Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Picart - Picasso, Pablo - Piccadilly - Piccard, Auguste - Piccini, Nicola - Piccolaflöjt, Pickolaflöjt - Piccolo - Piccolomini, släkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
969
Picart—Piccolomini
970
Picart [pikä’r], Bernard, fransk
kop-parstickare (1673—4733). P:s arbeten uppgå
till omkr. 1,300. Märklig är hans samling
»Les impostures innocentes» (1738), 78 blad,
stuckna i olika konstnärers stilar. E. L-k.
Picasso [pika’så], P a b 1 o, i Paris bosatt
konstnär med spanskt-moriskt-judiskt påbrå
(f. 1881); mest känd som målare. Efter en
»blå period» i början på 1900-talet, då det
vekt patetiska
förhärskade, och en »rosa
period», med plastiskt
betonad form, började
P. studera den
primitiva negerskulpturen,
varefter han övergick
till bildkomposition
med enkla plan och
geometriska former.
Omkr. 1908—09 hade
P. hunnit fram till
ett utvecklingsskede,
som blivit mycket
betydelsefullt i
nuti
dens konsthistoria, kubismen (se d. o.). 1917
—18 började P. måla porträtt i klassisk
Ingresstil, men han har samtidigt fortsatt det
abstrakt-kubistiska måleriet, alltmer dock i
en av formler obunden riktning. Göteborgs
museum äger en målning från den blå
perioden, »Akrobatfamilj». »Arlesiskan» (se bild
till art. Kubism) är typisk för P:s
ku-bistiska period. — Litt.: O. Schürer, »P. P.»
(1927); A. Level, »P.» (1928). E. L-k.
Piccadilly [pikedfli], gata i London (se d. o.,
sp. 162).
Piccard [pikä’r; tyskt uttal pi’kard],
Au-guste, schweizisk fysiker, geofysiker (f. 1884).
Prof, vid tekniska högskolan i Zürich 1920,
.vid tekniska högskolan i Bryssel 1922. P.
är mest känd genom
den höjdfärd i
ballong, som han 27 maj
1931 startade med
Augsburg som
utgångspunkt. Han
synes därvid ha nått en
höjd av omkr. 15,000
m och därmed slagit
det höjdrekord (10,800
m), som förut
innehades av ballongen
»Preussen». Färden,
vars huvudsyfte var
att mäta den
kos
miska strålningen (ultragammastrålningen),
företogs i hermetiskt tillsluten gondol;
syretillförseln reglerades artificiellt. A. Å.
Piccini [pitJTni], N i c o 1 a, italiensk
tonsättare (1728—1800). Framträdde 1754 som
operakompositör och vann en genomgripande
framgång 1760 i Rom med opera buffan
»Cecchina» (»Sophie», Sthlm 1788). P. var
sedan den ledande kompositören inom
buffa-genren till 1773. 1776 kallades han till Paris
för att konkurrera med Gluck, och en skarp
strid uppstod om den italienska operastilen.
P., vars styrka varit opera buffan, måste nu
skriva i opera seriastilen, som ej passade
honom. Hans »Iphigénie en Tauride» mottogs
kyligt; större framgång hade han med
»Roland» (1778; Sthlm 1781), »Atys» (1780; Sthlm
1784) och »Le faux lord» (1783; »Den
före-gifne lorden», Sthlm 1798). P. blev i Paris
ledare för italienska operan och lyckades som
sådan vinna parisarnas hjärtan, sedan väl
Gluckstriden upphört.
P. var en gedigen
tonsättare, som väl
stått som samtidens
fpämste italienske
teaterkompositör, om han
ej haft olyckan att
ställas bredvid Gluck.
Som personlighet en
saktmodig, älskvärd
man, stod han alltid
på vänskaplig fot
med sin tyske
medtävlare. 1794
återvände P. till Neapel,
där han skrev en del operor för hovet. 1798
var han åter i Paris, där han två år senare
avled. — P:s son Lodovico P. (1766—
1827) kom till Stockholm, verkade 1796—
1802 som sångmästare vid Kungl. teatern och
komponerade en del sceniska verk. — Litt.:
Se Gluck. T. N.
Piccolaflöjt [pi’kåla-], Pickolaflöjt,
även kallad flauto piccolo el. blott piccolo, liten
flöjt, oktavflöjt, se Flöjt. T. N.
Piccolo [pi’kålå], it., liten. — 1. (Mus.)
V i o 1 i n o p., liten violin (»kvartsviolin»). —
Se vidare Piccolaflöjt. — 2.
Hotellpojke; uppassargosse; »smörgåsnisse».
Piccolo’mini, italiensk adelssläkt, som från
1200-talet intog en mycket inflytelserik
ställning i Siena. Till släkten hörde bl. a. två
påvar på 1400-talet, Pius II (EneaSilvio
P.) och Pius III (ss Pius, sp. 1010—-41).
O 11 a v i o, »furst P.», hertig av A m a 1 f i,
härförare (1599—1656). Deltog i österrikisk
tjänst i bömiska kriget 1618—20, blev 1627
kejserlig överste och
chef för Wallensteins
livgarde, stred i
man-tovanska tronföljds-kriget, inträdde i
Wallensteins nya
armé hösten 1631 och
stod vid Lützen 1632
på vänstra flygeln
mot Gustav Adolf.
Trots den tillit och
välvilja Wallenstein
visade honom, bl. a.
genom att 1633
utverka åt honom ka-
vallerigeneralsfullmakt, blev P. ledaren av
den sammansvärjning, som förde till mordet
på Wallenstein i Eger 25 febr. 1634. Utom
marskalksstaven fick han till lön penningar
och gods. I slaget vid Nördlingen (1634)
stod han vid ärkehertig Ferdinands sida.
Därefter kämpade han mot holländare och
fransmän och vann 7 juli 1639 vid
Thion-ville en lysande seger över fransmännen
under Feuquières. I slutet av s. å. mottog P.
under ärkehertig Leopold Vilhelm befälet i
Böhmen mot svenskarna. Sedermera förlorade
han och ärkehertigen slagen vid Wolfenbüttel
(1641) och Breitenfeld (1642), varefter båda
trädde tillbaka. 1644—47 förde P. befälet
över spanjorerna i Nederländerna men åter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
