Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Poelaert, Joseph - Poelenburgh, Cornelis van - Poelzig, Hans - Poem - Poenitentiearie el. Poenitentiarius - Poephagus - Poeppig, Eduard Friedrich - Poesi - Poet - Poëta laureatus - Poetik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1117
det imponerande justitiepalatset i Bryssel (se
d. o., sp. 107 jämte bild). Han har lämnat
ritning till kongresskolonnen i Bryssel 1859, de
båda palatsen vid Place du congrès, kyrkan
S:te Catherine m. m. G-g N.
Poelenburgh [pö’lenber^], C o r nelis van,
holländsk landskaps- och figurmålare (1586—
1667). P., som i hemlandet varit elev till A.
Bloemaert, reste i unga år till Italien och kom
i förbindelse med tysken A. Elsheimer, som
starkt påverkade honom. Han återvände
omkr. 1627 till födelsestaden, Utrecht. En
kort tid omkr. 1650 var P. verksam i London.
I sina romersk-arkadiska landskap, vanl. i
litet format, insatte han ofta bibliska el.
mytologiska figurer. Hans fina, soligt ljusa
måleri fick många efterapare. E. L-k.
Poelzig [pöTtsi^], Hans, tysk arkitekt (f.
1869). Var 1903—16 dir. för akad. för konst
och konsthantverk i Breslau, sedan prof, i
Dresden (till 1920) och i Berlin (vid tekniska
högskolan och vid konstakad.). P. har
uppfört kyrkor, rådhus, fabriks- och
utställnings-byggnader, biografer och teatrar (ombyggde
1919 en cirkusbyggnad i Berlin till Grosses
Schauspielhaus). Hans äldre verk, som lida
av en viss tyngd i arkitekturen, ansluta sig
till äldre stilar, främst barocken, medan hans
senaste arbeten visa påverkan av det
konstruktiva järn- och betongbyggandet. E. L-k.
Poèm, dikt, skaldestycke.
Poenitentiärie [pen-] el. P oe n i te n t
iä-r i u s, tjänsteman i el. lydande under den
påvliga kurians poenitentiaria (se K u r i a),
vars chef är storpoenitentiarien. Bland s. k.
poenitentiarii minores fanns under medeltiden
tidtals även en p. för Norden. I Sverige 1571—
1604 (i Västerås även senare) den medlem av
ett domkapitel, som hade hand om
kyrkotukten. Även i Stockholm fanns en p.
B. H-d;E. G. H.
Poéphagus, zool., se J a k.
Poeppig [pö’pi^], Eduard Friedrich,
tysk forskningsresande och biolog (1798—
1868). Bereste 1822—32 Kuba, Nordamerika,
Chile och Peru, varifrån han begav sig nedför
Amasonfloden. Han hemförde stora botaniska
och zoologiska samlingar och blev 1833 prof,
i zoologi i Leipzig. Resan skildrades i »Reise
in Chile, Peru und auf dem Amazonenstrom»
(2 bd och atlas, 1835—36). Hans »Nova
genera ac species plantarum» etc. (3 bd, 1835—
45; tills, m. S. Endlicher) är grundläggande
för kännedomen om den andina floran. C. S-g.
Poesi (grek. pol’esis, frambringande,
skapelseakt), skaldskap, skaldekonst; vitterhet
i bunden form (versform).
Poésies fugitives [påezi’ fy^itFv], fr.,
»flyktiga smådikter», ett slags tankelyrik, som var
på modet i 1700-talets Frankrike (och Sverige).
Poet, skald, diktare; versmakare. —
Poe-t i s è_r a, göra vers. — Adj.: Poetisk.
Poeta laureätus, lat., »lagerkrönt skald»,
hovskald. Sedvänjan att vid offentliga fester
bekransa skalder med lager övergick från de
grekiska nationalspelen till romarna och
återupptogs för en tid av de tyska kejsarna på
1100-talet samt i Italien på 1200-talet. I
England anställde Karl I 1617 Ben Jonson
vid hovet som poet laureate, vilken titel dock
först 1670 gavs åt Dryden. Platsen bibehålies
fortfarande. Värdigheten har innehafts av
Poelenburgh—Poetik
1118
bl. a. Wordsworth och Tennyson; dess nuv.
innehavare är J. Masefield (se d. o.).
Poetik, läran om skaldekonsten, dess väsen
och arter, teorien för poesien. P. är en del
av vetenskapen om det sköna, estetiken.
Praktiska behov framkallade tidigt redogörelser
för de diktningens former och medel, som
fun-nos inom den klassiska litteraturen, och
dylika normativa läroböcker i poetisk teknik,
avsedda att i form av regler samla det
efter-följansvärda inom den litterära traditionen,
författades i mycket stort antal (t. ex. Julius
Cæsar Scaligers »Poetices sive de arte
poetica libri VII», 1561, och de av svenskar
skrivna, L. F o r n e 1 i u s’ »Poetica tripartita»
1643 och Andreas Arvi dis »Manuductio ad
poesin svecanam», 1651). En delvis annan
uppgift förelåg för sådana i versform givna
»råd för blivande skalder» som Ho r a t i u s’
»De arte poetica» el. B o i 1 e a u - D e
s-p r é a u x’ »L’art poétique» (1674), näml, att
meddela både den riktiga poetiska
uppfattningen och de nödvändiga tekniska
anvisningarna. Såväl Horatius’ som Boileaus
arbete var grundläggande för kritiken av
litterära alster. Den vetenskapliga p., som ej
avser att omedelbart ge råd el. normer för
diktkonsten utan söker vinna insikt i dess väsen
och analyserar befintliga diktverk, ger ej blott
ökad kännedom om dessas betydelse och
beskaffenhet utan även fördjupad uppfattning
av diktens mål och medel och har en med
litteraturkritiken täml. sammanfallande
historia. Arist o teles’ p. sysslar uteslutande
med konstverken, de olika litteraturarterna,
verkningarna av olika konstmedel och
diktslag. Denna empiriska p. vart
utgångspunkten för en mängd senare författare, vilka
strävade efter att ge systematiska konstläror
av absolut normativ karaktär. Det är fallet
med Dubos (1719) och Batteux (1747—
55) i Frankrike likaväl som med G o
1t-sched (1730) och Lessing i Tyskland.
Men vad de framställde som en allmängiltig
konstlära var snarare kodex för en bestämd
riktning inom litteraturen, och p. vart under
dessa epoker tendentiös från att ha varit
refererande. Med H e r d e r gjorde sig
historiska och etnografiska synpunkter gällande.
1800-talets p. stod länge under de filosofiska
och estetiska systemens lydno; S c h e 1 1 i n g s,
Hegels och Vischers åskådningar ha
i detta hänseende haft den största
betydelsen. På senare tider har den psykologiska
forskningen bemäktigat sig ledningen av p.
I st. f. att undersöka verkens förhållande till
diktartsbegreppen och till de definitioner av
konsten och det sköna, som filosofiskt
bestämts, söker man nu främst fastställa de
psykologiska lagarna för det konstnärliga
skapandet och för verkningarna av olika
litteraturalster. En föregångare på detta
område var F e c h n e r. Från
litteraturhistoriker och filologer komma även rikliga bidrag
till den vidgade betraktelsen av poesiens
värld, nu ånyo föremål för undersökningar av
väsentligen empirisk art.
P. omfattar flera stora forskningsområden.
Ett är författarpsykologi. Med vunnen
insikt i skaldens själsliv undersöker man det
konstnärliga skapandets psykologi — utan
tvivel ett av de allra vanskligaste problemen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
