Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Peru, República del Perú - Geologi - Klimat - Växtvärld - Djurvärld - Befolkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
889
Peru (Geologi—Befolkning)
890
Perus vapen.
Skölden delad, övre fältet
kluvet ; första fältet blått med ett
vänstervänt, naturfärgat
lamadjur, andra fältet silver
med ett ur grön mark
uppväxande grönt quinquinaträd,
tredje fältet rött med ett
gyllene ymnighetshorn.
landet (la sierra) och skogslandet (la
mon-tana). Stilla havet når redan på kort avstånd
från kusten djup på 4,000—6,000 m.
Kustlinjen är jämn och saknar större
inskärningar; i n. v.
bildar Punta Parina
det
sydamerikanska fastlandets
västligaste punkt.
Kustlandet når
endast i n. v.
(Se-churaöknen) större
bredd; n. delen är
flack, i s. följes
stranden av låga
höjdsträckningar,
de s. k. lomas.
Berglandet är h. o.
h. en del av
Anderna. Inom P.
urskiljer man tre
huvud-kordillerer: Väst-kordilleran (Cor-dillera Occidental),
Centralkordilleran
(Cordillera
central) och
östkordil-leran (Cordillera
oriental). I södra
P. äro endast den förstnämnda (där ofta
kallad Cordillera de la costa) och den sistnämnda
utbildade. De omsluta högtliggande
platåbäcken, som skiljas av höga tvärkedjor. Störst
äro bäckenen kring Titicacasjön (3,812 m ö. h.)
samt kring övre loppen av Ucayalis
källflo-der Urubamba, Apurimac och Mantarö. Inom
Västkordilleran, vars högsta toppar (Coropuna
m. fl.) nå över 6,000 m, äro smärre dalbäcken
utbildade kring kustflodernas övre lopp, t. ex.
vid Arequipa. Genom sina branta sluttningar
och betydliga passhöjder (mer än 4,000 m
ö. h.) är Västkordilleran ett svårt hinder för
förbindelserna mellan kusten och det inre,
östkordilleran når högst (omkr. 5,900 m) n.
om Titicaca. Från trakten av Cerro de Pasco
äro alla tre huvudkordillererna utbildade,
skilda av övre Maranons och Huallagas djupa
längddalar. Västkordilleran uppdelas genom
Santas dalgång i två kedjor, Cordillera Negra
och Cordillera Blanca; den senare når i
Ne-vado de Huascarän 6,763 m. Central- och
öst-kordillererna äro lägre och genombrytas av
Maranon, som genom passet Pongo de
Man-seriche lämnar Anderna. — Skogslandet (100
—200 m ö. h.) är en del av det stora låglandet
kring Amasonfloden och genomflytes av
dennas källflod Maranon och övre bifloder, ss.
Putumayo, Napo, Ucayali m. fl.
Geologi. Kustlandet täckes huvudsaki. av
kvartära sediment, i n. överlagrande tertiära,
delvis oljeförande lager; lomas i s. bestå av
kritsediment. Andernas väldiga
vecknings-kedjor äro ännu geol. ofullständigt kända
inom P. Västkordillerans sammansättning är
ytterst komplicerad, då sedimentbergarterna
(mest från kritperioden) genomsatts av
erup-tiv (diorit, andesit, granit) och deformerats
genom veckning och förkastning. I
östkordilleran ha gnejser, glimmerskiffrar och äldre
graniter stor utbredning. Verksamma
vulkaner (Misti, Cachani m. fl.) finnas i trakten
av Arequipa; jordskalv äro vanliga.
Klimatet visar i kust- och berglandet
"betydliga avvikelser från det typiska
ekvatorial-klimatet. Längs kusten blåser
sydöstpassa-den, som framkallar den kalla Peruströmmen
(jfr Stilla havet). Under vinterhalvåret
bildas över havsytan täta dimmor (garüas),
som i form av duggregn ge nederbörd i de s.
delarna. Kustklimatet är relativt svalt och
särskilt i n. mycket torrt; Lima har i aug.
15,9° C, i febr. 23° samt en årsnederbörd av
46 mm, därav 38 mm i form av garüas. ■—
Berglandet är till följd av sin betydliga höjd
svalare och mottar större regnmängder, mest
på östkordillerans ö. sluttningar, om vintern
ofta snö. Frost kan förekomma under alla
årets månader; snögränsen ligger 4,50(1—
5,500 m ö. h. Cusco (Cuzco) har i nov. 11,3°,
i juli 7,7° C och 980 mm årsnederbörd. Av
ekvatorialklimatet kvarstår endast växlingen
mellan regntid (»vinter») och torrtid
(»sommar»). — Skogslandet är hett, fuktigt och
mycket osunt. Under juni—nov. blåser
sydöstpas-saden, resten av året nordvästliga vindar.
Iquitos har i nov. 26,9°, i juli 25,2° C;
årsnederbörd 2,840 mm.
Växtvärld. P:s tre naturliga huvuddelar
äro även växtgeografiskt tydligt åtskilda. I
det torra kustlandet överväger
stäppvegetationen, avbruten endast av glesa skogar och
busksnår längs kustfloderna (med bl. a.
mesqui-teträdet, Prosopis juliflora). Sechuraöknen
saknar nästan h. o. h. växtlighet. Vid
konstbevattning lämpar sig kustlandet för odling
av tropiska kulturväxter. — I berglandet
ändras vegetationens karaktär alltefter
höjd-läget. V. sluttningarna upp till omkr. 2,700
m ha en tropisk torrflora, kännetecknad av
bl. a. bombaxträdet (Bombax ceiba), Schinus
molle och chirimojaträdet (Anona
Cherimo-lia) samt kakteer, t. ex. opuntior. Ovanför
vidtager subtropisk gräs- och buskstäpp, över
omkr. 3,800 m utbreder sig den stäppartade
högfjällsheden, puna, under torrtiden ödslig
och enformig, under regntiden rik på färgrikt
blommande örter. Norrut övergår punan i en
tättväxande gräsformation, jalca. —
östkordillerans ö. sluttningar äro bevuxna med
palmer, bambuarter, trädartade ormbunkar,
epi-fyter m. m. och bilda en övergångszon, Ceja
de la montana, mot skogslandet. Här tar den
tropiska regnskogen överhand; på torrare
ställen avlöses den av savanner, vid
översvämmade flodstränder av en gles buskformation.
Djurvärlden i kust- och berglandet är
relativt artfattig. Vid kusten häcka sjöfåglar i
stora mängder; deras exkrementer ha bildat
de fordom rika guanolagren. Här förekomma
även sjölejon (Eumetopias jubata). I berglandet
finnas i vilt tillstånd guanacon och vikunjan
samt som husdjur laman och alpackan,
dessutom märkas hjort- och björnarter samt
puman; i högfjällen är kondoren vanlig. I
skogslandet förekomma alla den tropiska urskogens
djur från jaguar till moskiter.
Befolkning. Sedan 1876 har ingen
fullständig folkräkning i P. ägt rum, varför
uppgifterna om nuv. folkmängd och sammansättning
äro mycket otillförlitliga. Nämnda år
uppgavs invånarantalet till 2,699,106 pers., därav
13,8 % vita, 1,9 % negrer, 57,6 % indianer,
24,8 % av blandras (mestiser, cholos och
zam-bos) och 1,9 % asiater. Antalet vita torde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
