Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pindaros - Pindemonte, Ippolito - Pinden - Pinder, Wilhelm - Pindos - Pinealorganet - Pineau, Léon - Pinel, Philippe - Pinello, Nils Henrik - Pinen - Pinero, sir Arthur Wing - Pinerolo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1003
Pindemonte—Pinerolo
1004
tande korlyriken. Den föredrogs av en kör
till ackompanjemang av musik och
dansrö-relser (jfr Kör) och omfattade samtliga dess
arter: hymner till gudarnas ära,
processions-hymner, segersånger, lovsånger till städer och
män, klagosånger över avlidna, sånger för
jungfrukörer o. s. v. Blott hans lovsånger
(epinikier) till segrare vid festspelen i
idrott och kappkörning äro bevarade. De
indelas i fyra böcker: olympiska, pytiska,
ne-meiska och isthmiska oden. De föredrogos en
tid efter segern i segrarens hemstad. Sångens
byggnad är strofisk, ett komplex av strof
och antistrof i samma meter, avslutat av
en epod i något varierad meter. Dessa
komplex upprepas efter behov. Diktaren
komponerade även musiken och honorerades. P.
delade den doriska adelns idrottsliga och
ridderliga ideal och underhöll förbindelser
med adelsfamiljer och konungar, t. ex. på
Sicilien, som han möjl. besökte. Med Delfi
var han nära förbunden. Segrarens pris
anges i korthet; diktens huvudinnehåll
ut-göres av en myt. Därtill anknyter P. sina
reflexioner, ibland av rent personlig art. Han
vänder sig mot myter, som synas honom
omoraliska, visar sig gripen av orfiska idéer,
tröstar och förklarar händelsernas gång, prisar
segrarens familj och stad. Nästan med våld
intvingar P. sina djupa tankar i det
traditionella schemat. Sammanhanget blir därför
ibland språngartat; språket är praktfullt och
bildrikt. Dialekten visar en blandning av
eoliska och doriserande former. Allt detta
gör P. svårfattligast av alla grekiska
författare. Han var högt beundrad under hela
forntiden. De förnämsta upplagorna av hans
sånger äro utgivna av Böckh,
Dissen-Schnei-dewin, Th. Mommsen, Bergk och Christ, nyaste
kritiska textuppl. av O. Schroeder (1908 och
1914) och A. Puech (4 bd, 1922—23).
Scholier-na äro utg. av A. B. Drachmann (1903—27), de
olympiska odena i sv. metrisk övers, av J. P.
Janzon (1841). — Litt.: A. B. Drachmann,
»Möderne Pindarfortolkning» (1891) och »P.
som digter og menneske» (1910); U. v.
Wila-mowitz-Moellendorf, »P.» (1922). M. Pn N-n.
Pindemonte [-må’nte], I p p o 1 i t o,
italiensk författare (1753—1828), skrev lyriska
och naturskildrande dikter, »Poesie
campe-stri» (1785), prosauppsatserna »Prose
eam-pestri» (1795), »Sermoni» (1805), »Elogi di
letterati italiani» (2 bd, 1823—26) och en
mycket prisad övers, på blankvers av Odysséen.
PiTiden, se P i n d o s.
Pinder, Wilhelm, tysk konsthistoriker
(f. 1878), en av de mest självständiga
konstforskarna i nutiden. P. blev fil. dr 1903 i
Leipzig, verkade sedan vid olika tyska univ.
och blev 1927 prof, i München. P:s viktigaste
arbeten avhandla tysk skulptur under
medeltiden och renässansen. En idérik, originell
bok är »Problem der Generation» etc. (1927;
ny uppl. 1928). E. L-k.
Pi’ndos, bergskedja i mell. Grekland, bildar
gränsen mellan Epirus, Tessalien och
Make-donien. Den når i n. sin största höjd (Smolika
2,574 m ö. h.) och övergår sedan i Albaniens
berg. Blott på ett ställe öppnar sig ett
relativt bekvämt pass, Zygospasset (1,551 m ö. h.).
— P i n d e n är hos skalder dets. som
Apol-lons och sånggudinnornas hem.
Pineälorganet, zool., se P a r i e t a lo
r-g a n. Om pinealögat, tallkottkörteln,
se ögat.
Pineau [pinå’], L é o n, fransk
litieraturhi-storiker (f. 1861), professor i Poitiers. Har
ägnat sig åt fransk folkminnesforskning. P.
har framlagt originella teorier om
skandinavisk folklitteratur i »Les vieux chants
po-pulaires scandinaves» (2 bd, 1898—1901) samt
även översatt nordiska folkvisor, »Le
roman-cero scandinave» (1906), och energiskt verkat
för fransk-skandinaviskt student- och
lärarutbyte. _ (Kj. S-g.)
PineT, P h i 1 i p p e, fransk psykiater,
filan-trop (1755?—1826). Blev 1792 läkare vid
Bicétre och 1795 vid Salpétrière (båda i Paris),
var därefter prof, vid École de médecine i
Paris. P. genomförde en mänskligare behandling
av de sinnessjuka och tilltvang sig rättigheten
att befria de tills, m. förbrytare inspärrade
sinnessjuka i Bicétre och Salpétrière samt
överlämna dem åt läkares behandling. P.
brukar betecknas som den moderna
sinnessjukvårdens föregångsman. Hans viktigaste
arbeten äro »Nosographie philosophique ou
la méthode de 1’analyse appliquée å la
médecine» (1798; flera uppl.) och »Traité
mé-dico-philosophique sur 1’aliénation mentale»
(1801). (V. W-rt.)
Pine’llo, Nils Henrik, finländsk
litteratör (1802—71). Var godsägare och
bruksid-kare men råkade på obestånd och flyttade till
Åbo, där han var sekr. i Finska
hushållningssällskapet 1856—65. I Åbo Tidningar och
Åbo Underrättelser skrev P. under pseud.
Kapten Puff skildringar ur stadens
kulturhistoria (även i bokform, »Små berättelser
och tidsbilder», 5 bd, 1866—78). H. E. P.
Pinén, farm., se T e r p e n e r.
Pinero [pinä’øräu el. pinForäu], sir Arthur
Wing, engelsk författare (f. 1855), urspr.
skådespelare. Under en tid odlade P.
förnämligast farsen (»The magistrate», 1885).
»The squire» (1881)
var hans första
försök i allvarlig
riktning, »The second
mrs. Tanqueray» (1893;
»Tanquerays andra
hustru», uppf. 1895)
gjorde P. känd
utomlands. Senare äro »The
notorious mrs.
Ebb-smith» (1895; »Den
beryktade fru
Ebb-smith», 1897), »The
benefit of the doubt»
(1895; »I brist af
be
vis», 1896) och lustspelet »The gay lord Quex»
(1899; »Lord Quex», uppf. 1902). P:s »Plays»
utgåvos i 11 bd 1891—95. — P. har god blick
för scenisk verkan och fint sinne för
publikens smak. Han förstår vad åskådarna vilja
ha och tillgodoser deras önskningar. Hans
dramer berätta medryckande, men personerna
sakna individualitet. En tid sökte han,
påverkad av Ibsen, att skapa problemdramer (»The
profligate», 1889, etc.). Eljest står han nära
det franska salongsdramat. Litt.: H. H. Fyfe,
»A. W. P.» (1902) och »Sir Arthur P:s plays
and players» (1930). S. B. L.
Pinerolo [-rå’lå], fr. Pignerol, stad i
Ita
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
