Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Persiska litteraturen - Persiska språket - Persiska viken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
875
Persiska språket—Persiska viken
876
presentant i Abü 8 a’i d Ibn A b i -1
-c b e i r (d. 1049); något senare är A n s ä r I
från Herat. Senäri, som verkade vid
ghazna-vidernas bov, var den förste, som i sin
mystiska diktning använde den sedan ytterst
omtyckta mesnew-formen. Omar C h a j j ä m
(se O m a r e 1 - C h a i j ä m i) från Nischapur,
som var en framstående matematiker och
astronom och f. ö. bekant som fritänkare, har
även skrivit lyrisk poesi med mystisk
anstrykning; hans »DIvän», som genom
Fitz-geralds engelska övers, vunnit sådan
ryktbarhet i Europa, härrör dock i stor
utsträckning från andra skalder. Ferid ed-din
rAttär (d. 1230) har i sin mesnevidikt
»Mantik ut-tair» (Fåglarnas samtal) i
allegorisk form beskrivit själens vandring på
mystikens väg; hans »Pend-näme» är en samling
av de i Persien mycket omtyckta
moraliserande betraktelserna på vers; i prosaverket
»Tezkiret ul-aulijä» skildrar han helgonens
liv och under. Till denna period hör ännu den
oförliknelige Djeläl ed-din er-Rümi
(d. 1273), som diktade vid seldjukhovet i
Konia och instiftade dervischorden
el-Maula-wije (se Der v i sch); hans diktsamling
kallas rätt och slätt »Mesnevl», såsom det högsta
uttrycket för denna diktart. I verser av stor
skönhet och fulländning ges här en exposé
över sufismens samtliga läror, traditioner och
legender. — Mongoltiden i Persien (1220—omkr.
1350) nedslog definitivt arabiskans välde; den
persiska historieskrivningen uppblomstrar nu.
Atä Melik D j u v e i n I (d. 1283)
skildrade i sin »Tärich i Djehän-gusä»
(Världseröv-rarens historia) Djingis-kans bedrifter, Resld
ed-din (d. 1316) i sin »DjämF ut-tevärich»
(Historiernas kompendium) mongolernas
äldsta historia och deras framträngande i
Väst-asien. Historiker och geograf är
Hamdul-läh Musta u fl (omkr. 1330). På
skönlitteraturens område märkes Persiens mest läste
författare, den oefterhärmlige Safdl från
Schi-raz (d. 1291), vars »Gulistän» (Rosengården),
en samling moraliserande berättelser på
omväxlande vers och prosa, ingår i varje persers
allmänbildning; hans »Büstän» (Trädgården),
av liknande innehåll, är helt på vers. Från
Schiraz var också Persiens mest bekante
lyriker, Häfiz (se d. o.), som i sina oden
sjunger livsnjutningens lov med en mystisk
anstrykning. fU b e i d I Zäkänl (d. 1371) var
en grovkornig satiriker. Under Timur-lenk
och timuriderna frodades hovpoesien och
historieskrivningen; den senare representeras
t. ex. av M i r c ho n d (se d. o.). Mystiken
har under 1400-talet en betydande
representant i D j ä m I (se d. o.). D j e m ä 1 i (d. 1417)
skrev raffinerade utbroderingar av ämnen,
som behandlats av den tidigare lyriken och
epiken. Med sefevidernas dynasti (från
1502), som inleder Persiens moderna
historia, nådde p. en ny blomstring, som
svarade mot den politiska kraftutvecklingen
under denna dynasti; men litteraturen rör
sig nu helt i de gamla hjulspåren. Så har
det också förblivit till våra dagar.
Religions-stiftaren Bäb (d. omkr. 1850; se Islam, sp.
769) betecknar dock även i litterärt
hänseende en ny ansats. I våra dagar har också
en persisk press vuxit fram. — Litt.: E. G.
Browne, »A literary history of Persia» (2 bd,
1902—06) och »A history of persian literature
under tartar dominion» (1920); R. Levy,
»Persian literature, an introduction» (1923). H. S.N.
Persiska språket, eg. det språk, som
sedan forntiden talats i prov. Pars el.
Per-sis i nuv. Persien. Detta språk är
huvudrepresentanten för sydvästiranskan, som skilde
sig från andra iranska språk därigenom, att
ariskt s och £ här uppträda som # och 3 (eljest
s och ä), därav senare h och d el. j, och att
ariskt sv blivit s (eljest sp) och gammalt ■dr
blivit s. Vi urskilja tre perioder: 1. F o r
n-persiska, representerad av de
akemeni-diska inskrifterna (400—300 f. Kr.); språket
har här i stort sett bevarat den gamla ariska
prägeln. 2. Medelpersiska, som bildar
en huvudbeståndsdel i pehlevi (se d. o.). 3. N
y-persiska, språkets form från den
muhammedanska erövringen 650 till våra dagar. Då
persiskan redan före islam spritt sig till
Chorasan, kom den att bilda grundvalen för det
nypersiska litteraturspråket, som på 800-talet
utbildades i samanidriket (se Persiska
litteraturen). Detta skriftspråk, som
med smärre modifikationer ännu brukas i
Persien och som nyttjas även i Afganistan
samt bildar grundvalen för dessa båda
länders bildade talspråk, har upptagit en del
element ur nordvästdialekterna och framför
allt en oerhörd mängd arabiska lånord.
Grammatiken är i hög grad förenklad. Genus
saknas. Nominet har endast ett kasus.
Adjektivet, vanl. efterställt, är oböjligt. I verbet
skiljes mellan presensstammen, som återgår
på den gamla ariska och uppvisar stora
variationer, och preteritalstammen, som återgår på
particip passivum. Modus och olika
modifikationer av tempus uttryckas med
framför-satta partiklar, varjämte hjälpverb flitigt
användas. I fonetiskt hänseende skiljer sig
nypersiskan från senmedelpersiskan eg. endast
däri, att ö och é i modern tid övergått till ü
och i. — Fornpersiskan skrevs med ett slags
kilskrift, medelpersiskan med arameiska
alfabet (se Pehlevi); nypersiskan använder
arabisk skrift. Såsom den finare bildningens
språk har nypersiskan utövat en djupgående
inverkan på turkiskan. — Jämte nypersiska
talas i Persien en mängd iranska dialekter,
som ha annan historisk bas än denna och
borde betraktas som dess systerspråk;
viktigast är k u r d i s k a n. — Litt.: W. Geiger
och E. Kuhn, »Grundriss der iranischen
Phi-lologie», I (1901); A. Meillet, »Grammaire du
vieux perse» (1915); C. A. Salemann och V. S.
Zhukovski, »Persische Grammatik» (1889); S.
Beck, »Neupersische
Konversationsgramma-tik» (2 bd, 1914—15). H. S. N.
Persiska viken, havsvik i Främre Asien,
skiljer Arabiska halvön från Persien och
för-bindes genom Ormus-(Hormuz-)sundet med
Omanviken och Indiska oceanen. I sin
innersta del mottar P. Eufrat och Tigris genom
deras gemensamma mynning Schatt el-arab.
Största djupet trol. ej över 200 m. Persiska
kusten är i regel brant och har goda hamnar,
ss. Buschir och Bender Abbas; i Ormussundet
ligga öarna Kischm och Ormus (Hormuz). På
den flacka arabiska kusten avskiljer
Bah-reinviken, som omsluter Bahreinöarna, den
stora halvön Katr; bland hamnplatser
mörkas Kuweit, Katif och, på Bahreinöarna, Ma-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
