Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pianospelapparater, Självspelande pianon - Piarister el. Piarer - Piassaba, Piassabapalm, Piassave - Piast - Piaster - Piatigorsk - Piauhy - Piave - Piazza - Piazzetta - Piazzetta, Giovanni Battista - Piazzi, Giuseppe - Pic - Pica (zoologi) - Pica (medicin) - Picador - Picard, Charles Émile - Picard, Ernest - Picard, Jean - Picardie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
967
Piarister—Picardie
968
matiska utlösningen, som kom till
användning vid f o n o 1 a n och pianolan.
Lufttillförseln regleras genom pedaler. Nyansering
i tonstyrka kan ske genom klaffar, som
skötas med händerna. Även tempot kan regleras.
Sångbar accentuering kan slutligen fås
genom särskilda hål i rullen. Pianolaapparater
kunna inbyggas i vanliga pianon. I st. f.
pedaler kan insättas elektrisk drift. T. N.
Piari’ster el. P i ä r e r (lat. Pa’tres piärum
scholärum, de fromma skolornas fäder), katolsk
munkorden, framvuxen ur en förening, som
1597 i Rom bildades av spanjoren José C
a-lasanze (1556—1648; kanoniserad 1767) och
1621 upphöjdes till orden. P. meddela
kostnadsfri undervisning åt fattiga samt
fader-och moderlösa barn. Orden nådde stor
utbredning i Italien, där redan 1597 den första
offentliga kostnadsfria folkskolan öppnades,
samt senare i Österrike. Under den tid
jesuitorden var upphävd, skötte p. även högre
undervisning. Numera tjänstgöra de efter på
vanligt sätt vunnen behörighet i olika slags
skolor. 1927 räknade orden 4,454 led. — Litt.:
J. C. Heidenreich, »Der heilige J. von
Cala-sanz» (1907); M. Heimbucher, »Die Orden und
Kongregationen der katholischen Kirche», III
(2:a uppl. 1908). _ (HgPl.)
Piassäba, Piassäbapalm, Piassave,
bot., se Ä 11 a 1 e a och Borste 1.
Pia’st, enl. traditionen en bonde, som blev
Polens förste furste. Den förste kände
härskaren av hans ätt var Mieszko I (d. 992). På
1100-talet delade sig ätten i flera grenar, av
vilka den förnämsta 1370 utdog med Kasimir
den store, medan andra grenar fortlevde i
Masovien (till 1526) och Schlesien (till 1675).
Senare fick piast betydelsen folkvald konung
av inhemsk börd. A-d J.*
Pia’ster. 1. Spanskt silvermynt från
1500-och 1600-talet. Kvarlever under namnet p e s o
(se d. o.) i f. d. spanska kolonier i
Sydamerika. — 2. Turkisk myntenhet (1 p. = 40
para). Se Turkiet.
Piatigo’rsk, se Pjatigorsk.
Piauhy [piaui’], en av de n. ö.
Atlantsta-terna i Brasilien; 250,000 kvkm, 609,003 inv.
(1920; beräknat till 809,508 1929). Sumpigt,
osunt lågland vid en del av kusten och vid
nedre loppet av floden Parnahyba, i inre P.
högplatåer med campos (se d. o.).
Boskapsskötsel. Export av hudar, kautschuk, tobak,
bomull m. m. Huvudstad: Therezina vid
Parnahyba, dit mindre fartyg gå upp från
hamnstaden Parnahyba.
Pia’ve (lat. Flävis), flod i n. Italien,
upprinner i Karniska alperna i prov. Belluno och
faller ut i Adriatiska havet vid Porto di
Cor-tellazzo och med en annan, äldre
mynnings-arm strax n. om Venezia; 220 km lång.
Kraftiga vårfloder. — Under världskriget fick P.
stor betydelse; se Italienska
krigsskådeplatsen, kartan sp. 861—862 och sp. 864.
Piazza [pia’tsa], it., torg.
Piazzetta [piatse’ta], it., litet torg.
Piazzetta [piatse’ta], Giovanni B a
t-t i s t a, veneziansk målare (1683—1754). Trots
sin i allm. dunkla färgskala måste P. räknas
som en av rokokons huvudrepresentanter i
Italien. Han har målat bibliska scener och
genrebilder. I Nationalmuseum i Stockholm
representeras P. av två mindre tavlor. H. C-l.
Piazzi [pia’tsi], Giuseppe, italiensk
astronom (1746—1826). Blev 1780 prof, i Palermo
och chef för observatoriet där och 1817 chef
för observatorierna i Palermo och Neapel. P.
var en av alla tiders främsta observatörer.
Hans stjärnkataloger, som äro av
grundläggande betydelse för kunskapen om
stjärnornas egenrörelser, omfatta orter för drygt 7,500
stjärnor. P. upptäckte 1 jan. 1801 den första
av småplaneterna, C e r e s. K. Lmk.
Pic, fr., bergstopp, se Pik.
PIca, zool., se Skata.
PIca, lat., eg. »skata», med., i synnerhet
hos havande kvinnor förekommande lystnad
efter onaturliga födoämnen (t. ex. krita, kol).
— Jfr Malaci.
Picador [pikaöå’r], sp., beriden tjurfäktare,
som retar tjuren genom lindriga lansstvng.
Se Tjurfäktning.
Picard [pikä’r], Charles Émile, fransk
matematiker (f. 1856), prof, vid univ. i Paris
sedan 1886. P:s namn är bl. a. knutet till
den märkliga Picardska satsen om hela
funktioner, som säger, att om en sådan funktion
icke kan antaga två ändliga värden, så är
den en konstant. Inom
differentialekvationernas områden har han gjort viktiga
insatser samt delar med Noether förtjänsten
av att ha utvecklat teorien för algebraiska
ytor såsom i vissa fall en intressant
generalisering av algebraiska kurvor och därtill
hörande Abelska integraler. Även teorien för
integralekvationer har i väsentliga avseenden
förts framåt genom P:s insatser. Av icke
ringa betydelse för vetenskapens utveckling
betraktas P:s huvudarbete, »Traité d’analyse»
(1891), vari han lämnat en redan som
klassisk ansedd framställning av den moderna
analysens viktigaste kapitel. T. B.
Picard [pikä’r], E r n e s t, fransk politiker
(1821—77). Var urspr. advokat, invaldes 1857
i lagstiftande kåren och var där en av den
republikanska oppositionens ledande män. I
nationalförsvarsregeringen 1870 var P.
finansminister, gjordes febr. 1871 av Thiers till
inrikesminister men utsattes för häftiga anfall
av rojalisterna och måste avgå 31 maj s. å.
Han var 1871—maj 1873 sändebud i Bryssel,
därefter en av ledarna för vänstra centern i
nationalförsamlingen och blev 1875 senator för
livstiden. Monogr. av M. Reclus (1912). E. W.*
Picard [pikä’r], Jean, fransk astronom
(1620—82), prof, vid College de France. P.,
som var en framstående praktisk astronom,
utförde 1669—70 en gradmätning av stor
geodetisk betydelse. K. Lmk.
Picardie [pikardi’], gammal provins i n.
Frankrike, motsv. nuv. dep. Somme samt delar
av Aisne, Oise, Pas-de-Calais och Ardennes.
P:s gamla huvudort är Amiens. M.
Historia. P. bildade under romarnas tid en
del av provinsen Belgica secunda och var
bebott av olika belgiska stammar. Genom freden
i Arras 1435 avstod Karl VII de under
franska kronan hörande städerna och områdena
i Sommes dalgång till Burgund. Efter Karl
den djärves död 1477 införlivades landet
slutgiltigt med Frankrike. — P. var tidigt ett
industridistrikt. Flamländska immigranter
införde den lönande klädesindustrien, och P:s
städer tävlade snart med Flanderns. Jfr H.
Malo, »Villes de Picardie» (1920). A. S-n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
