Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Planeter - Meriurius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1057
Planeter
1058
Den fysikaliska utforskningen av p. har
försiggått efter i huvudsak tre metoder.
Den första, som inaugurerades kort efter
kikarens uppfinning, kan kallas den
morfologi sk a och består i studiet av p:s struktur,
sådan den ger sig till känna vid direkta
iakttagelser i kikare eller på fotografiska
avbildningar. På detta område har den direkta
iakttagelsemetoden visat sig överlägsen den
fotografiska. Anledningen härtill är att söka
i planetkropparnas ringa synvinkel, vilket
medför, att de finaste detaljerna på ytan till
följd av luftoron utplånas vid fotografering,
medan däremot vid direkta iakttagelser dessa
detaljer kunna uppfångas under enstaka
ögonblick med särskilt goda luftförhållanden. Ett
verksamt hinder för fotografiens användning
ligger också i den omständigheten, att
tillräckligt finkorniga plåtar, såsom varande
jämförelsevis okänsliga, icke ännu kunnat
tagas i användning. Emellertid, ha de
fotografiska metoderna gått avsevärt framåt under
de senare årtiondena, och särskilt synes
fotograferingen av p. genom lämpligt
konstruerade färgfilter lova mycket. — Den andra
huvudmetoden är den fotometriska. Här
äro direkta iakttagelser ung. likaberättigade
med fotografiska, och de komplettera därjämte
varandra, då de möjliggöra kunskap om
fär-,ger. I bägge fallen föreligga avsevärda
svårigheter av teknisk och instrumentell natur
att övervinna. — Den tredje huvudmetoden
är den spektrai analytisk a, varvid de
fotografiska metoderna äro de enda, vilka
numera komma i fråga. — En mera fristående
arbetsmetod har man i de ganska nya
undersökningar över planetljusets
polarisation, vilka lova goda resultat. — Vid de
fysikaliska undersökningarna över p. komma
också de rent astrometriska metoderna
till en viktig hjälp, särskilt i form av
mikrometriska bestämningar av p:s storlek och
fi
Tab. 2.
Namn [-Relativ-] {+Rela- tiv+} radie Radie i km Massa ® =1 Täthet Volym [-Av-platt-ning-] {+Av- platt- ning+}
®=1 Vattnets = 1
Merkurius 3. "34 2,389 0,037 0,68 3,73 0,055
Venus . . 8, "41 6,213 0,826 0 94 5,21 0,876 —
Jorden . . 8,"so 6.378 1,000 1,00 5,53 1,00 <297
Mars. . . 4, "68 3,506 0,108 0,71 3,95 0,15 V106
Jupiter . . 98, "47 72,596 318,4 0,24 1,34 1,312 ’/16
Saturnus . 83,"33 61,527 95,2 0,12 0,69 763 1O/S7
Uranus . . 34 "28 28,851 14,6 0,25 1,36 59 ’/19
Neptunus . 23,"70 20,000 16,9 0,46 2,54 36 1/po ? ?
Pluto . . 10,"o? 7,000? 0,96? ? ? ?
Tab. 3.
gur, samt kartografiska
undersökningar över de enskilda ytobjektens på en viss
planet form, inbördes lägen och ändringarna
i dessa. För bestämningarna av p:s massa är
man helt hänvisad till den teoretiska
astronomien, vilken genom fastställande av p:s
gravitationsverkningar ger möjlighet att
beräkna deras massa eller »väga dem».
Genom den morfologiska metoden har en
»geografisk» el. aerografisk kunskap erhållits
om flera p. och slutsatser nåtts om deras
fysikaliska förhållanden, längden av deras
dygn, deras atmosfärers beskaffenhet m. m.
Den fotometriska metoden har lämnat
upplysningar om storleken av de totala
ljusmängder, som p. återstråla, om ljusfördelningen på
ytan och om planetkropparnas förmåga att
reflektera solljuset el. a Ib ed o n (se d. o.).
De spektralanalytiska metoderna ha givit
viktiga hållpunkter för bedömandet av
atmosfärernas beskaffenhet samt ha möjliggjort att
indirekt bestämma rotationstiderna för Uranus
och Neptunus, i vilka fall direkta iakttagelser
icke kunnat leda till resultat. En synnerligen
viktig spektralanalytisk metod, som med stor
framgång tillämpats först av W. Coblentz på
Lowellobservatoriet och senare av S. B.
Ni-cholson och E. Pettit på Mount
Wilsonobser-vatoriet, är den uppmätning avp:s svaga
värmestrålning i ultrarött, vilken utförts medelst
termoelement (se d. o.) i vakuum.
Några av de viktigaste resultaten ang. p:s
allmänna ytbeskaffenhet ges i tab. 2 och 3.
Till tabellerna knytas följ, anmärkningar.
Merkurius är minst av p. och endast
obetydligt större än jordens måne. På grund
av närheten till solen är dess iakttagande
förenat med betydliga svårigheter. Man har ej
ännu kunnat nå full klarhet om
rotationsti-den. G. Schiaparelli kom till
uppfattningen, att planetens rotationstid skulle vara
88 dygn och således sammanfalla med
omloppstiden omkring solen
(bunden rotation). Bestämningarna av
temp:s fördelning på Merkurius’
yta tala mot den långa
rotations-tiden. De uppmätta temp., som
i planetens subtropiska
middags-trakter uppgå till omkr. 420° C,
tyda på att Merkurius praktiskt
taget saknar atmosfär, en
slutsats, vilken jämväl spektrets
fullständiga likhet med månens leder
till. Även andra förhållanden tala
för att Merkurius också i övrigt
liknar månen i hög grad.
Namn Dygnets längd Albedo Tyngden vid ekv. Ljusstyrka vid
medelopposition Temperatur [-Undilykts-hast.-] {+Undilykts- hast.+} i km/sek.
Beräkn. Observ.
Merkurius i 88d ? 0,06 0,40 0,™16 172° 420° 3,54
Venus ... ? 0,59 0,86 — 4,2 53° 55° 10,14
Jorden 23J 56™4,s i 0,45 l,oo — 4° 15° 11,3
Mars 244 37’m22,s6 0,15 0,36 — 1,8 - 49° 0° 4,9
Jupiter. 9^ 50,m5— 9 56, ™o 0,56 2,46 - 2,2 - 152° — 120° 59,5
Saturnus lOt 14™ —ioz 38™ 0,63 1,02 + 0,9 till — 0,2 - 183° - 130° 35,4
Uranus 10/7 0,63 0,71 5,7 - 210° - 185° 20,9
Neptunus I2/5 0,73 1,00 7,6 — 221° — 22,5
Pluto ? ? ? 14,0 — ? ?
XV. 34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
