Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Persiska viken - Persisk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
877
Persisk konst
878
nama. Viktigare äro dock de vid Schatt
el-arab belägna hamnarna, näml. Basra i Irak,
Bagdadbanans slutpunkt, samt de persiska
Muhammere och Abadan; Bender Schahpur, ö.
om Muhammere, är under anläggning som
utgångspunkt för en ny transpersisk järnväg.
I P. drives ett betydande pärlfiske med
Bah-reinöarna som medelpunkt. — P. var under
forntiden en viktig kommunikationsled
mellan främre Orienten och Indien. Under
1500-och 1600-talet hade portugiserna fast fot på
ön Ormus. I nyare tid har P. fått ökad
betydelse genom Bagdadbanan. Genom sin allians
med Irak samt protektorat över Kuweit,
Bah-reinöarna, Katr, arabhövdingarna på
sydkusten och Oman har England tryggat sitt
politiska inflytande vid P. — Litt.: A. T.
Wil-son, »The Persian gulf» (1928); A. Mohr, »Den
persiske bugt» (1930). S. F.
Persisk konst. Under den korta perioden
från Kyros’ erövrande av makten 550 f. Kr.
till sammanbrottet vid Alexander den stores
anlopp 331 f. Kr. utvecklades i perserriket en
blomstrande, delvis egenartad konst. Den är
en typisk hovkonst, som helt stått i den
regerande härskarättens, akemenidernas, tjänst,
förhärligat dess gärningar och smyckat dess
palats. Dessutom har denna p. präglats av
den persiska religionens andliga höghet och
därmed följande knapphet på religiösa
bildmotiv samt av betydande lån från äldre
konstkulturer, särskilt de hetitiska,
elami-tisk-mediska, joniska och
assyrisk-babyloniska. Den har uteslutande efterlämnat palats
och gravmonument. Från Kyros’ huvudstad
Pasargadae återstå ruiner, bl. a. Kyros’ egen
förmodade grav, en fristående gravkammare
på en hög sockel (se Gravvård, bild 1).
Alla andra persiska kungagravar äro däremot
klippgravar med ingången behandlad som en
palatsfasad. Konungens palats var, av de få
resterna att döma, en mitthall, vilandepå åtta
kolonner, samt sidohallar bredvid, en från
hetiterna lånad form. Från ett annat palats
återstår en relief, visande en bevingad figur
av starkt dekorativ hållning. Betydligt rikare
äro resterna från Dareios’ huvudstad
Perse-polis, där även en rad följ, persiska kungar
byggt sina palats. Sten, särskilt kalksten,
har rikligen använts. Palatsen äro uppförda
på plattformer i olika nivå, förenade av
fritrappor. Strama och fantasifulla kolonner,
delvis med tjurkapitäl och delvis avslöjande
egyptiskt och grekiskt inflytande, bära upp
taken, och underbyggnadens fasader äro rikt
smyckade med reliefer. De senare skildra
perserkungen och hans livvakt samt kungen i
kamp med ett lejon och liknande motiv,
dekorativt men på samma gång rätt
naturalistiskt behandlade. Sin största kraft når denna
reliefstil i klipporna vid Behistan (se d. o.),
där Dareios’ bragder förhärligas. Vidare
utvecklad mot det dekorativa är denna konst i
Susa. Därifrån stammar en berömd, om
Babylon erinrande lejonfris i Louvre, liksom
frisen med spjutbärare på Xerxes’ palats i
Susa utförd av format tegel med rika
glasyrfärger. Osjälvständig men ytterst dekorativ
och förfinad är den ornamentik, som här
träder oss till mötes. Från akemenidernas tid
stamma även några tornbyggen, som antingen
varit furstegravar el. tempeltorn.
Alexanders seger betydde den nationella
p:s undergång. Persien blev en del av det
hellenistiska världsriket. Vid mitten av
200-talet f. Kr. tillföll emellertid Persien de från
n. kommande partiska arsaciderna, som gjorde
Seleukia nära det gamla Babylon till centrum
för en biandkonst, uppbyggd av
hellenistiskromerska, mesopotamiska och persiska
element. Av största intresse äro de valv- och
kupolbyggen, som härvid uppstodo. Mitt emot
Seleukia, på andra stranden av Tigris,
byggdes Ktesifon, till en början arsacidernas
vinterresidens men det persiska rikets
huvudstad, sedan år 226 e. Kr. en nationell resning
bragt en rent persisk dynasti, sasaniderna.
till makten. Denna ridderliga härskarsläkt
upptog traditioner från akemeniderna och
hävdade det persiska rikets och därmed även
p:s självständighet fram till 637, då den föll
för muhammedanernas anlopp. Trots
betydande lån från den hellenistisk-romerska
konsten uppstod en p. av ståtlig och delvis
egenartad beskaffenhet, uttryckt i palats,
klippreliefer och konstslöjd, särskilt silver. Den
partiska tiden tillhör väl ännu borgpalatset
Hatra med sina mäktiga rundbågar och
tunn-valv samt på fasaden uthuggna
människo-huvuden. Rent sasanidiska äro däremot
palatset i Firuzabad med sina tre kupolsalar
samt palatset i Sarvistan, antagl. byggt av
Shapur II på 300-talet. Av mäktig verkan
är ännu den s. k. Tak i Kesrä, »Kosrus båge»
(se bild vid Ktesifon), med en mäktigt
välvd sal och med i tre våningar indelade
fasader på ömse sidor om den öppna bågen.
Den är allt vad som nu återstår av den forna
prakten i Ktesifon. Även storartade
broanläggningar ha sasaniderna efterlämnat. Deras
byggnadsornamentik får huvudsaki. sin
karaktär av den från äldre mesopotamisk konst
upptagna stiliserade akantusrankan.
Av storslagen verkan äro de mäktiga
sasanidiska klipprelieferna, som förhärliga
dynastiens härskare. I övernaturlig skala och
i fyllig och mjuk relief skildras de sittande
till häst, i spetsen för sina soldater el.
mottagande en fiendes underkastelse, ss. i en
relief med den fångne romerske kejsaren
Va-lerianus inför Shapur I. I de äldre dominerar
én viss gammalorientalisk heraldisk hållning,
medan de yngre, främst relieferna vid Tak i
Bostan, sluta sig närmare till hellenistisk
formgivning. — Man återfinner de stora
sasanidiska kungarna, i kamp, under jakt el.
tronande, på de tunga, dekorativa silverkärlen,
varav de flesta finnas i ryska museer. Även
de textila slöjderna stodo högt under
sasaniderna. Om mattorna finnas endast gamla
beskrivningar, men alster av sidenväveriet
finnas här och var bevarade. De ha tillverkats
av kinesiskt råmaterial och .framställa även de
gärna kungliga motiv, lejonjakter o. dyl.
Deras hållning är starkt dekorativ, ofta med
heraldisk anordning av motivet. — Om den
persiska konstens utveckling efter den
muhammedanska erövringen se
Muhammedansk konst.
Litt.: M. Dieulafoy, »L’art antique de la
Perse» (1884); F. Sarre och E. Herzfeld,
»Ira-nische Felsreliefs» (1910); E. Herzfeld, »Am
Tor von Asien» (1920); F. Sarre, »Die Kunst
des alten Persien» (1922). Mthe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
