Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Planeter - Månarna el. satelliterna - Planetesimalteorien - Planetoider, Asteroider - Planetsystemet - Planfilm - Plangeometri - Planiglob el. Planisfär - Planimeter - Planimetri - Planipennia - Planisfär - Plank - Plankgång - Plankonkav, Plankonvex - Plankton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1065
Planetesinialteorien—Plankton
1066
ken är den oss ojämförligt närmaste av
planetsystemets kroppar. Astronomien måste
inskränka sig till att utröna huruvida
gynnsamma villkor för organiskt liv äro
tillfinnandes på andra världskroppar än jorden. På
grund av materiens enhetlighet i
världsrymden och enär en självalstring torde förutsätta
jämförelsevis lika utgångslägen för de
alstrade kropparna, finnas inga skäl att antaga,
att organiskt liv på andra världar skulle
förekomma under väsentligt andra former,
än dem vi känna från vår planet. De
väsentligaste villkoren för organiskt livs
uppträdande kunna därför anses vara:
1) Världskroppen bör äga en fast skorpa,
liknande jordens. 2) Den måste vara omgiven
av en atmosfär. 3) Vatten i flytande form
måste finnas på ytan. 4) Temp. vid denna
får icke vara konstant men ej heller variera
inom alltför vida gränser. 5) Världskroppen
måste erhålla belysning från en ljuskälla av
lämplig intensitet. 6) Stabila förhållanden
måste råda, så att livet ej hotar att utsläckas
genom naturkatastrofer.
Granskar man förhållandena inom
planetsystemet, finner man, att Merkurius måste
utmönstras på grund av sin närhet till solen
och avsaknaden av atmosfär. För Venus’
vidkommande äro möjligheterna gynnsammare,
särskilt om bunden rotation är för handen, då
planetens skymnings- och gryningsländer
komma att bilda en smal tempererad zon. I
fråga om Mars synes det vara ådagalagt, att
en tunn atmosfär finnes, i vilken vattenånga
och syre ingå. Då medeltemp. i planetens
middagstrakter når några grader över
nollpunkten, kunna dessa icke anses alldeles
otjänliga att härbärgera liv.
Jätteplaneternas konstitution avviker så väsentligt från
jordgruppens, att man icke gärna kan tänka
sig de förra erbjuda några möjligheter för
organiska väsen. De yttersta p. äga en
alltför arktisk karaktär, för att högre organiska
varelser skola kunna trivas på deras yta.
Jordens måne är på grund av sin brist på
atmosfär och vatten obeboelig, och detsamma
torde förhållandet vara med de andra månarna.
Även om således endast svaga möjligheter
finnas för att liv förekommer på Venus och
Mars, få vi dock komma ihåg den
begränsning, som ligger i här gjorda uttalanden,
på grund av att p. måste tänkas uppträda i
olika utvecklingsstadier och att somliga
således kunna ha varit beboeliga, medan åter
andra bida sin tid i detta hänseende.
Litt.: ö. Bergstrand, »Astronomi» (1925);
N. V. E. Nordenmark, »Stjärnorna» (1926);
K. Lundmark, »Världsrymdens liv» (s. å.) och
»Stjärnrymden» (1927); K. Graff, »Die
phy-sische Beschaffenheit des Planetensystems»
(»Handbuch der Astrophysik», IV, 1929).
K. Lmk.
Planetesimälteorien, se Planeter, sp. 1056.
Planetolder, Asteroider, småplaneter,
se Asteroider och Planeter.
Planetsystemet, namn på solen, de kring
denna kretsande planeterna och deras månar.
Planfilm, se Fil m.
Plangeometri, mat., se Geometri.
Planiglöb el. Planisfär, plankarta över
jordklotet el. dess ena hemisfär. Planisfär är
även en dylik karta över himmelsgloben.
Planimèter (av lat. plänum, jämn yta, ochi
grek. me’tron, mått), instrument för
uppmätning av ytinnehållet av en sluten figur. Någon
gång menar man med p. varje hjälpmedel, ss.
t. ex. rutnät, med vars hjälp ytor kunna
uppmätas, men p:s egentliga betydelse är en
apparat, så inrättad, att om dess ena stift
rör sig utefter gränslinjen till en sluten figur,
denna rörelse överföres till ett annat stift,
vilket beskriver en cirkelbåge, proportionell
mot den undersökta figurens yta. P.
uppfanns först av Gonella 1825. K. Lmk.
Planimetrl, läran om beräkning av plana
figurers ytor m. m.
Planipe’nnia, zool., se Nätvingar.
Planisfär, se Planiglöb.
Plank, sågat grövre virke, d. v. s. minst 2
eng. tums tjocklek och 9 tums bredd.
Plankgång, se Bordläggning 1.
Plankonkav, Plankonvex, fys., se L i n s.
Pla’nkton (grek. plankto’s, kringirrande),
zool., bot., de i havet och färskvattnen fritt
svävande organismer, som i avsaknad av
större egenrörelser föras omkring av
vattenströmmarna (i motsats till bottenfaunan,
b e n t o s, och fritt simmande djur, n e
k-ton). Planktonforskningen daterar sig från
Johannes Müller, som vid Helgoland i mitten
av 1840-talet började systematiskt studera de
i havet kringdrivande (pelagiska)
djurformerna. Namnet p. infördes av Kielzoologen V.
Hensen, ledare för den stora
planktonexpeditionen med »National» (1889) till
Nordatlanten. Genom väl uttänkta kvantitativa
metoder sökte han komma till en uppfattning om
storleken av havets produktionsförmåga. Ett
ytterligare framsteg i metodiskt hänseende
var Lohmanns (1908) användning i större
omfattning av centrifugering (Cori 1895) eller
finfiltrering av vattenprov, erhållna genom
direkt uppumpning eller, från större djup, med
vattenhämtare, varigenom
även de minsta
organismerna, som till större
delen gå förlorade vid
håv-fångst, kunde tal- och
volymmässigt bestämmas.
Det visade sig därvid, att
dessa mindre organismer,
huvudsaki. fytoprotister, i
antal vida överstiga och
även i volym överväga
vad även den mest
fin-maskiga håv förmår fånga
i motsv. vattenmassa. För
planktonstudier är dock
håven alltjämt ett
oumbärligt redskap, och
talrika modelltyper äro i
bruk. För horisontal- och
vertikalhåvning nyttjas
vanl. den koniska håven
med metallbägare
undertill (bild 1), men i
filtra-tions- och därmed
fångstförmåga överträffas den
av den nyare, långsträckta
Zeppelintypen. För
plank
tonprov från bestämda djup användas
sinnrikt konstruerade slutbara håvar, och för
fångst från fartyg under full fart finnas
skilda typer att tillgå (av Apstein, Knudsen
Bild 1. Hensens
planktonhåv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
