Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Plankton - Marint plankton - Limnoplankton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1067
Plankton
1068
m. fl.). Till håvmaterial tages silkesduk av
bästa kvalitet (kvarnindustriens »müllergas»),
för fångst av växtplankton finare, för djur
grövre duk. För kvantitativa undersökningar
är av stor vikt att bestämma
filtrationskoeffi-cienten, som är beroende av båvöppningens
storlek, dukens area och maskstorlek samt
framdragningshastiglieten i vattnet. —
Medan till en början och helt naturligt den
kvalitativa sammansättningen av p. utgjorde
huvudintresset och sedermera ett
kvantitativt fastställande av produktionsmängden för
lång tid stod i förgrunden, är forskningen nu
alltmer inriktad på ett fördjupat inträngande
i och klarläggande av de kausala problem,
som planktonlivet i rikt mått erbjuder.
De till växtriket hörande
planktonorganismerna el. planktonterna sammanfattas
under namnet fytoplankton, de till
djurriket hörande under zooplankton. I havet
skiljer man mellan kustområdenas p. (ner
i-t i s k t), i vilket bottenformernas
utvecklingsstadier spela en framträdande roll, och det
öppna havets (o c e a n i s k t). De minsta
organismerna, som i avsevärd mängd blott
erhållas genom centrifugering eller filtrering
av vattenprov, sammanfattas under den
generella beteckningen nannoplankton.
Sötvattens- eller limnoplankton, i sin
sammansättning långt enformigare än
havs-el. h a 1 i p I a n k t o n, är ingalunda
begränsat till insjöar och floder utan
förekommer även i dammar. I ytan simmande
vegetation, Lemna, Azolla etc., kallas numera
pleuston, medan se ston innefattar allt
svävande, dött el. levande.
Marint plankton. Fytoplankton får
genom sin av solenergi betingade assimilation
en förhärskande betydelse som urnäring i
havet, då mängden av assimilationsprodukter
vida överträffar den sessila kustvegetationen;
i själva verket blir produktionen av organisk
substans så rik, att, per ytenhet räknat,
havet ej står tillbaka för den bästa kultur jord.
Talrika former leva uteslutande planktoniskt,
ss. blågröna alger (Trichodesmium) och
Cocco-lithophorideae i de varmare haven samt
flertalet flagellater. Det utan tvekan mest
betydelsefulla inslaget i de kalla haven bilda de
kiselbepansrade diatoma^éerna, ofta med
vil-sporer på bottnen (Coscinodiscus, Chaetoceras,
Thalassiosira, Trichosolenia), och de
cellulosa-bemantlade peridinéerna (Ceratium och
Peri-dinium), men även zoosporer av högre alger
påträffas, ja, t. o. m. större brunalger
(Sar-gassum, jättekelpen Macrocystis o. a.) kunna
genom pelagiskt massuppträdande förläna en
särprägel åt vida havsområden, t. ex.
Sar-gassohavet. Särskilt nattetid, då förökningen
ej hämmas av solljuset, uppträda bakterier i
avsevärda mängder.
I zoopla nkton äro de encelliga djuren
talrikt företrädda, särskilt foraminiferer
(Glo-bigerina) och högst mångskiftande
radiola-rier, vilkas döda skal och skelettnålar ingi
i större mängd i djuphavssedimenten, vidare
flagellater av skilda slag (Noctiluca o. a.) och
av infusorier tunnskaliga Tintinnus-arter.
Flera celenteratgrupper äro i utpräglad grad
tillpassade till pelagiskt levnadssätt, bland
hydrozoer förutom medusor särskilt
sifono-forerna (Physophora, Physalia, bidevindseg-
laren Velella) samt ytterligare scyfozoer
(brännmaneten Cyanea, öronmaneten Aurelia,
Pelagia noctiluca o. a.) och ktenoforer eller
kammaneter (Pleurobrachia, Beroe,
venusgör-deln Cestus). Skilda maskgrupper äga likaså
representanter av holopelagiskt levnadssätt,
ss. turbellarier (Planocera pellucida).
djuphavs-nemertiner, rotatorier, borst maskar
(Tomop-teris), medan gruppen pilmaskar eller
chae-tognather (Sagitta) uteslutande äro bundna
till planktonliv. Kräftdjuren dominera genom
massuppträdande; loppkräftor (Anomalocera,
Calanus), kladocerer (Évadne, Podon),
mussel-kräftor och schizopoder uppträda talrikast,
men även rankfotingar, märldjur, isopoder
o. a. äro företrädda. Bland mollusker leva
pelagiskt pteropoder (Clio och Limacina
utgöra jämte kräftdjur bardvalarnas föda),
he-teropoder och bläckfiskar; av de senare äro
många arter blott kända från tandvalarnas
maginneh 11. De ryggradsdjuren närstående
manteldjuren äro representerade av
appendiku-larier (Oicopleura) med högst effektiva
fångsthus för nannoplankton. I de varma haven
finnas salper och Pyrosorna och på större djup
med lysorgan utrustade smärre fiskar. Massvis
uppträdande i neritiskt p. äro larvformer av
bottendjur. Hydroider (PlanulaAarver),
akti-nier (Aracnactis), turbellarier (polykladlarver),
nemertiner (Pilidium), annelider (Trochophora,
Mitraria), kräftdjur (Nauplius-stadier av
Ba-lanus o. a. kräftdjur, Zoea av krabbor),
mollusker (mussellarver cch VeZii/er-stadier av
snäckor), tagghudingar (Pluteus av sjöborrar,
Bipinnaria av sjöstjärnor, Auricularia av
sjögurkor), enteropneuster (Tornaria), ascidier
och fiskar (oljedroppar betinga äggens
flytförmåga; ålyngel, Leptocephalus, lever länge
pelagiskt) äga karakteristiska, för
planktoniskt liv tillpassade larvformer.
Limnoplankton. I sötvatten saknas flera
av havets alggrupper, ss. kalkskelett bildande
Coccolithophorideae, och artrikedomen är vida
mindre. Konjugater (desmidiacéer) och
grönalger äro särskilt typiska för sötvatten, och
även flagellater förekomma. Under vinter och
vår förhärska i Europa diatomacéer, under
sommaren uppträda särskilt peridinéer, och
sensommaren markeras av stora mängder
blågröna alger, varvid enstaka arter,
Clathro-cystis, Anabaena flos aquae, Oscillatoria
rubescens men även flagellaten Euglena
san-guinea framkalla vattnets blomning
(se d. o.), givande det starkt grön el. röd
färg. Även i zooplankton äro relativt få
grupper företrädda, bland protozoer t. ex.
sötvattensgruppen soldjur (Acanthometron)
och infusorier, vidare rotatorier (Anuraea,
Notholca) och kräftdjur, främst kladocerer
(Daphnia, Bosmina, Bythotrephes) och
loppkräftor (Gyclops, Diaptomus), samt
insektlarver (mygglarverna Corethra). Även i sötvatten
överväger i volym nannoplankton över det
större nätplankton.
Planktonorganismerna visa i eminent grad
tillpassning till sitt fritt svävande
levnadssätt. En låg spec. v. ernås genom stark
vattenhalt i cellplasman, bildning av
gelésubstans och slemhöljen, minskning i skal- och
skelettmassa, lagring av fettämnen,
utsöndring av gasblåsor som flottörer, ss. hos
encelliga alger eller hos sifonoforer i form av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
