Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pleve (von Plehve), Vjatjeslav Konstantinovitj - Plevna - Plexus - Pleyel, Ignaz Joseph - Plezzo - Pli - Plikt - Plikt (förrådsrum) - Pliktankare - Plikthuggare - Pliktkollision - Pliktåra - Plimsoll-lagen - Plinius, 1. Gaius Plinius Secundus maior (Plinius den äldre) - Plinius, 2. Gaius Plinius Caecilius Secundus minor (Plinius den yngre) - Plint
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1091
Plevna—Plint
1092
Rysslands mäktigaste män. Han var en ivrig
förkämpe för enväldet och statsenheten, sökte
kuva alla frihetsrörelser, inskränkte den
spirande kommunala självstyrelsen och förvisade
flitigt misshagliga personer. För att leda
uppmärksamheten från det inre missnöjet och dess
orsaker, ej minst P:s egen reaktionära
politik, såg han gärna judepogromer och arbetade
ivrigt för kriget mot Japan 1904. Han
mördades 28 juli 1904 av en bomb, kastad av
en socialrevolutionär student. A. A-t.
Ple’vna, bulg. Pleven, stad i n. Bulgarien;
28,775 inv. (1926). — P. har blivit ryktbart
genom de strider, som utkämpades kring
staden under rysk-turkiska kriget 1877—78. Då
Osman Nuri pascha juli 1877 framryckte i ö.
riktning, stötte han 19 juli vid P. på ryskt
kavalleri och blev följ, dag anfallen av
ryssarna. Dessa blevo tillbakakastade, vid ett
förnyat anfall 30 juli likaså. Nu samlade
sig kriget huvudsaki. kring P. Styrkorna
ökades på båda sidor. 11 sept. gingo
ryssarna, omkr. 100,000 man med 440 kanoner,
till anfall mot turkarna, omkr. 40,000 man
med 60 kanoner, men anfallet avslogs.
Ryssarna inskränkte sig därefter till en partiell
inneslutning av turkarna. Från 6 okt. fick
general Totleben befälet över ryska armén
framför P. Sedan P. efter striden vid
Gorni-Dubnik 24 okt. fullständigt inneslutits och
turkarnas förråd tagit slut, gjorde Osman 10
dec. ett utfall västerut men blev besegrad och
måste dagtinga. Jfr Rysk-turkiska
kriget. — Litt.: Thilo von Trotha, »Der Kampf
um Plevna» (1878; sv. övers, s. å.); D. Bruun.
»Plevna—Schipka» (1915). M. B-dt.
Ple’xus, lat., eg. fläta, se Nerver 1.
Pleyel [plåFol; fr. uttal pläjä’l], Ignaz
J o s e p h, österrikisk tonsättare (1757—1831),
elev av Haydn. Var 1783—89 anställd vid
Strassburgs domkyrka, blev högt skattad som
symfonikompositör, gav 1792 ff. flera
symfonier i London och bosatte sig 1795 i Paris,
där han grundade en berömd pianohandel och
1807 en pianofabrik. T. N.
Plezzo [ple’tså], ty. Flitsch, ort i n. ö.
Italien, vid Isonzo, belägen i förutvarande
österrik. området Görz, nu it. prov. Gorizia; 1,834
inv. (1921). Under världskriget utkämpades
vid P. flera hårda strider. Jfr F r i u 11.
Pli, hållning; korrekt uppträdande.
Plikt. 1. (Filos.) Den handling, som fordras
av sedelagen och obetingat bör realiseras.
Motsatsen mot plikthandling säges vara en
handling enbart av böjelse. P. är särskilt i
Kants etik ett av grundbegreppen. —
Pliktkollision el. pliktkonflikt, det
förhållandet, att flera varandra uteslutande
handlingar samtidigt skulle vara plikt. G. O-a.
2. (Jur.) P. var urspr. liktydigt med straff.
Denna betydelse har bibehållits i
sammansättningarna kyr k oplikt (se d. o.) och
kroppsplikt (kroppsstraff). Numera är
p. liktydigt med böter (se d. o.). J. H-r.*
Plikt (mlty. plicht), ett i öppna fartyg för
el. akter ut inrättat förrådsrum. Ax. L.
Pliktankare, se Ankare, sp. 1021.
Plikthuggare, den främste el. de båda
främsta roddarna i en båt; ha till uppgift att vid
tillägg klara fånglinan samt med båtshake
bära av, så att törn undvikes, samt att sätta
av. Jfr Aktersta män och B o g - å r a.
Pliktkollision, se P 1 i k t 1.
Pliktåra, detsamma som bog-åra (se d. o.).
Pli’msoll-lagen, populär benämning på vissa
engelska parlamentsakter, tillkomna 1873—
94 på initiativ av parlamentsledamoten S
a-muel P 1 i m s o 11 (1825—98; led. av
underhuset 1868—80). P. avsåg obligatorisk
undersökning och kontroll av fartyg såsom garanti
för deras sjövärdighet samt fastställande av
lastlinjen som skydd mot överlastning. Ax. L.
Pllnius. 1. Gaius P. Secundus maior
(Plinius den äldre), romersk lärd, f.
23 e. Kr. av riddarfamilj i Comum i Gallia
cisalpina, d. 79 e. Kr. P. beklädde
befattningar, som tillhörde »den ridderliga
karriären», sysslade med studier och författarskap
samt gällde som sin tids lärdaste man.
Ryktbarast av hans verk blev den ännu bevarade
»Historia naturalis» (i 37 böcker), en
naturvetenskaplig encyklopedi. De sista böckerna,
ägnade åt mineralogien, innehålla även en
redogörelse för målar- och bildhuggarkonstens
förnämsta verk och utövare. Arbetet är
härlett ur en mängd källor utan nöjaktig
anordning el. tillräcklig kritik men äger stort
värde genom sin rikedom på upplysningar.
Stilen är ojämn. Som exempel på många
märkliga uppfattningar i detta verk må
nämnas tron på antipodernas existens och
slutsatsen, att ljuset går snabbare än ljudet. P.
omkom i Pompeji vid stadens förstöring
genom det stora Vesuviusutbrottet 79 e. Kr.
Plinius’ naturalhistoria är senast utg. av D.
Detlefsen (1866—82, 1905) och C. Mayhoff (5
bd, 1892—1907). — Litt.: F. Dannemann, »P.
und seine Naturgeschichte» (1921).
2. Gaius P. Caecilius Secundus
minor (Plinius den yngre), den förres
systerson och adoptivson, f. i Comum 62 e.
Kr., började under Domitianus sin bana som
sakförare och var under Nerva och Trajanus
mycket anlitad i statens tjänst, bl. a. som
konsul 100 och ståthållare (kejserlig legat) i
Bitynien 111 el. 112. P. dog före 114. Hans
levnadshistoria är med stor noggrannhet känd
genom hans litterära verk och genom
inskrifter. De förra bestå i hans »Panegyricus», en
omständlig bearbetning av ett tacksägelsetal
till Trajanus, samt av en samling brev
(»Epis-tulae») med rikt växlande stoff och avsedda
för offentliggörande. I hans skriftväxling
med Trajanus under ståthållartiden äro
särskilt de brev av intresse, som växlats om de
kristna och deras ställning. Hans skrifter ha
utgivits av bl. a. E. T. Merrill (1922). Ett urval
av Plinius d. y:s brev utgavs av J. Bergman
1915 samt ett urval i sv. övers. 1904. Litt.:
G. Carlsson, »Zur Textkritik der
Plinius-briefe» (1922); A. Guillemin, »Pline et la vie
littéraire de son temps» (1929). E. St.
Plint (grek. pli’nthos, eg. tegelsten). 1. En
fyrsidig skiva av sten, trä etc., som bildar
underlaget för en kolonnbas (se Kolon n,
sp. 992). Även
fotplatta för staty, vas
el. dyl. Jfr
Postamen t och Sockel.
2. [-Gymnastikredskap-] {+Gymnastikred-
skap+} för hopp,
överslag etc., bestående
av vanligen en med
läderstoppning för- Plint. 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
