Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Penningar - Penningbidrag - Penningby - Penninggräs - Penninghushållning - Penningland - Penningmarknad - Penningrepresentativ - Penningtillskott - Penningvärde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
805
Penningbidrag—Penningvärde
806
mot c med B och sedan c mot a med A.
Mycket tyder på att dylika situationer mellan
olika folkstammar redan på naturstadiet
gjort till bytesmedel en vara, som stammen
själv måst tillbyta sig men som lämpat sig
att förvara och flytta. Ett bytesmedels
oumbärlighet i dylika situationer har betonats
i penningteorien men föga beaktats i
kulturhistoriska framställningar av alla slags
primitiva varupenningar (kaurisnäckan,
wam-pum; se Porslinssnäckor). Som
varu-pengar undanträngde metallstycken, särskilt
av ädla metaller (silver, guld), allt annat.
Sällsyntheten ger näml, ringa volym högt
värde, som bevaras genom aktsamhet i
bruket, samt underlättar transport och
förvaring; skönheten och glansen göra dem till
åtrådda prydnadsmedel; dessa egenskaper
predestinera p. att gå ur hand i hand. I
te-nar (som lackstänger), ringar och plattor,
som vägdes (med sädeskorn som vikter; se
under Myntfot »korn»), cirkulerade bly,
koppar, brons, silver och guld i Assyrien,
Babylonien, Egypten o. s. v. årtusenden f. Kr.
Dessa vägda metallpenningar betecknades
med uttrycken för viktenheterna (se Mina,
S i k e 1, T a 1 e n t). Halten garanterades
tidigt med stämpel, och vikten garanterades
slutligen medelst prägling (se vidare Mynt).
Fördelen av att kunna mottaga p. utan att
använda probersten och våg gjorde slitna
mynt gängse i rörelsen, där nypräglade mynt
därför svårligen kunde bringas i omlopp, om de
icke med bibehållande av det nominella värdet
minskades i halt el. vikt (se Greshams
1 a g). Därmed gavs uppslag till fortgående
myntförsämring, som karakteriserat p:s
historia genom tiderna, tills sedelväsendet
möjliggjort modernare former för inflation
(se d. o.) och myntväsendet blivit
tidsenligare ordnat (se Myntfot).
Myntförsämring kunde omöjliggöras medelst användning
av s. k. bankpengar, på vilka ett ex.
är marken Hamburger banko, som under
senare hälften av sin tillvaro ej präglades utan
betecknade en viss vikt fint silver, i vilken
räkneenhet allehanda andra mynt
omräknades vid insättningar i banken. — En fortsatt
utveckling av penningväsendet har lett till
minskat bruk av reda p. genom stark
utveckling av checkväsen m. m. Mycket är
emellertid alltjämt ofullkomligt i
penningväsendets teori och praxis (se Penningvärde).
— Litt.: G. Macdonald, »The evolution of
coinage» (1916; med litt.-anv.); K. Wicksell,
»Föreläsningar i nationalekonomi II: Om
penningar och kredit» (3 :e uppl. 1929). E.F.K.S-n.
Penningbidrag, enl. värnpliktslagen
dagavlöning för värnpliktigt manskap under
tjänstgöring.
Penningby, gods i Länna socken,
Stockholms län (Boslagen), 10 km s. om Norrtälje;
1,220 har, därav 302 har åker; tax.-värde
413,000 kr. (1928). Den nuvarande
huvudbyggnaden, ett kvadratiskt hus med två
runda hörntorn, är från 1500-talets mitt.
Märkliga äro de båda gråstensvåningarna. Tak och
inredning förstördes genom eld 1831 men ha
restaurerats. P. har ägts av bl. a. Tord Bonde
(d. 1456) och Nils Sture (d. 1494), Svante
Nilsson (Sture), Sten Sture d. y., dennes maka,
Kristina Gyllenstierna, och hennes andre man.
Huvudbyggnaden på Penningby.
Johan Turesson (Tre rosor), som 1543 bort’
bytte P. till sin bror. P. ärvdes av ätterna
Fleming och Bielke, såldes 1657 till Anders
Torstenson och 1678 till J. G. Stenbock samt
tillhörde sedan ätterna Lillie, Sack, Brahe,
Wrede, von Kosen och från 1820-talet ofrälse
släkter. Nuv. ägare är fru Jenny Nord’
ström. G. K-ll; E. L-k.
Penninggräs, Thla’spi, släkte av fam.
kors-blommiga. Skidorna äro korta, bredkantade,
flerfröiga; skiljeväggen står vinkelrätt mot
bredsidorna. Vanligt p. el. skärvfrö,
T. arvense, är ett allmänt, omkr. 3 dm
högt, enårigt åkerogräs med nästan
cirkelrunda skidor. T. alpestre, b a c k s k ä r v f r ö,
är två- el. flerårigt och har vigglika skidor.
Jfr Rhinanthus. G. M-e.
Penninghushållning (ty. Geldwirtschaft)
betecknar i ekonomisk historia sedan 1800-talets
mitt det skede i kultursamhällenas
utveckling, vilket, i motsättning till tidigare
naturahushållning (se d. o.), utmärkes av det
enskilda förvärvsarbetets inriktning på
penningförvärv och den offentliga hushållningens
baserande på skatter m. m. i penningar samt
över huvud ett med mera genomförd
arbetsfördelning (se d. o.) allmännare bruk av pengar
i handel och vandel. Nyaste tiden betecknas
däremot som kredithushållningens skede. I
Europa började p. undantränga den
medeltida naturahushållningen fr. o. m. 1100-taletj
övergången från naturahushållning till p.
innebär en social förskjutning: brytandet av
jordaristokratiens makt till förmån för
handels- och industriidkande samhällsklasser (»det
tredje ståndet»). S. B.*
Penningland, åttondelen av ett örtugsland
(se d. o.) och tjugufjärdedelen av ett öresland
(se d. o.).
Penningmarknad, dets. som handelsläget, i
den mån detta beror av penningens värde. Se
Börs, Myntfot och Penningvärde.
Penningrepresentativ, se Penningar,
sp. 804.
Penningtillskott, en 1916—25 i vissa fall
utgående förhöjning i det penningbidrag (se
d. o.), som utgjorde en beväringsmans
dagavlöning.
Penningvärde betecknar 1) det i penningar
uttryckta värdet av en vara, en
arbetsprestation, en naturaförmån m. m. (priset) el. av
ett varaktigare förmögenhetsföremål
(kapitalvärdet), 2) penningens eget värde.
Subjektivt och individuellt är penningens värde
olika för fattig och rik. Objektivt får
penningen i marknaden däremot en
allmänköpkraft, som envar räknar med, vare sig
fattig el. rik. Detta p. visar sig i vad- man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
