Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pinerolo - Pineta - Pingborre - Pingel, Johan Victorinus - Ping-pong, Bordstennis - Pingré, Alexandre Guy - Pingst - Pingstcykeln - Pingstlilja - Pingströrelsen - Pingstvänner - Pinguicula - Pingviner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1005
Pineta—Pingviner
1006
lien, 38 km v. om Turin; 19,033 inv. (1921.
som kommun). Staden var fordom en viktig
fästning och tillhörde 1536—74 Frankrike.
P. har använts som statsfängelse bl. a. för
Järnmasken (jfr d. o.).
Pine’ta, it., barrskog. Berömd är pinetan
utanför Ravenna.
Pingborre, zool., se O 11 o n b o r r a r.
Pingel, Johan V i c t o r i n u s, dansk
politiker (1834—1919). Blev cand. philol. 1858
och fil. dr 1864, studerade förutom klassisk
filologi även geologi och var 1871—83 lärare
vid metropolitanskolan i Köpenhamn. 1884—
92 var P. led. av folketinget såsom anhängare
först av den radikala, senare av den
underhandlande vänstern. P. E-t.
Ping-pong, Bordstennis, en
miniatyrform av lawn-tennis, spelas inomhus med små
celluloidbollar och slagträn (i form av små
raeketar el. gummibeklädda träspadar) på ett
rektangulärt bord, tvärsöver vilket spänts ett
nät, och efter regler, liknande dem för
lawn-tennis. Namnet p. kommer av det ljud
bollarna framkalla, då de träffas av
racke-tarna el. studsa mot bordsskivan. — P. är
uppfunnet i England el. i Indien av engelsmän,
vid slutet av 1800-talet. I Sverige blev p.
populärt omkr. 1925. Ä. S-n.
Pingré [pågre’], Alexandre Guy, fransk
astronom (1711—96). Var sedan 1751 chef för
S:te Genevièveobservatoriet i Paris. Hans
»Cométographie» (2 bd, 1783—94), en
sammanfattning av alla förefintliga
observationer ang. kometerna, är ett för alla tider
bestående verk. K. Lmk.
Pingst (ty. Pfingsten, fr. pentecöte, av
grek, pentekosté, den femtionde, näml, dagen
efter påsk), en av de religiösa huvudfesterna
hos judar och kristna. Hos judarna var
p. urspr. en skördefest vid avslutningen av
sädesbärgningen, 50 dagar efter dess början
(de grekisktalande judarna gåvo namnet).
I 3 Mos. 23: 15—21 beskrivas p:s
gudstjänstceremonier. I efterjudisk tid blev p. en
minnesfest för lagens utgivande på Sinai, enär
lagen antages ha givits 50 dagar efter
uttåget ur Egypten. Den kallades även
»vecko-festen» (sju veckor efter påsk).
Inom den kristna k y r k a n är p. den
tredje årliga högtiden, en glädjefest. Namnet
p. förekommer f. ggn i en kanon från mötet
i Elvira 305. Kyrkofäderna kalla den »den
stora festen», »Andens fest». Enl. skildringen
i Apg. 2 utgöts under den första kristna p.
den Helige ande över lärjungarna. P.
gömmer även mycket av natursymbolik och har
blivit kyrkans »vårfest». Redan under
medeltiden smyckades kyrkorna vid p. med
ny-utsprucket löv. Numera firas två
pingstdagar såsom helgdagar i Sverige; ända långt
in på 1700-talet hade man fyra. O. Hpl.
Pingstcykeln, se K y r k o å r.
Pingstlilja, bot., se Narciss växter.
Pingströrelsen, en större väckelse, som från
1906 gått över den evangeliska världen. Dess
historiska uppkomst anknytes till en väckelse
i Wales 1904. En baptistpastor Joseph
Smale, som där fått mottaga sitt
»andedop», överförde väckelsen till Los Angeles i
Förenta staterna, som blev p:s vagga.
Väckelsen överfördes till Europa av en norsk
metodistpastor T. B. B a r r a 11, som blev
förmedlaren av p:s utbredning icke endast
till Sverige och Danmark utan även till
England och Tyskland. — Till Sverige kom
rörelsen i början av 1907, och 30 aug. 1910
bildades Filadelfiaförsamlingen i
Stockholm, den största och ledande
församlingen inom p. i Sverige. Till pastor kallades
Lewi Pethrus (f. 1884), en energisk,
begåvad man, som sedan alltjämt varit den
ledande kraften inom den svenska p. 1921
slöt sig författaren Sven Lidman (se
d. o.) till rörelsen. En schism uppstod 1929,
då f. d. missionären A. P. Franklin, som
1923 övergått till p., efter segslitna strider
uteslöts ur p. och följdes av ett 30-tal
församlingar. — 1 jan. 1931 funnos i Sverige
515 pingstförsamlingar med inemot 60,000
inskrivna medl. Filadelfiaförsamlingens
med-lemstal var då 4,045 pers., dess räkenskaper
omslöto en summa av 1,225,589 kr.;
utgifterna för den yttre missionen uppgingo till
263,635 kr. Av de svenska
pingstförsamlingarna underhöllos då 137 missionärer, och
antalet pingstpredikanter i Sverige s. å. var
omkr. 800. Filadelfiaförsamlingen i
Stockholm invigde 1930 en ny predikolokal, den
största i Sverige, som kostat omkr. 2 mill.
kr., insamlade på frivillighetens väg.
P. vill vara ett återupplivande av den
ur-kristna församlingens pingst. Man vill nå
fram till ett direkt, nästan kroppsligt
upplevande av Gud själv, vilket man får genom
andedopet, som vanl. är beledsagat av
tungomålstalande. Stor vikt lägges även vid
profetians och helbrägdagörelsens gåvor. P. är
en protest mot alla liturgiska och
samfundsbildande former och har härvidlag drivit
sekttypen till sin spets: varje församling bildar
ett helt för sig, fullt självständig och
fristående, en princip, som man dock icke alltid
i praktiken lyckats genomföra. — Litt.: E.
Briem, »Den moderna p.» (1924); E.
Linder-holm, »P. Dess förutsättningar och uppkomst»
(1924) och »P. i Sverige» (1925); G. E.
Söder-holm, »Den svenska pingstväckelsens historia
1907—1927» (2 bd, 1927—28). E. B-m.
Pingstvänner, anhängare av pingströrelsen
(se d. o.).
PinguFcula, bot., se I n s e k t ä t a n d e
växter.
Pingviner, Sphenpscldae (Impe’nnes), den
enda fam. av ordn. pingvinfåglar, i den äldre
systematiken sammanförda med fåglar med
liknande kroppsform till ordningen
gump-fotade fåglar (se d. o.). Kroppen är kägellik,
halsen lång, huvudet täml. litet, näbben
spetsig och sammantryckt från sidorna, vingarna
korta, platta, fenlika och beklädda med
fjäll-liknande fjädrar, tarserna mycket korta,
breda, tårna framåtriktade och förenade med
simhud. Benen sitta långt bak, och stjärten
är vanl. kort och bred. Fjädrarna äro ej
ordnade i fjäderfält och bestå huvudsaki. av
platta spolar. Skelettbenen äro märgfyllda.
Alla p. sakna flygförmåga men simma och
dyka skickligt, varvid de använda vingarna
som fenor. Födan hämtas ur havet. På land,
där de endast vistas under fortplantningstiden
men då ofta i ofantliga samhällen, röra de
sig otympligt. Äggen läggas i grävda hålor
el. i en fördjupning i marken. Ungarna äro
dunklädda. Så gott som alla p. äro mer el.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
