Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Platina - Platinaföreningar - Platinalegeringar - Platinametaller - Platinasvamp - Platinera - Platinit - Platinotypi (Platinatryck) - Platitude - Platon - Idéläran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1079 Platinaföreningar—Platon 1080
P:s framställning i ren form är
komplicerad. Den är en gråvit, ganska mjuk metall
med hög spec. v. (21,4) och hög smpt (1,771°
C). Dess kem. tecken är Pt, atomnummer
78, atomvikt 195,23. P. är en ädel metall,
oföränderlig i luft vid alla temp., den
reagerar i stort sett endast med fri klor,
kungsvatten (se d. o.), med svavel,
fosfor, kol och alkalier vid upphettning,
le-geras lätt med de flesta andra metaller. —
P. nyttjas sedan gammalt på grund av
svårsmälthet och resistens mot kemikalier till
kemiska och fysikaliska redskap vid
instrument, deglar, skålar, elektroder m. m.
Tekniskt begagnas den till elektroder vid
klor-alkalielektrolys, i elektriska kontakter med
gnistbildning (induktorier, ringklockor) och i
tändstift för motorer. Tandtekniken
begagnar p. vid framställning av stifttänder,
emedan p. har samma utvidgningskoefficient
som tandsubstansen. Mer än halva
platinaproduktionen åtgår till infattning av
ädelstenar, tillv. av kedjor, ringar, ur o. a.
bijouterivaror. P. påskyndar katalytiskt framför allt
gasreaktioner, särskilt i finfördelad form;
därför brukas p. vid framställning av
svavelsyra, vid förbränning av ammoniak till
salpetersyra och i gaständare. Jfr C. Sahlin
i »Hammare och fackla», 2 (1930). G. S-ck.
Platinaföreningar. Platinas atomvärden äro
2 och 4; den bildar elementära, positiva ioner,
därjämte ett mycket stort antal komplexa,
positiva och negativa, med ammoniak, klor,
cyan m. fl. atomer och atomgrupper
sammansatta ioner. Praktisk betydelse har
kloropla-tinasyra, H2PtCle( + 6H2O), gula kristaller, som
erhållas vid metallens lösning i kungsvatten.
Salterna kallas kloroplatinat, t. ex.
ammo-niumkloroplatinat, (NH4)2PtCl0, svårlösligt
och därför betydelsefullt vid skiljandet av
platina från åtföljande metaller, likaså vid
framställning för katalytiskt ändamål av
finfördelad platina, platinasvamp, vari
det övergår vid glödgning. De lösliga
kloro-platinaterna nyttjas även i den kem.
analysen för påvisande av kalium, då
kaliumpla-tinaklorid el. kaliumkloroplatinat, K2PtCl8,
är olöslig. Syran och dess salter ha
fotografisk användning (se Platinotypi). G. S-ck.
Platinalegeringar. P. med iridium (10—20
%) äro hårdare än platina och ingå i
riks-likare för längd och vikt samt i
reservoar-pennspetsar; legeringen med rodium (10 %)
begagnas till termoelement för temp. upp till
1,600° C. Jfr Iridium. G. S-ck.
Platinametaller, två grupper av ädla
metaller med likartade egenskaper, näml,
rute-nium, rodium, palladium (de lätta p., spec. v.
12, atomvikt 102—106) och osmium, iridium,
platina (de tunga p., spec. v. 21—22,
atomvikt nära 200).
Platinasvamp, kem., se
Platinaföreningar.
Platinèra, överdraga med platina.
Platinlt, se I n v a r.
Platinotypi (Platinatryck), ett av
William Willis 1873 uppfunnet fotografiskt
kopieringsförfarande, som grundar sig på
fer-rioxalatets egenskap att vid belysning
reduceras till ferrooxalat och det sistnämnda
ämnets förmåga att reducera ett närvarande
platinasalt (vanl. kaliumplatinaklorur) till
me
tallisk platina i form av en svart fällning
(jfr Fotografi, sp. 877). De medelst p.
erhållna bilderna utmärka sig genom
obegränsad hållbarhet. J. H-g.
Platitude [-ty’d], fr., platthet, smaklöshet.
Pla’ton (lat. Pia’t o), grekisk filosof (f. trol.
427, d. 347 f. Kr. i Aten), av förnäm släkt,
hette urspr. Aristokles. Avgörande för hans
utveckling blev hans bekantskap med Sokrates,
av vilken han mottog undervisning till sitt
25 :e år. Efter dennes avrättning uppsökte
P. först Euklides i Megara och besökte
senare Egypten och Kyrene. Återkommen till
Aten, verkade han några år som
skriftställare och lärare. Därefter begav han sig till
s. Italien, där han lärde känna pytagoréerna,
och till Sicilien, vars härskare Dionysios d. ä.
mottog honom vid sitt hov. Efter en brytning
med Dionysios föll han i onåd, varpå denne
utlämnade honom till spartanerna, vilka
ut-bjödo honom på slavmarknaden. Friköpt av
kyrenaikern Annikeris, återvände han till
Aten och återupptog sin lärarverksamhet.
Hans läroanstalt kallades efter ett åt
sago-hjälten Akademos helgat gymnasion
Akademien (se Akademi, sp. 324). Ännu två
gånger drev honom hans strävan att
förverkliga sina politiska ideal (se nedan) till
Sicilien, men hans försök misslyckades och
utsatte honom för personlig fara.
P:s skrifter bestå, utom några brev och en
skrift om definitioner, av filosofiska dialoger,
i vilka med få undantag Sokrates är
huvudpersonen. Deras tidsföljd — i vissa fall även
äktheten — är omstridd. Dialogerna »Laches»,
»Charmides», »Eutyphron», »Hippias minor»,
»Apologia» (Sokrates’ försvarstal), »Kriton»,
»lon» och »Hippias maior» ge intryck av att
motsvara verkliga sokratiska samtal och
räknas som ungdomsskrifter. »Protagoras»,
»Gor-gias», »Euthydemos» och »Kratylos» antyda
genom sitt omfång och den konstnärliga
framställningen en mera självständig ståndpunkt. I
»Menon», »Menexenos», »Lysis», »Symposion»
och »Phaidon» börjar idéläran framträda. I
»Politeia» (Staten; P:s största dialog),
»Phai-dros», »Theaitetos» och »Parmenides»
fortsätter dess utveckling. »Sofisten»,
»Statsmannen», »Philebos», »Timaios», »Kritias» oeh
»Lagarna» antagas härstamma från P:s
ålderdom. — P:s dialoger äro även estetiskt högst
betydande; de invecklade filosofiska
undersökningarna framställas i dramatiskt livfull form
och med verklig karakteristik av de
uppträdande personligheterna; egendomlig är även
P:s benägenhet för mytologiska och
allegoriska framställningar. Särskilt »Symposion»,
»Phaidon» och »Phaidros» äro fulländade
konstverk.
Idéläran. P. måste räknas som en av alla
tiders största tänkare. Hans filosofi, det
första utpräglat idealistiska system, som
framställts, har utövat ett omätligt inflytande,
ej blott på filosofiens utveckling utan även
på dikt och religion. P. upptar
problemställningar från alla sina föregångare. Viktigast
är kanske inflytandet från den eleatiska
skolan (se d. o.). Han instämmer med denna i
att det egentligt varande utesluter all
förändring; en viss mångfald måste det dock
enl. P. äga. Den föränderliga sinnevärlden är
visserligen ej absolut overklig men ej heller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
