels mynt i allm., dels ett visst slags mynt
(lat. denärius), som utgjorde en bråkdel, olika
vid olika tider, av 1 örtug (se d. o.). I
Svea-landskapen i äldre tid och sedermera i hela
Sverige var 1 örtug = 8 penningar, enl.
Västgöta- och östgötalagarna = 16 penningar o.s. v.
De äldsta i Norden präglade mynten voro p.
och delar av p. (halvpenning o. s. v.). Om »hvit
pänninger» se W i 11 e n. (A. W-dt.)
Penningar (jfr Penning), ett cirkulerande
mynt, vars bruk i Sverige under
århundraden sannolikt medförde namnets
förallmänligade betydelse av mynt (se d. o., sp. 526—
527); härledningen är osäker. Med penningar
el. pengar förstår man vanl. numera hårt
mynt och sedlar (el. oinlösligt pappersmynt),
våra vanliga betalningsmedel, särskilt
i konsumenthandeln men även vid
inbetalningar av försäkringspremier, skatter m. m.
Ovanligt är icke i litteratur om
penningväsen, att man inbegriper checker (se C h e c k
och Giro), växlar (se Växel) och vissa
in-nehavarpapper (löpande fordringsbevis,
statsobligationer), vilka kunna göra och faktiskt
ofta göra tjänst som betalningsmedel, såsom
penningrepresentativ, penningsurrogat el.
kreditmedel. — Karakteristiskt för p. är
framför allt, att de mottagas såsom allmänt
och konventionellt
omsättningsmedel för nyttiga varor och nyttiga tjänster
m. m. Därvid är penningen tillika allmän
värdemätare, i det att priser och
förmögenhetsvärden anges i pengar. Värdemätare
kan emellertid sökas i annat (se Markegång).
P., särskilt av ädel metall, och myntmetall
blevo (privatekonomiskt) tidigt v ä r d e b
e-v a r a r e, och till denna funktion knyter sig
p:s makt, som baseras på innehavet, där och
när p. äro mest av nöden. Penningsamlandet
har emellertid i kulturländerna utbytts mot
modernare former för sparande och
kapitalbildning. Därvid fungera p. som spar - och
lånemedel (kapitalöverföringsmedel):
insättningar ske och lån utlämnas i p. hos
banker, sparbanker o. a.
penninginrättningar. I p. lämnas kredit (se d. o., sp. 24).
Vad staten mottager som lagligt
betalningsmedel (se d. o.) vid offentliga
kassor (skattebetalningar m. m.) blir p. enl.
en (nominalistisk) åsikt, som av andra
(me-tallister) bestrides med hänvisning till
mynthistorien. Från en handelsvara skilja sig p.,
emedan de stanna i marknaden,
medan vanliga varor produceras för att
konsumeras. — P:s uppkomst förklaras ur
arbetsfördelning och byte (se d. o. 1), ehuru även
andra förklaringar sökts (ur böter, tributer
m. m. el. religiösa offergåvor). Varu- el.
arbetsbyte mellan två personer kräver
ömsesidighet i behov, även samtidighet, om ena
parten ej lämnar kredit. Båda villkoren
undanröjas genom ett allmänt bytesmedel, som
envar mottager och därför kan räkna med att
ge vidare till vem helst han vill köpa av.
Bytet förvandlas genom p:s mellankomst till
försäljning och köp. Mest trängande blir
behovet av ett bytesmedel vid byte mellan
tre el. flera parter efter exemplet: A vill
byta a mot c, B däremot c mot b och C b
mot a, vilket endast kan förmedlas indirekt,
genom att t. ex. C som mellanhand byter b
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
