Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Persilja - Persimon - Persis - Persiska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
873
Persimon—Persiska litteraturen
874
omvänt äggrunda småblad. Odlas i två
huvudformer. Den ena, rotpersilja, i
Sverige mer sällsynt, har köttig rot, som
påminner om palsternacka; av den andra,
bladpersilja el. kruspersilja, användas
bladen som krydda och till garnering. I s.
Sverige anträffas p. stundom förvildad. G. M-e.
Persi’mon, bot., se D i o s p y r o s.
Pe’rsis, äldre namn på Farsistan (se d. o.).
Persiska litteraturen. I vidsträcktaste
mening höra hit de fornpersiska inskrifterna,
pehlevilitteraturen (se P e h 1 e v i) och i viss
mån Avesta (se d. o.), som dock snarare bör
räknas till östiranernas litteratur. Då
Persien 650 e. Kr. erövrades av araberna, fick
pehlevilitteraturen dödsstöten, och under de
följ. årh. tjänade arabiskan som persernas
skriftspråk, ehuru de behöllo sitt persiska
talspråk. Men då kalifatet på 800-talet
förföll och den persiska nationalismen fick fritt
spelrum, kom persiskan åter till heders som
skriftspråk. Man upptog nu det levande
språket, som skrevs med arabiska bokstäver. I
Chorasan, där perserna först gjorde sig
självständiga, stod också den nypersiska
litteraturens vagga. Redan under de första
oavhängiga dynastierna i detta land, tahiriderna
och saffariderna (820—903), omtalas persiska
skalder, bland dem hovpoeten Hanzala, men
det var först under den mäktiga, i Bochara
residerande samanidiska ätten (875—999), som
p. på allvar blomstrade upp. Dock hävdade
arabiskan alltjämt sin plats som prosans
språk, medan persiskan huvudsaki. kom till
användning i poesien. Som denna framför
allt frodades vid hoven, blev lyrisk diktning
av för hoven avpassad art redan från början
p:s mest odlade genre. Dock uppträder
mycket snart också en episk diktning, även den
av utpräglat aristokratiskt kynne; Persiens
Fruktbärande gren av persiketrädet, Prunus persica.
Kruspersilja, Petroselinum sativum.
epos är konstepos. Den lyriska diktningen
besjunger vinets och livsnjutningens fröjder
men tages snart i mystikens tjänst och ger
därmed upphov till en egenartad
litteraturgenre, som frambragt verk av stor skönhet,
över huvud är p. en utpräglad skönlitteratur
och såsom sådan en av de förnämsta i Asien;
den har utövat ett enormt inflytande på
turkfolken och Indiens muhammedaner, och även
den arabiska litteraturen bär spår av dess
anda. — Under samanidtiden framträdde
Persiens förste store lyriker, hovpoeten Rüdegi
(d. 954), och den förste större episke skalden,
D a k i k I (se D a q i q i). Denne grep sig an
med att i poetisk form bearbeta det
förmuhammedanska Persiens hjältesagor och
traditioner. Hans verk fortsattes av Firdausi
(se d. o.), en av alla tiders största episka
skalder, som i jätteeposet »Schähnäme»
(Konungaboken) gav en storslagen poetisk
skildring av den persiska sagotiden och
sasanider-nas historia. Vid ghaznavidernas hov märkas
skalderna U n s u r I (d. 1050) och
Minü-c i h r I (d. 1041). På prosa finnas från denna
tid få arbeten: en övers, av Tabarls
världshistoria och en encyklopedi av filosofen
Avi-cenna (se d. o.), som eljest skrev på arabiska.
Under seldjukerna (omkr. 1040—1280)
utvecklade sig p. kraftigt i alla riktningar. Den
karmatiske agitatorn Näsir i Chosrau
el. Näsir bin Chusrau (se d. O’.) skildrade i en
klar och fängslande stil sina reseupplevelser
i den islamitiska världen, varjämte han
författade teologiska verk på persiska. I mitten
av 1100-talet översattes av Ibn Hamid
till persisk prosa den arabiska övers, av
»Bidpais fabler», urspr. en medelpersisk
bearbetning av »Pancatantra», och
Samar-k a n d i författade sin »Öehär mekäle» (Fyra
avhandlingar), ett verk av filosofiskt och
biografiskt innehåll med en mängd diktcitat.
Hovpoesien odlades flitigt; på 1100-talet
märkas E n v e r I (se d. o.) och C h ä k ä n i.
His-torisk-romantisk poesi odlades av D j u r d j
ä-n i, som omkr. 1048 skrev romansen »Vis u
Rämln», och framför allt av den store N
i-z ä m I (se d. o.), som med smältande välljud
och rikaste bildprakt skildrade romantiska
kärleksäventyr ur det förgångna, historiska
händelser eller legender. Sufismens mystiska
diktning har sin förste mera betydande
re
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
