Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Petraeus, Eskil - Petrarca, Francesco
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
927
Petrarca
928
första fullständiga finska bibelövers. (1642)
och utgav den första finska grammatiken,
»Linguae fennicae brevis institutio» (1649).
Litt.: Uppsats av C. Annerstedt i Kyrkohist.
Årsskr. 1901; biogr. på fi. av V. Perälä
(1928). H. E. P.
Petra’rca, Francesco, italiensk skald
och lärd (13 0 4 20/7—74 18/7). Hans fader
tillhörde samma politiska parti som Dante och
måste samtidigt med honom, 1302, gå i
landsflykt. En tid förde familjen ett
kringirrande liv men fann 1312 ett fast hem i Avignon,
då påvarnas residensstad. Tidigt vaknade
hos P. ett livligt intresse för den latinska
klassiska litteraturen. Då han 1325 från
Bo-logna, där han studerat juridik, återvände
till Avignon, ingick han i det andliga
ståndet och skaffade sig indräktiga prebenden.
En stor del av sitt liv tillbragte han på
resor och som gäst hos rika och förnäma
personer, bl. a. flera av de italienska
tyrannerna; han vistades i Pyrenéerna, n.
Frankrike, Tyskland och hade 1337—53 ett hem i
Vaucluse, nära Carpentras. Till Rom kom han
1337. Vistelsen där stegrade hans
entusiastiska beundran för den latinska klassiciteten
och eldade hans längtan att få se Rom och
Italien återvinna sin forntida glans och ära.
Redan då ansågs han som en av samtidens
lärdaste män och största skalder. Några år senare
fick han samtidigt från universitetet i Paris
och senaten i Rom kallelse att mottaga
lagerkröningens stora utmärkelse. Han valde Rom,
och under folkets jubel lagerkröntes han 8
april 1341 på Capitolium, den förste, som i
nyare tid erhållit denna hedersbevisning. P.
var den förste, som anlade en betydande
samling av antika manuskript, och genom sitt
brinnande intresse för den klassiska
litteraturen räddade han flera viktiga handskrifter
från att förstöras. Hans djupa och livligt
kända sorg över Italiens dåvarande
belägenhet föranledde honom dock även att söka
främja dess sak genom att med råd och
böner vända sig till inflytelserika personer. Det
ideal, som han drömde sig, var att åter
realisera det antika Rom, och han
sympatiserade med Cola di Rienzi. Men hans politiska
funderingar ledde icke till resultat. — Den
senare delen av sitt liv tillbragte P., ivrigt
upptagen av studier, huvudsaki. i n. Italien,
där han ägde flera mäktiga gynnare; sitt
sista hem hade han i Arquä nära Padova.
— Som lärd man och skald intog P. bland
sina samtida främsta platsen. Man har med
fog kallat honom »humanismens fader». Han
bröt med medeltidens skolastik och lade
grunden till den kultur, som framgått ur studiet
av den antika klassiska litteraturen. Med
Greklands stora författare gjorde han blott
en ytlig bekantskap, ty han fick aldrig
tillfälle att grundligt lära deras språk, men
hans entusiasm för grekisk litteratur fick
betydelse för utvecklingen. Så mycket ivrigare
studerade han de latinska, bland vilka han
företrädesvis valde den då försummade
Ci-cero och Vergilius men även Seneca till
mönster. Han vann därigenom en dittills okänd
förmåga att på klassiskt latin uttrycka sina
tankar, och alla hans på latinsk prosa
författade arbeten röja till både form och
innehåll ett starkt inflytande från Cicero. Bland
dessa må nämnas »De viris illustribus», »De
rebus memorandis», »Invectivæ in medicum»
samt de många breven av hans hand, omkr.
540. I dessa ingår hans självbiografi
»Epis-tola ad posteros». Efter Ciceros och Senecas
föredöme höjde han näml, brevskrivandet till
en verklig konst. I sitt latinska skaldskap
sökte han efterlikna Vergilius; han skrev
ekloger och ett stort epos, »Africa» (sv. övers.,
av H. Westin, 1889), vari han ville förhärliga
Roms nationalhjälte Scipio Africanus.
Därtill kommer även ett antal latinska
skaldebrev av skiftande innehåll. Med hela detta
författarskap bidrog han kraftigt att höja
den litterära smaken. — Under seklernas
lopp har intresset för hans latinska skrifter,
vilka utgöra flertalet, inskränkts till ett rent
litteraturhistoriskt, vilket däremot ingalunda
är fallet med det enda han efterlämnat,
skrivet på hans modersmål, näml. »Il canzoniere»,
som alltjämt har inflytande på Italiens
lyriska poesi. Denna canzoniere, som utgivits
i ett mycket stort antal uppl., utgör en
samling italienska skaldestycken; i Vatikanska
biblioteket finns ett delvis autografiskt och
av honom själv fullständigt genomsett
manuskript till detta verk. Däri ingå 317
sonetter, 29 canzoner, 9 sestiner, 7 ballater och
4 madrigaler, varjämte man även brukar
räkna dit »I trionfi», ett dussin på terza
rima författade allegoriska dikter från hans
sista åldersskede. Med utgångspunkt från den
tidigare italienska och provensalska lyriken
har han självständigt utvecklat sin diktkonst
till en stundom så till form som stämning
mönstergill fulländning och med nyvunnen
förmåga att fint analysera och poetiskt
skildra alla skiftningar i eget känsloliv; han
blev därigenom en föregångare till den
moderna lyriken. Den kärlekskult han ägnade
Laura — vad den så benämnda verkligen
hette är okänt — före och efter hennes död
har framkallat flertalet av dessa sånger;
några äro dock moraliska el. politiska, t. ex.
canzonen »Italia mia», vari han med
glödande patos skildrar sin sorg över Italiens
sönderslitenhet. I sin behandling av språk
och meter nådde han en höjdpunkt, som länge
togs till föredöme av Italiens lyriska
skalder. — P. har kallats den första moderna
människan. Icke blott genom sin opposition
mot en mängd medeltida åskådningar utan
också genom hela sitt känsloliv betecknade
P. en ny tid. P:s skönhetsdyrkan, hans
uppskattning av landskapliga stämningsvärden,
hans tvekan mellan Augustinus’ kristna
för-sakelsetro och den antika självhävdelsen,
böjelsen för ensamhet och sentimental
självanalys med platonska inslag, den
utomordentliga omsorgen om stilens skönhet göra honom
till en individualist av modern art.
Bland uppl. av »Il canzoniere» märkas de av
G. Mestica (1896), G. Carducci och F. Ferrari
(1899), G. Salvo Cozzo (1904) och M. Scherillo
(1908). »Sonetter till Laura» översattes av T.
Hagberg 1874, »Canzoner, ballater och sestiner»
1880 och »P:s sonetter till Laura efter
hennes död» i Sv. Akad:s Handl., bd 9, 1894, av
K. A. Kullberg; F. Wulff har utgivit »En
svensk Petrarcabok» (1905—07) m. fl.
arbeten med övers, från P.; V. Ekelund, »Ur F.
P:s brev» (1915). — Litt.: Bibliogr. av E. Calvi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
