Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Plankton - Limnoplankton - Planktongyttja - Planmätning - Planorbis, Skiv-, Tallriks- el. Posthornssnäckor - Planquette, Jean Robert Julien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1069
Planktongyttja—Planquette
1070
särskilda gasfyllda flytklockor. I st. f.
landväxternas tunga stärkelsekorn bildas hos
diatomacéerna som slutprodukt av
assimilationen oljedroppar. Formmotståndet
(Ost-wald) spelar en viktig roll genom att
motverka fallhastigheten. Denna är direkt
beroende av vattnets viskositet, som är vida större
vid lägre än vid högre temp. Ytförstoring
och volymminskning bli därmed särskilt
karakteristiska drag för
varmvattensorganis-merna, som därigenom nå bättre flytförmåga:
Ceratium-arter få t. ex. förlängda horn, och
i sötvatten visar Daphnia
»temporalvaria-tion», kroppsförändring efter årstiderna. Vid
ringa spec. v. ha planktonter klotform
(Nocti-luca), men oftast sker en utbredning till skiva
(Planktoniella), klock- (medusor) och
fall-skärmsform eller till nål-, stav-, band- och
spiralform, varvid bildning av
sammanhängande individkedjor (kolonialstring hos
dia-tomacéer, salper etc.) underlättar svävandet.
Utskott av skilda slag, plasmatrådar
(Globi-gerina), radiärstrålar (radiolarier),
balansnålar (Notholca), tentakler (medusor),
armstavar (Pluteus-iarver), fenor (Sagitta), öka
likaledes bärytan liksom borstbesättning icke
blott hos kräftdjur och polychaetlarver
(Mit-raria) utan även hos diatomacéer
(Chaetoce-ras). Genom rörelseorgan äro planktondjuren
ytterligare rustade att undgå sjunkning.
I stor utsträckning äro planktonterna
glasklart genomskinliga, kanske en tillpassning
att undgå skadlig absorption av ljusstrålar.
Havets luminescens, marelden (se d. o.),
fiam-kallas av planktonorganismerna, varvid de
fria fotobakterierna ge ett mera diffust ljus,
Noctiluca och Pyrocystis lysa som eldkulor,
även medusor och kammaneter, loppkräftor
och salper fosforescera starkt, medan
tropikhavens praktfulla eldvalsar, Pyrosoma, skifta
i alla regnbågens färger. — På olika sätt
uppfångas näringen av planktondjuren: genom
utsträckbara fångstredskap i form av
plasmatrådar och armar (protozoer och medusor)
gripas förbidrivande organismer, eller ock
in-virvlas sådana genom alstring av vattenström
(larver, rotatorier), eller också infångas bytet
efter regelrätt jakt av stötvis framstörtande
rovdjur (pilmaskar och kräftdjur).
Planktonrikedomen växlar starkt i havet.
Relativt fattigt är det blå havsvattnet i
tropikerna (»blått är havets ökenfärg»), lä ngt
rikare djurliv, om än mera artfattigt, hysa
de kallare haven. Kustvattnets grönaktiga
färg beror på massförekomst av organismer
men även på fint fördelade oorganiska
partiklar. Vid starkare förökning kunna
planktonter ge större vattensträckor
karakteristisk egenfärg; så ha de stoftfina
trådknip-Eena av Trichodesmium erythraeum givit
upp-ov till Röda havets namn. I de nordliga
haven växlar planktonförekomsten med
årstiderna. Våren med sitt starkare ljusflöde
medför ett större maximum, med hastig
upp-blomstring av diatomacéplankton, hösten ett
andra, något mindre. Tillförsel av kiselsalter
o. a. produkter genom avrinning av
neder-bördsvatten från land har därvid tillmätts
betydelse. Medan en 1 Atlantvatten från ytan
vanl. håller 3,000—10,000 fytoprotister, kan
t. ex. vid starkare anhopning höstetid vid
Skandinaviens kuster samma vattenkvantitet
hysa enbart av Ceratium tripos 30,000
individer och växtceller i hundratusenden.
Planktonlivet är yppigast i de övre
vattenskikten, där ännu ljusabsorptionen ej hunnit
bli för stark, således intill 60—80 m. Men
även större havsdjup hysa ett om än
sparsamt planktonliv. Vertikala förflyttningar
ske med vattenströmmar, men även aktiva
vandringar intill 100 m och mer företagas av
talrika planktondjur (loppkräftor, pilmaskar),
varvid regelbundna förskjutningar under
dygnet äga rum, flykt för ljuset nedät under
tidiga morgontimmar och en återförflyttning
till den näringsrikare ytan mot kvällen. I
fördelningen av p. spela utom ljus de
hydrografiska förhållandena — salthalt, temp.,
syrehalt, vågrörelse etc. — en stor roll, och
sammansättningen av p. är karakteristisk för
olika havsströmmar och avslöjar
vattenmassornas härkomst (Golfströmsplankton, bundet
till salthalt av mer än 35 °/oo< arktiskt
kall-vattensplankton etc.). Vattenförflyttningen i
Nordsjön har man t. ex. på ett påtagligt sätt
kunnat följa genom att fastställa tidpunkten
för uppträdandet av diatomacéimmigranten
Biddulphia sinensis. Brännmaneterna, Cyanea,
försvinna tidtals från ytan, medan de
samtidigt i mängd fylla fisktrålarna, som gå
fram på större djup. Planktonterna äro
överhuvud synnerligen känsliga för förändringar
i vattnets beskaffenhet. Där havsströmmar
av olika temp. och salthalt mötas, nedregna
mot bottnen avdöda planktonter,
framkallande en yppig bottenfauna, och med dylika
omständigheter sammanhänger fiskrikedomen på
New Foundlandsbanken och vid Japans kuster.
Foraminiferer och Coccolithophorideae äro
främst bundna till tropikernas saltare vatten,
dialomacCer äro talrikast i de kallare haven.
Baltiska kustvattnet utefter Skandinavien
(salthalt lägre än 28 °/oo) har som
karakteristiska former Ceratium tripos och
Rhizosole-nia alata. I Skagerak visar sig på våren
chaetoplankton (Chaetoceras). som på
sommaren följes av dels sydligt
bankvatlens-plankton, dels triposplankton
(Ceratium tripos). Sedan komma mot sommarens
slut rikliga flöden av sydligt bankvatten,
mer eller mindre blandat med
styliplank-t o n (Rhizosolenia), på hösten uppträder t r
i-c h oplan k ton (Thalassiothrix’) och
slutligen sir aplankton (Thalassiosira).
Litt.: C. Aurivillius, »Die Planktonfauna
des Skageraks» (Vet.-akad:s Handl., bd 30,
1898); K. Brandt och C. Apstein, »Nordisches
Plankton» (1901 ff.); A. Steuer,
»PAnkton-kunde» (1910); E. Naumann, »Sötvattnets
plankton» (1924); F. Lenz, »Einführung in die
Biologie der Siisswasserseen» (1928). S. B-k.
Planktongyttja, se Gyttja.
Planmätning, se Fältmätning.
Plano’rbis, S k i v-, Tallriks- el. P o s
t-hornssnäckor, släkte bland
lungsnäc-korna (se d. o.). Hithörande arter ha skalet
upprullat i ett plan, trevarna äro trådlika,
foten kort och rundad. Alla leva i sötvatten.
I Sverige finnas 13 arter, nu fördelade på
flera släkten; hos den största, P. corneus,
mäter skalet omkr. 3 cm i diameter. T. P.
Planquette [pläkä’t], Jean Robert
Juli e n, fransk tonsättare (1848—1903).
Ägnade sig åt operetten och vann sin största
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
