Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pergamentpapper - Pergamon (Bergama)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
837
Pergamon
838
att förlora sin sammanhållning. Jfr
Smörpapper (pergamyn). G. H-r.
Pe’rgamon, lat. Pe’rgamum el. Pe’rgamus.
nu B e’rga ma, stad i n. v. delen av Mindre
Asien, i det antika landskapet Mysien,
fordom huvudstad i P e r g a men i ska
riket. P. ligger omkr. 30 km från havet,
på och nedanför en bergås, som höjer sig över
slätten ett stycke från floden Kaikos
(Bakyr-Tschaj). Den äldsta staden låg uppe på
klippan och var en fast borg, där Lysimachos,
en av Alexander den stores efterträdare, som
behärskade Trakien och n. v. Mindre Asien,
deponerade sin skatt under vård av F i
leta i r o s. I striden mellan Lysimachos och
Seleukos I, i vilken den förre led
nederlag och stupade (281 f. Kr.), övergick
File-tairos till Seleukos och erhöll ställning som
självständig furste, vilken hans efterträdare
utbytte mot konungavärdigheten. E u me n e s
I (reg. 263—241) utvidgade och stärkte riket.
Hans verk fortsattes av A t tal o s I (konung
240—197) genom betydande segrar över det
oroliga grannfolket galaterna (se Galatien);
han trädde i förbund med romarna mot de
hellenistiska stormakterna. P:s storhetstid
inföll under Eumenes II (reg. 197—159), som
kraftigt bidrog till romarnas seger över
An-tiochos den store vid Magnesia vid Meander
(190 f. Kr.) och till lön erhöll Mindre Asien
n. om Taurus med undantag av de fria
grekiska städerna. Den siste av ätten, Attalos
III (reg. 138—133), tog konsekvensen av rikets
beroende av romarna och testamenterade det
till Rom, som dock först efter ett uppror av
Attalos’ halvbror Aristonikos kunde sätta sig
i besittning av arvet. Pergameniska riket
blev under namnet Asia Roms första
provins i Asien. P. blomstrade fortfarande som
provinsens huvudstad. En ny stad anlades
nedanför bergåsen. Staden förföll under
bysantinsk tid och drog sig ånyo upp på
borghöjden. Den moderna staden åter ligger på
slätten; den hade omkr. 20,000 inv. före
världskriget.
De pergameniska konungarna arbetade med
iver och framgång för näringarnas
utveckling. P. blev ett centrum för
textilindustrien och för tillv. av pergament, vilket
sä-ges vara uppfunnet där. De stora rikedomar,
som konungarna vunno genom utveckling av
landets resurser, använde de bl. a. till att
främja bildning och konst. I litterärt
hänseende tävlade P. med Alexandria, dock utan
att kunna nå upp till dess betydelse. I P.
upprättades ett stort bibi., och en
gramma-tikerskola uppstod. Inom konsten intog P.
den främsta ställningen under den
hellenistiska tiden. Se vidare Hellenistisk
konst, sp. 798 ff. med bild 2 och 3, samt
här nedan
Grävningarna i P. påbörjades å Tyska
rikets vägnar av Humann 1878, främjades
energiskt av Conze, fortsattes av Dörpfeld och
äro ännu icke avslutade; man arbetar
numera i lågstaden. Akropolis delas i flera
terrasser, stigande mot n. På den lägsta på
bild 5 synliga terrassen låg det övre torget,
omgivet av pelarhallar. På terrassen
ovanför är P:s ståtligaste och viktigaste
bygg-nadsminnesmärke, det stora altaret (se ne-
Bild 5. Rekonstruerad plan av n. delen av Pergamons
akropolis.
dan). På den närmast högre terrassen låg
stadens äldsta tempel, helgat åt dess
skyddsgudinna, Athena. Det var omgivet av
pelarhallar, till vilkas n. flygel biblioteket anslöt
sig; hredvid låg Eumenes I:s palats. På
högsta toppen byggdes i romersk tid ett
tempel åt Trajanus. ö. härom ligga ståtliga
bostäder, som en gång tillhört konungarnas
palats. I den branta sluttningen mot v. är
teaterns åskådarrum inbyggt. På något
avstånd från detta komplex på akropolis’ s.
del låg gymnasiet. I staden på slätten
finnas en teater och en amfiteater från
romersk tid.
Resultatet av grävningarna i P. betydde
en revolution i den grekiska konsthistorien,
upptäckten av den dittills försummade
hellenistiska konstens storhet. Den knyter sig
till frisen på det stora altarets (bild 1—2)
sockel. Detta består av en hög suhstruktion, på
vars ena sida en fritrappa leder upp till övre
plattformen, som omges av en pelarhall och
på vars mitt det egentliga altaret stod.
Frisen på sockelns utsida framställer gudarnas
strid mot giganterna i en mäktig
komposition med virtuos behärskning av alla
konstens hjälpmedel (jfr Hellenistisk konst,
sp. 799, bild 2, och bild 3—4 här). I
pelarhallen fanns en mindre fris, framställande my-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
